Sanningen om Bosse Hansson

Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.  Bosse Hansson

Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.

“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.

Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.

“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.

Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.

Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.

Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.

Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.

Denna historia är inte påhittad.  

Gott och Blandat

Fyra år med Filip och Fredrik

Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. Filip och Fredrik

Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.

Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
The Last Waltz

Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.

Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.

Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.

Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.

För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!

Newcastle United Entertainment

Cardiff City v Sunderland - Barclays Premier League

Vincent Tan

Elton John

Sir Elton John

World Wrestling Entertainment owner, heel, and multi-millionaire Vince McMahon is reportedly ready to make a substantial takeover bid of Premier League football club Newcastle United. This is of course very entertaining.

With current club owners such as Vincent Tan and previous ones like Elton John I think that Vince McMahon will play his part in entertaining the football fanatics around the world. All we need is love, laughter, and fights. Right!

Many say that these flamboyant owners are turning the football world into a circus. Well, I’ve always enjoyed watching some clowns as long as I can continue to watch some real superstars as well. And as long as the quality of the game don’t take a turn for the worse I think we’ll be okay. For the Newcastle fans this shouldn’t be a problem since the quality of their game can actually not take another turn for the worse.

Personally I can’t wait to see Mr. McMahon power-walk his way into St. James’ Park.

And honestly I think McMahon will fit right in… He already looks like most of the Newcastle players during the last few games.

Vince McMahon

And to be honest, current Newcastle United owner Mike Ashley is a bit of a royal rumble as well.

I follow these recent rumors with much joy. Perhaps since I don’t support Newcastle and can look at the controversy with unbiased eyes. But maybe I should feel some concern. As a Chelsea fan I know that our Manager has a special eye for the world of wrestling.

Maybe Roman Abramovich will get tired of winning trophies one day and the Blues will see a new owner. Let’s hope it’s not Bob Backlund

Coke, Death, Roasts, and Greg Giraldo

Whenever a celebrity dies I have a feeling that my own inevitable death comes closer.
It’s a big chunk of a reality check when someone famous dies, because if the immortals die, so do we. And in the shadow of the death of actor Philip Seymour Hoffman I came to think about one celebrity death that really affected me. The death of comedian Greg GiraldoGreg Giraldo

I discovered Giraldo through the Comedy Central Roasts. The events held twice every year to honor some washed out celebrity that needed air-time enough to say: yeah sure, they can verbally shit on me on national television.

Giraldo was always the first roaster on stage. The reason for this was simple – he was always the best. If the dais included eight people telling jokes you most likely would find two people bombing, five people doing well, and one doing great. That one was always Greg Giraldo. Hence the production company wanting to kick off every roast in style, Giraldo was always up first.

In 2006 Star Trek hero and author William Shatner was the center of attention at the Comedy Central Roast. Two of the comedians on the dais were Greg Giraldo and Artie Lange. Lange famous for battling demons and drug use throughout his life met Giraldo at the JFK airport in New York. They were both scheduled on the same flight down to LA for the taping of the show. As Lange approached Giraldo he could see that something was wrong. Giraldo, spastic, blurred out: “Fuck Artie, I’m off the wagon. I’ve been on a three day coke binge, I can’t do this man, I can’t get on this flight. I’m not gonna make the roast!”.

Artie, having experienced the same in his life, but sober at the time, calmed Giraldo down and told him, “we will make it Greg! I’ll make sure we get down to LA safely”.
Making sure they got seats next to each other on the plane Lange provided Giraldo with Valium and talked to his fellow comedian throughout the flight. Giraldo survived but was at the time of arrival in LA so strung out that he directly called his dealer. Lange held on to Giraldo and forced him to bail out on his drug-meeting and instead follow him to the hotel.

He checked in together with Giraldo and followed him up to his room. In the hotel suite Lange stayed up forcing Giraldo to take a shower, another Valium, and go to bed. After talking Giraldo to sleep he stayed in the room to make sure he stayed put. When waking up in the morning they enjoyed a big breakfast together and Giraldo, tearing up, thanked Lange for his companionship and that he helped him through his extremely tough time.
They took a taxi to the venue and Lange ended the cab-ride by stating to Giraldo, “I told you we’d make it!”.

After being introduced by Seinfeld-actor Jason Alexander, Giraldo, as always, was the first roaster to enter the stage.

Giraldo, energetic after a full nights sleep, took the stage with extreme confidence. He opened his roast by saying:

“Artie Lange is here! Artie Lange, you fucking drug addict!”

Greg Giraldo died of an overdose in September of 2010. 
Story told by Artie Lange in WTF podcast with Marc Maron. 

Dark Comedy

I’ve been interested in dark comedy ever since I read Anthony Jeselnik‘s Tweet on September 11, 2011. Anthony wrote: Today is the 10th anniversary of my first 9/11 joke.

So with that in mind I started to come up with my own dark comedic punchlines to stories we all can relate to.

I have obviously put all of these in my vault but I wanted to share one:

When I was ten years old and the spring semester was just under way I remember that everybody in class talked about that the second Monday in January was the day of the year where most couples decided to break up. It was the day when married people decided to get a divorce.

This was of course very worrying for me as I had heard my parents argue a lot over Christmas. As I walked home from school my gut was filled with anxious butterflies and I was so nervous my hands were shaking. Perhaps it was paranoia, perhaps it was fear of the unexpected and unknown.

As I reach our house I can see through the window that my mother is sitting with a straight back on a chair at our kitchen table. I enter our house and silently take of my winter coat as I hear my mother call: “Sebastian, get in here, we need to talk!”.

“Oh no, they are getting a divorce”, I quickly think to myself as I move over to the kitchen.
“A very sad thing has come up”, says my mother. “Your dad has received the news that he has cancer”.
“Oh My God!”, I think to myself as tears are rapidly dripping down my tiny ten year old face. My father having cancer is even worse than my parents getting a divorce.

“But Mummy, what will happen now?”, I stutter as I continuously cry and soak down the kitchen table.
She looks me calmly in my wet eyes and says:
“You will have to talk to your dad about that, because we are getting a divorce”.

The Greatest National Anthems of the World

So, every nation worth mentioning has their own hymn, their own song, their own national anthem. I like to travel, I like people from all over the world, and I like music. So what I thought of to do was to make a list of my favorite national anthems. I hope you enjoy it and play it on repeat.

5. Great Britain – God Save the Queen

4. France – La Marseillaise

3. The Soviet Union –  Государственный гимн СССР 

2. The United States of America – The Star Spangled Banner 

1. Ecuador – Ecuador

Nelson Mandela tributes from hell

Winston Churchill once said that “the greatest argument against democracy is a five-minute conversation with the average voter”.
If Winnie would have lived today he probably would’ve seen a decline in human kind. No moment in life showcase how stupid people are more than when a global celebrity dies.   Because during this 24 hour long spectrum people all over the globe gash out their deep condolences. Comedy comes through pain people so have a look at what some of your fellow human beings posted on the internets in honor of the late Nelson Mandela.

R.I.P. Mandela

Mandela#1

Geordie Shore superstar Gaz honor Nelson on Twitter

Nelson Mandelamandela thatcherCosby