Tag Archives: USA

Happy 4th!

When I knew that I was going to move abroad after my final year of high-school I put duct tape over the lower bottom of my television screen in my one-bedroom apartment in Norrköping, Sweden. I did this to prevent myself from reading the subtitles. Needles to say the amount of people that wanted to attend weekly movie nights at my place drastically dropped. It didn’t really matter that much though. In my mind I was already somewhere else. Seeing new places, meeting new faces. I was moving to America.

When I arrived in the late summer of 2004 I fell in love right away. The conservative and religious Columbia, South Carolina was in many ways the complete opposite of the liberal and agnostic northern country I had spent my first 18 years of life in. I don’t know if I was in need of a change in milieu because I’m neither conservative nor believe in any God. But hospitality are the southerners great forte and I felt right at home.

I didn’t end up in South Carolina, but I stayed in America for almost five years. When I moved back to Sweden in 2009 I didn’t know then – but I think I do now – I had just experienced the best years of my life.

I will not reminisce about it – not further more anyway. But on a day like this, on a day like the 4th of July I really wish I was there again. In a place where everything is bigger. In a place where people bell out the national anthem like it’s the final song they’ll ever sing. In a place where you walk inside with your shoes on. In a place where the first thing you are asked when you enter someone’s home is: “can I get you something to drink?”. In a place where people tailgate. In a place where people always pick either or. In a place where everyone believe they are going places. In a place where refills are always for free.

In 2012 I was able to spend the 4th of July in Newport Beach, CA, with some of my best friends. Our host Mike wanted to start the day accordingly. We had a pretty good time.

Today I have unfortunately not been able to really grasp the 4th of July atmosphere being inside an office in Stockholm for most of the day. But you can experience a great 4th of July even here in Sweden. I remember in 2008 when Bruce Springsteen came for a visit.

When talking about America it’s obviously a fair thing to say that there are always two sides to every coin.America Fuck Yeah However I will only look at one. At least today. I am also certain I would’ve posted something like this on Midsummer about my great love of Sweden if I still lived in the States. That’s how I am. The grass is greener…

Mitt konstiga beteende

När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.

Att överleva en söndag

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm efter dryga fyra år på andra sidan Atlanten har söndagar varit en enorm jävla pina. Ångestladdade, mörka, ofta bakfyllda dagar där existentiella tankegångar allt som oftast får alldeles för mycket utrymme än vad som egentligen är sunt. I alla fall för mig. Så vad beror då detta på?

Ja, efter ännu en söndag med djupa tankegångar där jag tackat ovan kraft att Morrissey verkligen hade fel när han sa att alla dagar var som söndagar har jag nu tagit fäste på varför söndagar sätter en tagg i min sida.

Jag har två förklaringar – förutom det faktum att jag allt som oftast på lördagen spenderat kvällen, och natten, med att personifiera huvudrollsinnehavaren i Ulf Lundells Lit de Parade. Denna endorfinrelaterade förklaring spelar självklart också roll, men det bryr vi oss inte om nu. Inte heller det faktum att söndagen föregår måndagen, och måndagen är starten på ett nödvändigt ont som heter arbete.

Här kommer nu mina två teser på varför söndagar blivit veckans egen nemesis – en relaterar till befintlig plats och en till befintlig ålder.

– För varje söndag som går blir jag äldre och äldre och när man upplever denna hemska process märker man också att det finns en övervägande stor chans att man aldrig blir de där sakerna som man en gång drömde om att bli. En negativ tankegång, som självklart tittar förbi och säger hej när veckoslutet närmar sig ty ett slut föder ett annat, vare sig det är slutet av en vecka eller ett liv. När Noel Gallagher skrev refrängen till Fade Away och raderna While we’re living, the dreams we have as children fade away är jag bombsäker på att han gjorde det på en söndag.

– Söndagar i Sverige är helt annorlunda än i USA. Söndagar här i Landet Lagom verkar vara skrivna av Lars Norén medan de i USA är skrivna av Judd Apatow. När vi nu arbetar, i de flesta fall, 5 av 7 dagar i veckan måste vi bli bättre på att ta vara på våra lediga dagar. I mitt fall går en av de lediga dagarna i dur och den andra i moll. Detta försöker jag förändra. Så vad gör de då i USA som är så mycket bättre, jo, det är simpelt – de aktiverar sig. Ett exempel på aktivering är ett så kallat dardy (party during the day). Det ska dock sägas att man sköter det på ett snyggt sätt och avslutar det hela med nog framförhållning att måndagen inte blir en pina.

Söndagsparty i Jacksonville, 2008

Söndagsdardy i Jacksonville från 2008 ser ni ovan.

Att begreppet Sunday Funday är vedertaget i USA medan söndagsångest är det i Sverige säger väl egentligen allt.

Så var går vi härifrån då. Jo, vi måste självklart medicinera oss själva. Eftersom det är svårt att förändra normen hos ett helt folk försökte jag först fixa mig själv. Här kommer ett axplock av saker jag gör för att överleva söndagar:

– Titta på välskrivna referens-komik-rullar från 2000-talet. Exempel på bra sådana: Old School, Funny People, I Love You, Man, Forgetting Sarah Marshall, Bad Santa.

– Unna dig en riktigt bra lunch som förslagsvis avslutas med en liter färsk och jävligt dyr apelsinjuice.

– Konsumera lättläst lektyr i form av magazine med mycket bilder i. Jag läser Q, Mojo, NME, och Café.

Lyssna på What Is Life med George Harrison men tänk absolut inte på att han dog alldeles för tidigt och blev lurad av sin doktor att signera en gitarr åt honom på sin dödsbädd. Tänk istället på vilket underbart härligt liv han levde innan dess och lyssna till denna låt som får en att tro på ljusare dagar.

– Titta inte på svensk TV. När jag var liten mådde jag fruktansvärt dåligt av att höra ljudet från TV-programmet Söndagsöppet, som av någon horribel anledning alltid stod på under veckans sista kväll i huset där jag växte upp. Detta kan ha gett mig men för livet för jag finner svensk söndags-teve fruktansvärt deprimerande. När jag skulle skriva detta inlägg försökte jag sätta fingret på exakt vad det var med svensk television jag avskyr och som ett led i detta utsatte jag mig för Hellenius Hörna. Oh, the humanity. Sketchen med Foppa och de övriga idrottarna fick mig nästan att kräkas. Jag älskar Peter Forsberg och minns hans idrottsliga hjältedåd med glädje men det ska inte behöva sluta så här. Sedermera påpekar Peter att hans flickvän inte visste vem han var när de träffades. Herregud, du är ju household Foppa! Att sedan förstå att Peter Forsberg kan älska en kvinna som har så lite koll på världen utanför hennes fönster får mig att tänka på mig själv och mina tidigare relationer. Foppa blir kär i en kvinna som inte vet vem Peter Forsberg är, jag slutade en gång att träffa en tjej för att hon lyssnade på RnB. Jag avundas dig Peter.

Nu märker jag här att denna post kan bli hur lång som helst och te sig vägar som ej var tänkta från början Och jag måste avsluta nu om den ens ska vara relevant. Klockan är 23.56. Det är fyra minuter kvar till måndag. Återigen är du besegrad. Vi möts igen om en vecka. Då är jag dock i Beijing och där är du inte lika farlig som här i Stockholm.