The Sad Fairytale of New York

What’s the first thing you think of when I say Kirsty MacColl? Probably the song Fairytale of New York by The Pogues. Kirsty features on this always-voted-number-one-Christmas-song that each December makes it possible for Shane MacGowan to order in another round of yearly gin and tonics. The story you are about to read is not a fairy tale at all. Its a tale and verdict on how horribly cruel life can be at times. So cherish the moments we are here for.

Besides being blessed with a heavenly voice Kirsty was also one of the few people to get really close to Steven Patrick Morrissey. kirsty-morrisseyThe two friends cherished moments and memories together. When Morrissey moved to Los Angeles they remained in contact and for Christmas in the year of 2000 Kirsty wanted to go on a sunny holiday with her two children. She knew that Morrissey had spent a lot of time in Mexico and called her old friend to get some good insights. They spoke for great length about nothing at all and everything at all. Kirsty ended the conversation by asking Morrissey about Mexico. The front man of The Smiths gave his blessings of the country and told Kirsty about how much he loved it there and how he travels across the border every each week. It was decided. Kirsty was to spend her Christmas holiday with her children far away from Galway Bay and cars big as bars.

Mexico lived up to Morrissey’s promise and the MacColl family spent their days by the water.

On December 19 Morrissey hear his phone ring while back in the United Kingdom where he is to celebrate Christmas. On the other side of the line he can hear a voice telling him that Kirsty is dead. She was killed when saving her two sons from being hit by a speeding powerboat while they were snorkeling.

Morrissey travels back to Los Angeles after New Years Eve. When he enters his home he can see a postcard on his hallway floor. He looks at it and it features an overview of the blue sea and a lovely beach. He flips the card and on the back of it he reads:
Steven, its wonderful here. 
Merry Christmas and a Happy New Year!
Love x Kirsty 

Wikipedia entry on the death of Kirsty MacColl

Kort om Klas

Jag minns som liten hur jag sprang omkring med mina kusiner på landstället i Östergötland och spelade fotboll varenda minut som solen var framme. Det var sommar. Det var hett. Året var 1994. Och solen var framme nästan hela tiden.

Morfar brukade gå bredvid och klippa gräset åt oss. Planen skulle ju vara perfekt. När solen gick ned och dag blev natt förflyttade vi oss inomhus för att titta på VM-matcherna som spelades på andra sidan Atlanten. Där hade precis dag blivit natt. Det var konstigt tyckte jag.

Något som inte var konstigt var att morfars favorit i Sveriges landslag var Klas Ingesson. Morfar gillade mittfältskämpen Ingesson av den enkla anledningen att han var just en kämpe. Han sprang och sprang. En riktig fighter. Att han precis som morfar också var från Östergötland gjorde inte saken sämre.

Nästa dag när vi stack ut och spelade igen sa morfar åt mig, “kämpa som Klabbe!”.
Det minns jag med glädje. Nu är året 2014 och 20 år efter VM-sommaren utanför Norrköping finns varken morfar eller Klas Ingesson kvar. Två riktiga kämpar. Cancer finns tyvärr fortfarande kvar. Och det finns inget mer orättvist än det.

När jag under dagen Googlar: “Klas Ingesson” får jag upp denna bild. Och det gör mig i all ledsamhet lite glad. För det är så här en person ska bli ihågkommen. På den absoluta toppen. Med solen i ögonen och en segernäve i skyn. Klas Ingesson

Dansken

Det är svårt att sätta ord på lycka. Men riktig lycka uppkommer först efter lite motgång. Så måste det väl vara? Ty livet ska vara som en EKG-linje – det måste gå rikligt upp och ned för att det ska kännas att man lever. Lever man livet som en rak linje kan man lika gärna vara död. Det är mer spännande att åka bergochdalbana än godståg.

Jag tror nog Kim Larsen beskriver detta bergochdalbaneliv bäst i sitt monumentala minspel och lyrik till låten Gør mig lykkelig.

