Tag Archives: tankar

När jag mötte Håkan

Jag har lämnat jackan på kontoret. Solen skiner. Det är september. Jag sitter och väntar på att få in elva bitar sushi. Det är lunchtid. Med mig är tre kollegor. Det är en vanlig veckodag i Sverige. Utanför restaurangfönstret i Vasastan ser jag en person gå förbi med raka långa steg. Krulligt hår, solglasögon, en jacka med kamouflage-mönster. Jag ser direkt att det är Håkan Hellström.

Tusen tankar snurrar i mitt huvud. Sekunder går.Var det verkligen Håkan? Varför tvivlar jag. Jag såg ju att det var han. Jag måste säga hej! Men vad ska jag säga? Jag kan inte sitta kvar här. Jag måste ta chansen. Jag säger till mina kollegor att jag precis sett en gammal vän gå förbi restaurangen och att jag kommer tillbaka snabbt.

Med raska steg vandrar jag efter. Han har kommit ungefär hundra meter bort och efter en minuts promenad är jag ifatt.

S: Håkan?
H: Nämen, hej!
S: Så häftigt att se dig här. Jag har velat skaka din hand i femton år!

Vi skakar hand, Håkan säger sen: “Om du velat skaka hand i femton år borde vi skaka hand igen!”.

Det som följer är vad som upplevs som ett genuint och härligt samtal om alltfrån första spelningen jag såg i Stockholm på Sjöhistoriska 2001 till Ullevi 2014, samarbetet med Björn Olsson, nya plattan, och att Stockholm aldrig blir hans stad.

Jag berättar att jag bjöd med min bäste vän på Ullevi-konserten 2014 för att jag ville att han skulle uppleva det fantastiska. Och vilken upplevelse det blev sen. Håkan säger att det vore roligt att göra något sådant igen. Där och då förstod jag inte hans hint, men några veckor efter detta tillfälle annonserades Ullevi-spelningar för 2016.

Samtalet fortsätter, Håkan föreslår att vi ska knäppa en bild, tänk om han inte gjort det? Fan vad jag grämt mig. Men nu gjorde han det. Vi tar några selfies. Efter ett tag säger jag att han ska få gå vidare, och jag måste tillbaka till min lunch som håller på att kallna. Jag hade inte berättat att det var sushi.

Jag skakar hans hand en sista gång. Personen som följt med mig genom livet sedan de skälvande tonåren upp till vuxen ålder. Men vem är jag och lura mig själv. När jag ser på mig idag har jag inte kommit en meter, jag står fortfarande fastkilad framför Hellström vid kravallstaketet.

Jag hinner gå några meter innan han ropar efter mig.

“Du, vänta ett tag!”

Jag stannar upp och vänder mig om.

“Du kan väl hälsa din kompis att jag tyckte det var väldigt kul att han kom på min konsert?!”

Fyra år med Filip och Fredrik

Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. Filip och Fredrik

Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.

Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
The Last Waltz

Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.

Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.

Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.

Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.

För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!

Det kommer aldrig va över för mig

En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen. Håkans sjunde album

När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.

När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.

Kunder som gillar Det kommer aldrig va över för mig har också lyssnat på:
Bryan Adams – Heaven
U2 – New Years Day
Johnossi – Dead End
The Killers – When You Were Young
Timi Yuro – It’ll Never Be Over For Me

George Lucas kaffesump

När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.

Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. Skynda att älskaNär klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.

5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall.Phantom Menace sneak peek Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.

4. George Lucas gör Arne Anka på engelska
Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck.Howard the Duck Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:

3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.

2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden
Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.

1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0
Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on:
User: Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe
User: davness007: True….but it is the icing on the cake.

Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?

China

Först hade jag på ett ironiskt sätt tänkt skriva hela det här inlägget om porslin. Men ironi kan vara svårt. Speciellt i text. Så, nu får det bli några korta ord om landet Kina istället.

