Tag Archives: Aftonbladet

A Graceless Journey

This journey starts on a rainy summer day in 2011. I was locked inside, laying in bed, slightly hungover, watching the world outside my room through my Twitter-feed, while listening to damp heavy raindrops dripping down the window. Suddenly I come across a link to a video with what to me was a completely new band called Sulk.

What I then hear when I press play are John Squire-esque guitars, Suede-choirs, a deep bass over a heavy hitting drum, and an overall sound that could be taken straight outta Nowhere by Ride. It was a mash-up of everything I loved. Mixed together it felt new and fresh. I was mesmerized.  The song I was listening to was called Wishes. And I kept listening to it while the leaves switched colour, and those raindrops turned into snowflakes.

The more I listened to Wishes the heavier became my addiction. I needed more, and I needed stronger dosage. I told my friends about this new band and when I realized that they too loved them, the stronger became our friendship. And the stronger became my eagerness to hear more from Sulk. A while after Wishes was released second single Back In Bloom hit the shelves. And me oh my, this was just as good. I bought both singles on 7 vinyl and I even got one of them signed by all band members, as a gift from a lovely lady I saw at the time. Everyone in my circle of trustees knew I was hooked, and there was really no way out but to keep the consumption flow going. Wishes and Back In Bloom

I started searching the net for material. I listened to remixes of the songs, read article after article, followed the band on Facebook and Twitter, watched all the videos I could find from gigs and also from the earlier constellation of the line-up when the band was called The Ruling Class.

Days, weeks, and months went by and all while I was waiting for Sulk to release their long awaited debut album, life happened.
Liam Sulk I started to question why no record label had picked them up. Is the music I prefer and listen to that dead? I started questioning my own musical taste. Was I wrong? But how could I be since not only did all my friends love them (the ones which have a musical taste I agree with), they also got the approval from my other peers. Not the ones I have a pint and listen to music with, but the ones that write the music I listen to while I have a pint. Mani and Jon

But as 2012 became 2013 Sulk announced that their debut album, titled Graceless, would be released on April 15. My feelings to this surprised me. I did not feel the happiness and relief I had believed I would. Rather I felt a feeling of emptiness and fear. Is this it? Is the journey over now? And what if the record is shit? Obviously I pre-ordered the record, both on vinyl and CD, and when I came home after work on Monday, April 15, postman Pat had delivered it to me. I opened the same window I had been staring out of when I first heard the band in the summer of 2011, almost 20 months ago. This time the sun was shining. I pressed play. Sulk Graceless

So was it any good? Well, that you’re gonna have to figure out for yourselves. But I will tell you this, it was well worth the journey getting there.
Johnny Marr and Sulk

Kvällspressen anno 2013

När jag var liten fanns det en charm i att under mina besök hos mina mor- och farföräldrar bli ombedd att springa ut och köpa kvällstidningarna. När jag kom tillbaka fick jag en guldtia för besväret samtidigt som jordgubbskrämen med mjölk stod framme för mig på köksbordet. Morfar däremot, han väntade med krämen och högg direkt in på kvällstidningarna. Han läste artiklarna med ro samtidigt som han sakta lät kaffet rinna förbi den sockerbit han hade mellan tänderna. Varken morfar, mormor, farfar, eller farmor finns längre. Det finns heller ingen charm i att springa ut och köpa kvällstidningarna. För kvällspressen som jag minns den är död och begraven. Bara skiten finns kvar.

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Vi borde köra nåt på att Ryssland är så jävla bakom och att de fortfarande är fast i 80-talets Hollywood.
– Men är det verkligen så då? Är det inte bara något vi har fått för oss?
– Nej nej, det stämmer. Du har väl sett Putin köra Blueberry Hill?! Kurt Russell och Goldie Hawn är ju för fan i publiken! Dom är så jävla efter dom där actiongalna ryssarna.
– Alright, vi sätter den där nya killen på det, han som ingen vet vad han heter.
– Du menar Joni Nykänen?
– Exakt, Johnny för göra den!

