Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .
Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.
När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.
Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.
Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.
Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.
Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.
Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.
Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:
“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.”
Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.
Sebastian Lindholm 