Jag har genom mitt jobb haft det förnämliga nöjet att få besöka Kina tre gånger inom ett år. När jag först satte fot i det enorma landet i öst fick min världsbild en känga. Jag väntade mig något annat än byggnader så höga att det nådde skyn, dyra bilar, Starbucks, nattklubbar med mojitos som gled ned som Fanta i en reklamfilm, och allt det där andra som inte kändes som Kina.
Min känsla var: oj, vad fel jag hade. Dom har det ju jättebra här. Att inse detta hos en själv, dessa fördomar och stereotyper, är aldrig roligt. Att jag sedermera tycker att Starbucks, dyra bilar, skyskrapor, och mojitos signifierar “att ha det bra” är en annan historia som inte bör analyseras av en lekman.

Nu fick ju jag aldrig uppleva den så omtalade kinesiska bygden. De små socknarna gled mig förbi, så även The Great Wall, ty jag var ju där på jobb. Men under mina resor till Peking, Shanghai, och Changchun mötte jag väldigt många intressanta människor. Och så här i vinterns hårda omfång där mörkret tagit kontroll lägger jag ut lite bilder från mina resor till öst.

Många år sedan Det stora språnget lägger jag nu Kina i blickfånget.

Äldre herre jag såg i en gränd i Shanghai. Han satt bredvid en fågelbur och på hans keps går att läsa NIEK.

Äldre herre jag såg i en gränd i Shanghai. Han satt bredvid en fågelbur och på hans keps går att läsa NIEK.

En man som njuter av eftermiddagssolen i en centralt belägen park i Shanghai. Påminner om Carecas gamla målgest "Flygplanet".

En man som njuter av eftermiddagssolen i en centralt belägen park i Shanghai. Påminner om Carecas gamla målgest “Flygplanet”.

Den här mannen sitter på historier. Det ser man. Bild tagen strax utanför Den Förbjudna Staden i Beijing. Han arbetade som volontär för staden och satt vakt utanför en butik.

Den här mannen sitter på historier. Det ser man. Bild tagen strax utanför Den Förbjudna Staden i Beijing. Han arbetade som volontär för staden och satt vakt utanför en butik.

På söndagar i Shanghai så fylls parkerna av föräldrar och deras platsannonser. Vad de annonserar ut? Sina söner och döttrar. En ren och skär människomarknad där CVs hängs upp i hopp om att finna kärleken. Och självklart trygga framtiden för familjens namn.

På söndagar i Shanghai så fylls parkerna av föräldrar och deras platsannonser. Vad de annonserar ut? Sina söner och döttrar. En ren och skär människomarknad där CVs hängs upp i hopp om att finna kärleken. Och självklart trygga framtiden för familjens namn.

Två lads som gillar det goda i livet. Varje gång jag tittar på denna bild så tänker jag på Arctic Monkeys debutalbum.

Två lads som gillar det goda i livet. Varje gång jag tittar på denna bild så tänker jag på Arctic Monkeys debutalbum.

Min mening med dessa bilder är inte att exotifiera ett land och några människor i väst.OLYMPUS DIGITAL CAMERA Snarare är det bara minnesvärda ögonblick som jag nu kan minnas än lite längre. Jag kommer alltid vara fascinerad av det jag inte är van vid, framförallt när det gäller vardagsliv. Och så är det på många platser i världen och hos många människor. Det annorlunda kommer alltid att vara intressant. Hos många kineser var det likadant. För när jag gick runt i Forbidden City och såg ut så här, då var det både en, två, och tio kineser som bad mig att stanna och posera på bild.

Kvinnan som tog mig för en sate

Först ska det konstateras att flygplatser är så fruktansvärt mycket härligare när man är på väg någonstans i jämförelse med när man är på väg tillbaka från någonting. Stansted myllrar av människor när klockan närmar sig 19.00 en kall onsdag i november. Efter en sån där härligt dekadent långweekend i London känner jag att det kommer minst sagt bli väldigt tungt att gå upp och jobba nästkommande dag. Lägg därtill att jag inte kommer öppna dörren till min lägenhet förrän klockan slår early dawn och ni förstår att reseplaneringen inte är ultimat. Men efter en iskall Asahi Superdry på Yo!Sushi, lite mat samt en stor hazelnut latte är jag ändock på så när brukligt humör när jag vandrar mot Gate 42 för att åka hem till Stockholm via Skavsta. Magen är mättad, endorfinerna finns där i någon mån, iPhonen är fulladdad, spellistorna rullar, jag är förberedd för att göra det värsta en människa kan göra – stödja flygbolaget Ryan Air. I detta fall var det en nödlösning baserad ur tjockleken på min portmonnä. Och nu är det bara att make the most out of it. Då möter jag henne, kvinnan som får mitt humör att rasa. Och är anledningen till att jag skriver denna text.