Jony Nykänens artikel med rubben: Seagals PR-tripp med Putin sammanfattar i mångt och mycket det som publiceras i kvällspressen nuförtiden. De brittiska tabloiderna ligger som förgrund och det känns som att internetåldern gjort det helt onödigt för människor att utbilda sig till journalister. Detta kommer alltså från en person som läst en handfull år av universitetsstudier inom media och kommunikation. Trettio år för sent. Men vad gör man.

Jo, istället för att begrunda det bedrövliga finner vi komik i tragik. För visst är det roligt.
Spana bara in dessa bildtexter till artikeln om Seagal – de är som tagna straight outta Svensk Damtidning.Seagal#1 Seagal#2

Seagal#3

Seagal#4

Seagal#5
Notera hur man skriver ut hela Putins namn. Troligt att man i en bildtext där Obama står bredvid Jay Z skriver: Här står Jay Z med sin kompis Barack Hussein Obama. Nej, det skulle aldrig ske. För amerikanen är normal och ryssen är galen. Det är Tintin-syndromet all over again.

Det var bildtexterna. Artikeln i sig är minst sagt lika sjuk. Vad sägs om denna ingress:
Steven Seagal och Vladimir Putin är polare. Nu hjälper actionstjärnan sin vän med att marknadsföra fitness bland rysk ungdom. 

Ordval som “polare”  och uttryck som “marknadsföra fitness bland rysk ungdom” får mig att skratta. Men vänta, det ska bli ännu sjukare. Vad sägs om denna mening som ligger och skvalpar i brödtexten:
I sina actionrullar brukar Steven Seagal krossa skurkarna på ett brutalt sätt. En arm ryker här, ett ben ryker där.

Jag vet inte varför men detta brutala nödrim får mig att börja nynna på Prästens Lilla Kråka. “En arm ryker här, ett ben ryker där, och än slank hon ner i diket”

Sedan kommer vi till det senaste inom svensk journalistik – att det som skrivs inte behöver vara definitivt, eller fakta. Nej nej, det räcker med att apa efter engelskans användning av allegedly. Denna korta artikel visar upp detta vid två tillfällen:
Seagal#6

Vad är det då som gör denna artikel så självklart, och som en stämpel av vår tid? Självklart är det källhänvisningen till det finaste och mest ansedda som finns bland svenska tidningsredaktörer, unga kvällspresscopys, och annat folk i media-Sverige med ett mindervärdeskomplex mot det fina Storbritannien – The Guardian!

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Men Janne, hur ska jag vi få det bekräftat för läsarna att ryssarna är 30 år efter alla andra och fortfarande tittar på B-action från 80-talet? Om vi inte kan göra det dör artikeln.
– Hmm, okej Johnny, ge mig fem minuter.
– Okej, jag browsar Bizarre-section på The Sun inför morgondagens artikel-pitch-möte så länge.
– Johnny, jag har det! Hänvisa till The Guardian!
– Ska bli Janne! Du är ett geni!
Seagal#7

Och där mina vänner har vi ett exempel från och på den tid vi lever i.
Now go read a book!

Det kommer aldrig va över för mig

En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen. Håkans sjunde album

När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.

När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.

Kunder som gillar Det kommer aldrig va över för mig har också lyssnat på:
Bryan Adams – Heaven
U2 – New Years Day
Johnossi – Dead End
The Killers – When You Were Young
Timi Yuro – It’ll Never Be Over For Me

Krishantering gone wrong

Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Lena Dunham Beyoncé
Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.

Beyoncé var fan fierce. Det tyckte jag, och det tyckte även nyhetssajten Buzzfeed som la upp: “The 33 fiercest moments from Beyonce’s halftime show”.

Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”

Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.

Formeln till ett klickmonster 
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.

Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Bilden Beyonce försökte stoppa

Bilderna Beyonce hatar

Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?

Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
Beyonce meme

Så, med facit i hand. Tänk först, mejla sen.

George Lucas kaffesump

När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.

Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. Skynda att älskaNär klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.

