Tag Archives: Expressen

A Graceless Journey

This journey starts on a rainy summer day in 2011. I was locked inside, laying in bed, slightly hungover, watching the world outside my room through my Twitter-feed, while listening to damp heavy raindrops dripping down the window. Suddenly I come across a link to a video with what to me was a completely new band called Sulk.

What I then hear when I press play are John Squire-esque guitars, Suede-choirs, a deep bass over a heavy hitting drum, and an overall sound that could be taken straight outta Nowhere by Ride. It was a mash-up of everything I loved. Mixed together it felt new and fresh. I was mesmerized.  The song I was listening to was called Wishes. And I kept listening to it while the leaves switched colour, and those raindrops turned into snowflakes.

The more I listened to Wishes the heavier became my addiction. I needed more, and I needed stronger dosage. I told my friends about this new band and when I realized that they too loved them, the stronger became our friendship. And the stronger became my eagerness to hear more from Sulk. A while after Wishes was released second single Back In Bloom hit the shelves. And me oh my, this was just as good. I bought both singles on 7 vinyl and I even got one of them signed by all band members, as a gift from a lovely lady I saw at the time. Everyone in my circle of trustees knew I was hooked, and there was really no way out but to keep the consumption flow going. Wishes and Back In Bloom

I started searching the net for material. I listened to remixes of the songs, read article after article, followed the band on Facebook and Twitter, watched all the videos I could find from gigs and also from the earlier constellation of the line-up when the band was called The Ruling Class.

Days, weeks, and months went by and all while I was waiting for Sulk to release their long awaited debut album, life happened.
Liam Sulk I started to question why no record label had picked them up. Is the music I prefer and listen to that dead? I started questioning my own musical taste. Was I wrong? But how could I be since not only did all my friends love them (the ones which have a musical taste I agree with), they also got the approval from my other peers. Not the ones I have a pint and listen to music with, but the ones that write the music I listen to while I have a pint. Mani and Jon

But as 2012 became 2013 Sulk announced that their debut album, titled Graceless, would be released on April 15. My feelings to this surprised me. I did not feel the happiness and relief I had believed I would. Rather I felt a feeling of emptiness and fear. Is this it? Is the journey over now? And what if the record is shit? Obviously I pre-ordered the record, both on vinyl and CD, and when I came home after work on Monday, April 15, postman Pat had delivered it to me. I opened the same window I had been staring out of when I first heard the band in the summer of 2011, almost 20 months ago. This time the sun was shining. I pressed play. Sulk Graceless

So was it any good? Well, that you’re gonna have to figure out for yourselves. But I will tell you this, it was well worth the journey getting there.
Johnny Marr and Sulk

Kvällspressen anno 2013

När jag var liten fanns det en charm i att under mina besök hos mina mor- och farföräldrar bli ombedd att springa ut och köpa kvällstidningarna. När jag kom tillbaka fick jag en guldtia för besväret samtidigt som jordgubbskrämen med mjölk stod framme för mig på köksbordet. Morfar däremot, han väntade med krämen och högg direkt in på kvällstidningarna. Han läste artiklarna med ro samtidigt som han sakta lät kaffet rinna förbi den sockerbit han hade mellan tänderna. Varken morfar, mormor, farfar, eller farmor finns längre. Det finns heller ingen charm i att springa ut och köpa kvällstidningarna. För kvällspressen som jag minns den är död och begraven. Bara skiten finns kvar.

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Vi borde köra nåt på att Ryssland är så jävla bakom och att de fortfarande är fast i 80-talets Hollywood.
– Men är det verkligen så då? Är det inte bara något vi har fått för oss?
– Nej nej, det stämmer. Du har väl sett Putin köra Blueberry Hill?! Kurt Russell och Goldie Hawn är ju för fan i publiken! Dom är så jävla efter dom där actiongalna ryssarna.
– Alright, vi sätter den där nya killen på det, han som ingen vet vad han heter.
– Du menar Joni Nykänen?
– Exakt, Johnny för göra den!

Jony Nykänens artikel med rubben: Seagals PR-tripp med Putin sammanfattar i mångt och mycket det som publiceras i kvällspressen nuförtiden. De brittiska tabloiderna ligger som förgrund och det känns som att internetåldern gjort det helt onödigt för människor att utbilda sig till journalister. Detta kommer alltså från en person som läst en handfull år av universitetsstudier inom media och kommunikation. Trettio år för sent. Men vad gör man.

Jo, istället för att begrunda det bedrövliga finner vi komik i tragik. För visst är det roligt.
Spana bara in dessa bildtexter till artikeln om Seagal – de är som tagna straight outta Svensk Damtidning.Seagal#1 Seagal#2

Seagal#3

Seagal#4

Seagal#5
Notera hur man skriver ut hela Putins namn. Troligt att man i en bildtext där Obama står bredvid Jay Z skriver: Här står Jay Z med sin kompis Barack Hussein Obama. Nej, det skulle aldrig ske. För amerikanen är normal och ryssen är galen. Det är Tintin-syndromet all over again.

Det var bildtexterna. Artikeln i sig är minst sagt lika sjuk. Vad sägs om denna ingress:
Steven Seagal och Vladimir Putin är polare. Nu hjälper actionstjärnan sin vän med att marknadsföra fitness bland rysk ungdom. 

Ordval som “polare”  och uttryck som “marknadsföra fitness bland rysk ungdom” får mig att skratta. Men vänta, det ska bli ännu sjukare. Vad sägs om denna mening som ligger och skvalpar i brödtexten:
I sina actionrullar brukar Steven Seagal krossa skurkarna på ett brutalt sätt. En arm ryker här, ett ben ryker där.

Jag vet inte varför men detta brutala nödrim får mig att börja nynna på Prästens Lilla Kråka. “En arm ryker här, ett ben ryker där, och än slank hon ner i diket”

Sedan kommer vi till det senaste inom svensk journalistik – att det som skrivs inte behöver vara definitivt, eller fakta. Nej nej, det räcker med att apa efter engelskans användning av allegedly. Denna korta artikel visar upp detta vid två tillfällen:
Seagal#6

Vad är det då som gör denna artikel så självklart, och som en stämpel av vår tid? Självklart är det källhänvisningen till det finaste och mest ansedda som finns bland svenska tidningsredaktörer, unga kvällspresscopys, och annat folk i media-Sverige med ett mindervärdeskomplex mot det fina Storbritannien – The Guardian!

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Men Janne, hur ska jag vi få det bekräftat för läsarna att ryssarna är 30 år efter alla andra och fortfarande tittar på B-action från 80-talet? Om vi inte kan göra det dör artikeln.
– Hmm, okej Johnny, ge mig fem minuter.
– Okej, jag browsar Bizarre-section på The Sun inför morgondagens artikel-pitch-möte så länge.
– Johnny, jag har det! Hänvisa till The Guardian!
– Ska bli Janne! Du är ett geni!
Seagal#7

Och där mina vänner har vi ett exempel från och på den tid vi lever i.
Now go read a book!

Det kommer aldrig va över för mig

En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen. Håkans sjunde album

När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.

När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.

Kunder som gillar Det kommer aldrig va över för mig har också lyssnat på:
Bryan Adams – Heaven
U2 – New Years Day
Johnossi – Dead End
The Killers – When You Were Young
Timi Yuro – It’ll Never Be Over For Me