Väl vid Gate 42 står människorna på rad. En stor, lång, svensk kö med resenärer som likt jag kommer missa Sverige vs. England på TV för att istället se England bli till Sverige över ett molntäcke och en iskall Atlant. Kön är brutal och jag tänker för mig själv: är det värt att säga upp bekantskapen med en vän om man förstår att den vännen är en sån person som ställer sig och köar i flera kvart för att gå på ett flygplan istället för att lugnt sitta ner och vänta för att sedan gå på när kön är obefintlig?

Jag går varsamt förbi kön och sätter mig ned på en bänkrad som står placerad längst fram vid kön. Eftersom jag ska vänta tills kön är obefintlig och gå på efteråt är detta perfekt för jag minskar då avståndet jag måste gå efter att jag rest mig upp igen. Och eftersom Ryan Air försöker tjäna pengar på allt vet jag att jag kommer få en plats med extra benutrymme. Då dessa kostar extra blir de sällan köpta och ges därför till de personer som går på flygplanet sist. London-Skavsta-flighterna är alltid i princip fulla så jag vet att jag kommer få en topplats om jag är bland de sista att gå på planet. Detta vet troligtvis inte kvinnan som nu går fram till mig med bryska steg. Jag tittar upp mot henne, frågande, samtidigt som jag tar av mig mina hörlurar. Hon, tittar ned på mig, och fräser ut: “Hörrudu unge man, kan du ställa dig sist i kön?!”

Jag blir tagen på sängen för en sekund innan jag långsamt förklarar: “Jag kommer gå på planet sist, skulle aldrig falla mig in att stå där – med er!”. Nu ska det dock sägas att jag förstår att som familj eller stort sällskap man vill sitta tillsammans och därav står och köar för att få platser just bredvid varandra. Men denna kvinna står helt själv i kön. Utan vare sig make, man, eller mitt-emellan.

Jag försöker koppla bort kvinnans påhopp men det går bara inte. Jag sitter och tänker på henne hela tiden. Trodde hon att jag, 27 år gammal, skulle smitit in i kön när boarding väl inleddes? Herregud. Vem gör sånt? Inte jag i alla fall. Jag lurar systemet, sitter enkelt ensam och väntar på tills alla gått på, för att sedan få mycket bättre platser än alla de som stått och köat i över en halvtimme.

Det går så långt att jag funderar på mig själv och vilken känsla som skulle varit starkast vid en eventuell krasch: rädslan och vetskapen att mitt liv nu kommer ta slut om någon minut eller rädslan, men ändå lyckan, att jag tar kvinnan med mig i fallet? Absurda tankar, men jovisst, dom fanns där. Mörk energi. Så jävla mörk.

När väl boarding inleds sitter jag ensam kvar med några andra enskilda, alltid unga, människor som fattat vinken. Jag försöker möta kvinnans blick när hon går förbi mig och vandrar in förbi boarding-kontrollanterna. Hon vägrar titta mot mig. Men jag vet att hon tänker på mig. För hon hade fel.

Väl på planet går jag förbi henne och ler stolt som en tupp när jag blir placerad på en plats med extra benutrymme medan hon sitter på en B-plats. Ja, en B-plats, mittemellan window och aisle.

Mitt beteende är så här i efterhand extremt narcissistiskt, det vet jag. Men det gör ingenting. För jag vann. Och kvinnan som tog mig för en sate, du förlorade.

Mitt konstiga beteende

När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.