5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall.Phantom Menace sneak peek Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.

4. George Lucas gör Arne Anka på engelska
Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck.Howard the Duck Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:

3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.

2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden
Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.

1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0
Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on:
User: Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe
User: davness007: True….but it is the icing on the cake.

Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?

Aftonbladet exotifierar skiten ur Gambia

När High Chaparall härjade som bäst på Kanal 5 fanns det ett standardinslag som hette Bra eller Anus? I detta segment gav programledarna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar personen i fokus (oftast en sedan länge peakad celeber person från Nordamerika) ett antal påståenden som denne sedan fick ta ställning till gällande om påståendet var bra eller anus. Det påstående som alltid var med under Bra eller anus-segmentet var: Old women who travel to Gambia to have sex with male prostitutes.

Kanske var det just High Chaparall som Aftonbladet-journalisten Karin Ahlborg hade tittat på när hon i full kareta och med en tänd glödlampa över sitt huvud sprang in till Jan Helin och skrek: “Jag har det, vi ska göra en reportage-serie om gamla kvinnor som åker till Gambia och knullar med manliga horor!”.

Så låt oss titta på hur Aftonbladet arbetar, och hur Karin Ahlborg beskriver en svensk kvinnas liv i Gambia.

Artikeln som jag nu kommer diskutera finns att läsa här. Krösa-Maja

Karin Ahlborg börjar med att nästan Faulkner-mässigt beskriva platsen i Banjul, Gambia. Hon gör det klassiska knepet att hon skriver om saker som är så långt ifrån Sverige och vintern som möjligt (sand mot tårna, bar, solstol, marknad) men helt plötsligt dyker en svensk upp (men vad gör hon där tänker läsaren).  Och steg tre är att vi får följa personen som hamnat på denna konstiga plats. Exakt samma story-telling som i till exempel: Trollkarlen från Oz, Berättelsen om Narnia, Avatar, Jurrasic Park, och så vidare. Skillnaden är att Karin Ahlborg kallar sig journalist, inte fiction-författare i Hollywood.

Det är också oerhört passande att artikelns centrala huvudgestalt, Britt-Inger har ett dubbelnamn á la Krösa-Maja eller liknande.
Gambia#1
Ahlborg fortsätter sedan att leda läsarna vidare in i vad hon målar upp som en Alice i Underlandet-tillvaro för Britt-Inger.Alice Gambia blir något form av Bizarro-land där allting är motsatsen till vad det är i Sverige. Folk lever för kostnaden av ett paket mjölk per dag. Det körs taxi i vanliga bilar utan att det kallas svart-taxi. Lägenheterna är lyxiga trots att de saknar kök och har madrassen direkt på golvet.  Nästkommande tre stycken är i mitt tycke helt absurda och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser vad jag ser. Jag har försökt pin-pointa ut guldkornen.

Gambia#2Ahlborg fortsätter att måla upp ett Gambia som taget ur en Tintin-bok där Britt-Inger blir katten bland hermelinerna. Sedan drar självklart Britt-Inger sitt strå till stacken. Hon blir den perfekta personen för denna typ av exotifierande betraktelse för hon lägger bara på mer ved på den brinnande elden. Gambia#3Det hela avslutas, efter att det under hela artikeln målats upp som att Baksi är en manshora som är gift [läs. knullar] med Britt-Inger för pengar och pinaler, med att frågan om jämställdhet tas upp. Så uppenbart. Så självklart. Britt-Inger säger att de lever jämställt. Vad ska hon säga liksom?

Men det är inte helt slut där. Nej, det finns ett guldkorn till. Ett så kallat A day in the life-scenario med Britt-Inger i Gambia. Jag avslutar denna text med att visa Britt-Ingers dag, med lite kommentarer från undertecknad. Jag påpekar även att jag inte tycker det är anus att gamla kvinnor åker till Gambia, vare sig om de knullar med yngre män, gifter sig med vem som helst, eller bor i en lägenhet med en madrass på golvet.
Love one another för fan!
Gambia#4