Jag har lämnat jackan på kontoret. Solen skiner. Det är september. Jag sitter och väntar på att få in elva bitar sushi. Det är lunchtid. Med mig är tre kollegor. Det är en vanlig veckodag i Sverige. Utanför restaurangfönstret i Vasastan ser jag en person gå förbi med raka långa steg. Krulligt hår, solglasögon, en jacka med kamouflage-mönster. Jag ser direkt att det är Håkan Hellström.

Tusen tankar snurrar i mitt huvud. Sekunder går.Var det verkligen Håkan? Varför tvivlar jag. Jag såg ju att det var han. Jag måste säga hej! Men vad ska jag säga? Jag kan inte sitta kvar här. Jag måste ta chansen. Jag säger till mina kollegor att jag precis sett en gammal vän gå förbi restaurangen och att jag kommer tillbaka snabbt.

Med raska steg vandrar jag efter. Han har kommit ungefär hundra meter bort och efter en minuts promenad är jag ifatt.

S: Håkan?
H: Nämen, hej!
S: Så häftigt att se dig här. Jag har velat skaka din hand i femton år!

Vi skakar hand, Håkan säger sen: “Om du velat skaka hand i femton år borde vi skaka hand igen!”.

Det som följer är vad som upplevs som ett genuint och härligt samtal om alltfrån första spelningen jag såg i Stockholm på Sjöhistoriska 2001 till Ullevi 2014, samarbetet med Björn Olsson, nya plattan, och att Stockholm aldrig blir hans stad.

Jag berättar att jag bjöd med min bäste vän på Ullevi-konserten 2014 för att jag ville att han skulle uppleva det fantastiska. Och vilken upplevelse det blev sen. Håkan säger att det vore roligt att göra något sådant igen. Där och då förstod jag inte hans hint, men några veckor efter detta tillfälle annonserades Ullevi-spelningar för 2016.

Samtalet fortsätter, Håkan föreslår att vi ska knäppa en bild, tänk om han inte gjort det? Fan vad jag grämt mig. Men nu gjorde han det. Vi tar några selfies. Efter ett tag säger jag att han ska få gå vidare, och jag måste tillbaka till min lunch som håller på att kallna. Jag hade inte berättat att det var sushi.

Jag skakar hans hand en sista gång. Personen som följt med mig genom livet sedan de skälvande tonåren upp till vuxen ålder. Men vem är jag och lura mig själv. När jag ser på mig idag har jag inte kommit en meter, jag står fortfarande fastkilad framför Hellström vid kravallstaketet.

Jag hinner gå några meter innan han ropar efter mig.

“Du, vänta ett tag!”

Jag stannar upp och vänder mig om.

“Du kan väl hälsa din kompis att jag tyckte det var väldigt kul att han kom på min konsert?!”