Den åldrade och allegedly alkoholiserade dansken kan sin sak.
Se, njut, lyssna, och lär:

Hvis du føler det er færdigt før det er forbi hvis du fælder en tåre af melankoli

Melankoli

Melankoli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så lad mig sige dig dette

Oraklet

Oraklet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

husk vel derpå af skuffet kærlighed skal verden bestå

Och när livet är som tyngst för gode Kim, då hittar han ljuset i tunneln. Ur sviken kärlek uppkommer tydligen någon form av lust och fägring stor. För när det är som mörkast, då släpper han sin gitarr, lutar sig bakåt, och sedermera torrjuckar i takt med bryggan. En brygga som sedan brister ut i sommardoftande tuggummipop och den finaste av refränger. Och att någon i publiken samtidigt viftar med en krycka, i detta underbara liveklipp, det är ren och skär lycka.

Larsen4

 

 

 

 

 

 

 

 

Lycklig

Lycklig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hoppas att han återigen ska bli lycklig. Eller Lykke Li som han säger. Och jag kan bara hoppas att det var härifrån popdrottningen tog sitt namn. Det hade varit hennes största bedrift i min bok.

Why to fight fire with fire

It is spreading like fire. The ALS Ice Bucket Challenge has, through the means of celebrities and social media, spread up north to the country of Sweden. As I was nominated by a mate of mine from the UK I stood at crossroads. Was I to continue this trend and pour a bucket of ice water over myself and create awareness for Amyotrophic lateral sclerosis or was I to let it be, donate a few  bucks and just wait for this viral phenomena die out. Because let’s be honest, it will.

After pondering about for some minutes I decided, why not. Let’s fight fire with fire. If it will make people unite across the globe and create awareness of something millions suffer from, then its a good thing, a good cause. And for myself, as I saw Liam Gallagher do it I really had no choice.

I’ve read claims that the idea behind the challenge is stupid, you poor water to not have to donate money. But let’s be honest for a second again, who does that. Only a few I hope. Most people get wet and then pull out their wallet. Like it should be. And if you are unable to donate due to financial reasons, at least you spread the thread further and it will involve more people, and more money will be brought in.

I’ve also read claims that only narcissists take part in the challenge. I highly doubt that as well. Narcissists are probably the ones that take part and then have to explain in text why they acted that way. And seriously though, if more people now know who Lou Gehrig is, then the world is a slightly more knowledgeable place to be at. So keep on pouring ice and fight fire with fire.

Sanningen om Bosse Hansson

Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.  Bosse Hansson

Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.

“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.

Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.

“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.

Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.

Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.

Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.

Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.

Denna historia är inte påhittad.  

Gott och Blandat

Fyra år med Filip och Fredrik

Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. Filip och Fredrik

Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.

Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
The Last Waltz

Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.

Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.

Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.

Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.

För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!

Newcastle United Entertainment

Cardiff City v Sunderland - Barclays Premier League

Vincent Tan

Elton John

Sir Elton John

World Wrestling Entertainment owner, heel, and multi-millionaire Vince McMahon is reportedly ready to make a substantial takeover bid of Premier League football club Newcastle United. This is of course very entertaining.

With current club owners such as Vincent Tan and previous ones like Elton John I think that Vince McMahon will play his part in entertaining the football fanatics around the world. All we need is love, laughter, and fights. Right!

Many say that these flamboyant owners are turning the football world into a circus. Well, I’ve always enjoyed watching some clowns as long as I can continue to watch some real superstars as well. And as long as the quality of the game don’t take a turn for the worse I think we’ll be okay. For the Newcastle fans this shouldn’t be a problem since the quality of their game can actually not take another turn for the worse.

Personally I can’t wait to see Mr. McMahon power-walk his way into St. James’ Park.

And honestly I think McMahon will fit right in… He already looks like most of the Newcastle players during the last few games.

Vince McMahon

And to be honest, current Newcastle United owner Mike Ashley is a bit of a royal rumble as well.

I follow these recent rumors with much joy. Perhaps since I don’t support Newcastle and can look at the controversy with unbiased eyes. But maybe I should feel some concern. As a Chelsea fan I know that our Manager has a special eye for the world of wrestling.

Maybe Roman Abramovich will get tired of winning trophies one day and the Blues will see a new owner. Let’s hope it’s not Bob Backlund