När jag var liten fanns det en charm i att under mina besök hos mina mor- och farföräldrar bli ombedd att springa ut och köpa kvällstidningarna. När jag kom tillbaka fick jag en guldtia för besväret samtidigt som jordgubbskrämen med mjölk stod framme för mig på köksbordet. Morfar däremot, han väntade med krämen och högg direkt in på kvällstidningarna. Han läste artiklarna med ro samtidigt som han sakta lät kaffet rinna förbi den sockerbit han hade mellan tänderna. Varken morfar, mormor, farfar, eller farmor finns längre. Det finns heller ingen charm i att springa ut och köpa kvällstidningarna. För kvällspressen som jag minns den är död och begraven. Bara skiten finns kvar.

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Vi borde köra nåt på att Ryssland är så jävla bakom och att de fortfarande är fast i 80-talets Hollywood.
– Men är det verkligen så då? Är det inte bara något vi har fått för oss?
– Nej nej, det stämmer. Du har väl sett Putin köra Blueberry Hill?! Kurt Russell och Goldie Hawn är ju för fan i publiken! Dom är så jävla efter dom där actiongalna ryssarna.
– Alright, vi sätter den där nya killen på det, han som ingen vet vad han heter.
– Du menar Joni Nykänen?
– Exakt, Johnny för göra den!

Jony Nykänens artikel med rubben: Seagals PR-tripp med Putin sammanfattar i mångt och mycket det som publiceras i kvällspressen nuförtiden. De brittiska tabloiderna ligger som förgrund och det känns som att internetåldern gjort det helt onödigt för människor att utbilda sig till journalister. Detta kommer alltså från en person som läst en handfull år av universitetsstudier inom media och kommunikation. Trettio år för sent. Men vad gör man.

Jo, istället för att begrunda det bedrövliga finner vi komik i tragik. För visst är det roligt.
Spana bara in dessa bildtexter till artikeln om Seagal – de är som tagna straight outta Svensk Damtidning. 

Notera hur man skriver ut hela Putins namn. Troligt att man i en bildtext där Obama står bredvid Jay Z skriver: Här står Jay Z med sin kompis Barack Hussein Obama. Nej, det skulle aldrig ske. För amerikanen är normal och ryssen är galen. Det är Tintin-syndromet all over again.

Det var bildtexterna. Artikeln i sig är minst sagt lika sjuk. Vad sägs om denna ingress:
Steven Seagal och Vladimir Putin är polare. Nu hjälper actionstjärnan sin vän med att marknadsföra fitness bland rysk ungdom. 

Ordval som “polare”  och uttryck som “marknadsföra fitness bland rysk ungdom” får mig att skratta. Men vänta, det ska bli ännu sjukare. Vad sägs om denna mening som ligger och skvalpar i brödtexten:
I sina actionrullar brukar Steven Seagal krossa skurkarna på ett brutalt sätt. En arm ryker här, ett ben ryker där.

Jag vet inte varför men detta brutala nödrim får mig att börja nynna på Prästens Lilla Kråka. “En arm ryker här, ett ben ryker där, och än slank hon ner i diket”

Sedan kommer vi till det senaste inom svensk journalistik – att det som skrivs inte behöver vara definitivt, eller fakta. Nej nej, det räcker med att apa efter engelskans användning av allegedly. Denna korta artikel visar upp detta vid två tillfällen:

Vad är det då som gör denna artikel så självklart, och som en stämpel av vår tid? Självklart är det källhänvisningen till det finaste och mest ansedda som finns bland svenska tidningsredaktörer, unga kvällspresscopys, och annat folk i media-Sverige med ett mindervärdeskomplex mot det fina Storbritannien – The Guardian!

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Men Janne, hur ska jag vi få det bekräftat för läsarna att ryssarna är 30 år efter alla andra och fortfarande tittar på B-action från 80-talet? Om vi inte kan göra det dör artikeln.
– Hmm, okej Johnny, ge mig fem minuter.
– Okej, jag browsar Bizarre-section på The Sun inför morgondagens artikel-pitch-möte så länge.
– Johnny, jag har det! Hänvisa till The Guardian!
– Ska bli Janne! Du är ett geni!

Och där mina vänner har vi ett exempel från och på den tid vi lever i.
Now go read a book!