Taking an Uzi to the Gym

On a moonless night, in the starkness of the locker room at Xclusive, after working out for two hours, I’m feeling good. The gun in my locker is an Uzi which cost me seven hundred dollars and though I am also carrying a Ruger Mini ($469) in my Bottega Veneta briefcase and it’s favored by most hunters, I still don’t like the way it looks; there’s something more manly about an Uzi, something dramatic about it that gets me excited, and sitting here, Walkman on my head, in a pair of two-hundred-dollar black Lycra bicycle shorts, a Valium just beginning to take effect, I stare into the darkness of the locker, tempted. The rape and subsequent murder last night of an NYU student behind the Gristede’s on University Place, near her dorm, however inappropriate the timing, no matter how uncharacteristic the lapse, was highly satisfying and though I’m unprepared by my change of heart, I’m in a reflective mood and I place the gun, which is a symbol of order to me, back in the locker, to be used at another time. I have videotapes to return, money to be taken out of an automated teller, a dinner reservation at 150 Wooster that was difficult to get.

Så, nu har du läst ett kapitel ur boken American Psycho och det borde inte finnas en enda anledning till att du inte läser resten. American Psycho är författad av Bret Easton Ellis och är ett epos av det sena 80-talets kommersiella stank och glans i New York.

Att bli påverkad av litteratur tycker jag är jävligt häftigt. Tänk att författa texter som påverkar människor till den grad att de förändrar sina beteendemönster, sina liv, sina personligheter. Nu är det inte så att jag personligen går runt som en 80-tals-yuppie med en uzi till gymmet, även om jag faktiskt var utklädd till huvudkaraktären Patrick Bateman på en nyligen arrangerad Halloween-fest.

Hey Paul!

Men människor blir ändå påverkade av texter. För mig är det helt fantastiskt mäktigt på något sätt. I vissa fall tenderar det till att bli hemskt. Men detta är andra historier för andra tillfällen.

En anekdot från mitt egna liv är när jag och sex vänner under en nyårsresa till Åre diskuterar vad som påverkar historien mest, tekniska uppfinningar eller människans enkla tankar,
I stort sett var det naturvetenskap vs. humaniora.
Diskussionen flöt på innan en vän sa. “Vänta, jag har det, diskussionen är ÖVER! Religion så klart. Bibeln till exempel”.
Och så klart var det över. Game. Set. Match.
Sedan att ingen av oss andra kom på det svaret innan säger egentligen en del om hur mycket vi hade förtärt i dryckesväg innan den dialogen tog fart.

Så, ut och läs med er nu. Här kommer ett tre mästervärk, en självbiografi, och en novell som alla fått mig att känna så oerhört mycket. Att bli påverkad. Att känna något och bli påverkad, att förändras och gå från ett steg till ett annat är väldigt starkt och välkomnande hos någon som jagar eskapism i mångt och mycket.

Paul, J.D., Ernest.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.

Att överleva en söndag

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm efter dryga fyra år på andra sidan Atlanten har söndagar varit en enorm jävla pina. Ångestladdade, mörka, ofta bakfyllda dagar där existentiella tankegångar allt som oftast får alldeles för mycket utrymme än vad som egentligen är sunt. I alla fall för mig. Så vad beror då detta på?

Ja, efter ännu en söndag med djupa tankegångar där jag tackat ovan kraft att Morrissey verkligen hade fel när han sa att alla dagar var som söndagar har jag nu tagit fäste på varför söndagar sätter en tagg i min sida.

Jag har två förklaringar – förutom det faktum att jag allt som oftast på lördagen spenderat kvällen, och natten, med att personifiera huvudrollsinnehavaren i Ulf Lundells Lit de Parade. Denna endorfinrelaterade förklaring spelar självklart också roll, men det bryr vi oss inte om nu. Inte heller det faktum att söndagen föregår måndagen, och måndagen är starten på ett nödvändigt ont som heter arbete.

Här kommer nu mina två teser på varför söndagar blivit veckans egen nemesis – en relaterar till befintlig plats och en till befintlig ålder.

