Tag Archives: The Stone Roses

#whoarethestoneroses

America is outraged. The largest and highest CPV (celebrities per visitor) numbered festival in the country, the Coachella festival, is headlined by The Stone Roses. I think it’s a blessing but the 20-something hipsters and Average Joe’s in the U.S. think it is an absolute disgrace. Don’t they love guitar driven Madchester music with songs so catchy and monumental it’s doubt-able we’ll hear anything like it in the future? No they don’t, in fact they’ve never heard of it. Instead of cheers and an extreme eagerness for the festival to start the Americans are now asking: Who are the Stone Roses? Coachella

Since the news arrived that Manchester band The Stone Roses will headline the Coachella festival in April of 2013 Twitter has been flooded with outcries and honest questions on who and what The Stone Roses in fact are. The hashtag #whoarethestoneroses has gathered the best (or the worst, depending on how you look at it) tweets on the topic.Whoarethestoneroses

When I was reading the tweets on the matter yesterday I remembered my first interaction on the topic of Stone Roses vs. America. It was in 2007 and I was playing collegiate soccer in Jacksonville, FL. It was the first season with my new team (I had played two seasons with University of South Carolina prior to my move to Florida) and I loved it all. My team mates were amazing and the weather was even better, the next day was just as exciting as the one before. Life was good. Reminiscing about it now I highly doubt I’ll ever be in an happier place than when I was living college life and playing sports in America. But one experience was awful. It was the one when my two worlds collided. The people I loved vs. the music I loved.

Prior to each season all players in the squad gathered to make a warm-up tape. This warm-up tape was to be played one hour before the game would start, when all players were on the pitch warming up. It also gave a boost to the atmosphere and surroundings since everyone in the stands could listen to the music. Each player got to pick one tune for the record. We had a few days to decide before we at one practice would play the CD in the locker room before a session.
I decided to pick the song Waterfall by The Stone Roses. It’s not an up-tempo song but it gives me an enormous sense of well-being. The cooling sound of the first note, the guitar-intro that feels like a giant ship slowly conquering a cold dark sea, the soothing voice of Ian Brown when he sings the opening line: “Chimes sing Sunday morn, today’s the day she sworn…” I just love this song and it puts me in a great mood.

The reactions in the locker room when my song started was shocking. “What the fuck is this?” “Who would want to listen to THIS before a game?” “What band is this?”. It was completely awful.  A disgrace. Anyone can talk shit about me, but don’t talk shit about my music.
“They are called the The Stone Roses”, I told my bewildered teammates.
The room got quiet for a few seconds before a striker in the squad said: “Who are the Stone Roses?”.
“They are from Manchester, England, and I consider them one of the best bands in the world”, I quickly said before I left the room to go out and get my ankle taped. But it wasn’t my foot that had been hurt, it was my heart. And my ego.

I remember that the song, even with all the critic, stayed on the warm-up tape and before each home game that season I got to hear it, and everyone else had to listen to it. I don’t know if it grew on my teammates, or the people in the stands, because I never spoke to anyone about it. I remember thinking it was a lost cause. Americans don’t like this kind of music. They rather see a dead rapper spitting out some rhymes via old recordings through a hologram than to watch and listen to this kind of music. It was sad to me then.

But hey, everyone’s different, and places are different. And isn’t that lovely in its own little way.

Different worlds will always be colliding, that’s just a fact. Let’s cherish it instead of argue about it. The Roses headlining Coachella is far more interesting than if they would play three more gigs at Heaton Park or headlined Glastonbury for instance. In England they are already huge, for fuck sake, there is even a cover band called The Clone Roses that fills up arenas all over that lovely island.

Now we will see something special. And new people will be able to listen to a band they have barely heard of. It’s a daring move and it might turn to shits. But hey, at least it is unique and unexpected.

So when Ian, John, Mani, and Reni conquers the main stage at Coachella in front of thousands of Americans and play their mega tunes they might not be in their natural habitat. But I am certain that some people watching the gig will enjoy it immensely. Why wouldn’t they? They are watching The Mighty Stone Roses after all. And that’s who they are.

Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy.

Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy in Stockholm, 2011.

Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.

Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.

The icing on the cake

david_beckham_englandNär jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.

1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.
Hughes Lineker
För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.

David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.

När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.

Galacticos

Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.

I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:

David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.

Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.

– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:

Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:

NolBeck

Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.

Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.