Jag minns som liten hur jag sprang omkring med mina kusiner på landstället i Östergötland och spelade fotboll varenda minut som solen var framme. Det var sommar. Det var hett. Året var 1994. Och solen var framme nästan hela tiden.
Morfar brukade gå bredvid och klippa gräset åt oss. Planen skulle ju vara perfekt. När solen gick ned och dag blev natt förflyttade vi oss inomhus för att titta på VM-matcherna som spelades på andra sidan Atlanten. Där hade precis dag blivit natt. Det var konstigt tyckte jag.
Något som inte var konstigt var att morfars favorit i Sveriges landslag var Klas Ingesson. Morfar gillade mittfältskämpen Ingesson av den enkla anledningen att han var just en kämpe. Han sprang och sprang. En riktig fighter. Att han precis som morfar också var från Östergötland gjorde inte saken sämre.
Nästa dag när vi stack ut och spelade igen sa morfar åt mig, “kämpa som Klabbe!”.
Det minns jag med glädje. Nu är året 2014 och 20 år efter VM-sommaren utanför Norrköping finns varken morfar eller Klas Ingesson kvar. Två riktiga kämpar. Cancer finns tyvärr fortfarande kvar. Och det finns inget mer orättvist än det.
När jag under dagen Googlar: “Klas Ingesson” får jag upp denna bild. Och det gör mig i all ledsamhet lite glad. För det är så här en person ska bli ihågkommen. På den absoluta toppen. Med solen i ögonen och en segernäve i skyn.
Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.
Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.
“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.
Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.
“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.
Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.
Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.
Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.
Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.
1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.
För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.
David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.
När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.
Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.
I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:
David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.
Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.
– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:
Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:
Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.
Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.
Sebastian Lindholm 