– För varje söndag som går blir jag äldre och äldre och när man upplever denna hemska process märker man också att det finns en övervägande stor chans att man aldrig blir de där sakerna som man en gång drömde om att bli. En negativ tankegång, som självklart tittar förbi och säger hej när veckoslutet närmar sig ty ett slut föder ett annat, vare sig det är slutet av en vecka eller ett liv. När Noel Gallagher skrev refrängen till Fade Away och raderna While we’re living, the dreams we have as children fade away är jag bombsäker på att han gjorde det på en söndag.

– Söndagar i Sverige är helt annorlunda än i USA. Söndagar här i Landet Lagom verkar vara skrivna av Lars Norén medan de i USA är skrivna av Judd Apatow. När vi nu arbetar, i de flesta fall, 5 av 7 dagar i veckan måste vi bli bättre på att ta vara på våra lediga dagar. I mitt fall går en av de lediga dagarna i dur och den andra i moll. Detta försöker jag förändra. Så vad gör de då i USA som är så mycket bättre, jo, det är simpelt – de aktiverar sig. Ett exempel på aktivering är ett så kallat dardy (party during the day). Det ska dock sägas att man sköter det på ett snyggt sätt och avslutar det hela med nog framförhållning att måndagen inte blir en pina.

Söndagsparty i Jacksonville, 2008

Söndagsdardy i Jacksonville från 2008 ser ni ovan.

Att begreppet Sunday Funday är vedertaget i USA medan söndagsångest är det i Sverige säger väl egentligen allt.

Så var går vi härifrån då. Jo, vi måste självklart medicinera oss själva. Eftersom det är svårt att förändra normen hos ett helt folk försökte jag först fixa mig själv. Här kommer ett axplock av saker jag gör för att överleva söndagar:

– Titta på välskrivna referens-komik-rullar från 2000-talet. Exempel på bra sådana: Old School, Funny People, I Love You, Man, Forgetting Sarah Marshall, Bad Santa.

– Unna dig en riktigt bra lunch som förslagsvis avslutas med en liter färsk och jävligt dyr apelsinjuice.

– Konsumera lättläst lektyr i form av magazine med mycket bilder i. Jag läser Q, Mojo, NME, och Café.

Lyssna på What Is Life med George Harrison men tänk absolut inte på att han dog alldeles för tidigt och blev lurad av sin doktor att signera en gitarr åt honom på sin dödsbädd. Tänk istället på vilket underbart härligt liv han levde innan dess och lyssna till denna låt som får en att tro på ljusare dagar.

– Titta inte på svensk TV. När jag var liten mådde jag fruktansvärt dåligt av att höra ljudet från TV-programmet Söndagsöppet, som av någon horribel anledning alltid stod på under veckans sista kväll i huset där jag växte upp. Detta kan ha gett mig men för livet för jag finner svensk söndags-teve fruktansvärt deprimerande. När jag skulle skriva detta inlägg försökte jag sätta fingret på exakt vad det var med svensk television jag avskyr och som ett led i detta utsatte jag mig för Hellenius Hörna. Oh, the humanity. Sketchen med Foppa och de övriga idrottarna fick mig nästan att kräkas. Jag älskar Peter Forsberg och minns hans idrottsliga hjältedåd med glädje men det ska inte behöva sluta så här. Sedermera påpekar Peter att hans flickvän inte visste vem han var när de träffades. Herregud, du är ju household Foppa! Att sedan förstå att Peter Forsberg kan älska en kvinna som har så lite koll på världen utanför hennes fönster får mig att tänka på mig själv och mina tidigare relationer. Foppa blir kär i en kvinna som inte vet vem Peter Forsberg är, jag slutade en gång att träffa en tjej för att hon lyssnade på RnB. Jag avundas dig Peter.

Nu märker jag här att denna post kan bli hur lång som helst och te sig vägar som ej var tänkta från början Och jag måste avsluta nu om den ens ska vara relevant. Klockan är 23.56. Det är fyra minuter kvar till måndag. Återigen är du besegrad. Vi möts igen om en vecka. Då är jag dock i Beijing och där är du inte lika farlig som här i Stockholm.