Det är svårt att sätta ord på lycka. Men riktig lycka uppkommer först efter lite motgång. Så måste det väl vara? Ty livet ska vara som en EKG-linje – det måste gå rikligt upp och ned för att det ska kännas att man lever. Lever man livet som en rak linje kan man lika gärna vara död. Det är mer spännande att åka bergochdalbana än godståg.
Jag tror nog Kim Larsen beskriver detta bergochdalbaneliv bäst i sitt monumentala minspel och lyrik till låten Gør mig lykkelig.
Den åldrade och allegedly alkoholiserade dansken kan sin sak.
Se, njut, lyssna, och lär:
Hvis du føler det er færdigt før det er forbi hvis du fælder en tåre af melankoli
Melankoli
Så lad mig sige dig dette
Oraklet
husk vel derpå af skuffet kærlighed skal verden bestå
Och när livet är som tyngst för gode Kim, då hittar han ljuset i tunneln. Ur sviken kärlek uppkommer tydligen någon form av lust och fägring stor. För när det är som mörkast, då släpper han sin gitarr, lutar sig bakåt, och sedermera torrjuckar i takt med bryggan. En brygga som sedan brister ut i sommardoftande tuggummipop och den finaste av refränger. Och att någon i publiken samtidigt viftar med en krycka, i detta underbara liveklipp, det är ren och skär lycka.
Lycklig
Hoppas att han återigen ska bli lycklig. Eller Lykke Li som han säger. Och jag kan bara hoppas att det var härifrån popdrottningen tog sitt namn. Det hade varit hennes största bedrift i min bok.
On our left we have Ringo Starr, or Richard Starkey as his real name reads, the drummer of The Beatles and also the father of the man on the right. On our right we have Zak Starkey. drummer in Oasis from 2004 to 2008.
On our left we see Andy Bell, former Ride-member and bass guitarist in Oasis between 2000 and 2009. On our right we have the late Stuart Sutcliffe, original Beatles bass guitarist.
On our left we see keyboardist Jay Darlington, also known as Jesus, of Oasis, and to our right we have George Harrison, guitarist of The Beatles.
To our left we have Gem Archer rhythm-guitarist in Oasis and former right hand man to Noel Gallagher, On our right we have Paul McCartney of The Beatles.
Liam Gallagher, front man and singer of Oasis on the left. His idol and hero John Lennon of The Beatles is featured on the right.
So what about Noel Gallagher then? Well, nobody looks like him. He’s a unique specimen.
This journey starts on a rainy summer day in 2011. I was locked inside, laying in bed, slightly hungover, watching the world outside my room through my Twitter-feed, while listening to damp heavy raindrops dripping down the window. Suddenly I come across a link to a video with what to me was a completely new band called Sulk.
What I then hear when I press play are John Squire-esque guitars, Suede-choirs, a deep bass over a heavy hitting drum, and an overall sound that could be taken straight outta Nowhere by Ride. It was a mash-up of everything I loved. Mixed together it felt new and fresh. I was mesmerized. The song I was listening to was called Wishes. And I kept listening to it while the leaves switched colour, and those raindrops turned into snowflakes.
The more I listened to Wishes the heavier became my addiction. I needed more, and I needed stronger dosage. I told my friends about this new band and when I realized that they too loved them, the stronger became our friendship. And the stronger became my eagerness to hear more from Sulk. A while after Wishes was released second single Back In Bloom hit the shelves. And me oh my, this was just as good. I bought both singles on 7 vinyl and I even got one of them signed by all band members, as a gift from a lovely lady I saw at the time. Everyone in my circle of trustees knew I was hooked, and there was really no way out but to keep the consumption flow going.
I started searching the net for material. I listened to remixes of the songs, read article after article, followed the band on Facebook and Twitter, watched all the videos I could find from gigs and also from the earlier constellation of the line-up when the band was called The Ruling Class.
Days, weeks, and months went by and all while I was waiting for Sulk to release their long awaited debut album, life happened. I started to question why no record label had picked them up. Is the music I prefer and listen to that dead? I started questioning my own musical taste. Was I wrong? But how could I be since not only did all my friends love them (the ones which have a musical taste I agree with), they also got the approval from my other peers. Not the ones I have a pint and listen to music with, but the ones that write the music I listen to while I have a pint.
But as 2012 became 2013 Sulk announced that their debut album, titled Graceless, would be released on April 15. My feelings to this surprised me. I did not feel the happiness and relief I had believed I would. Rather I felt a feeling of emptiness and fear. Is this it? Is the journey over now? And what if the record is shit? Obviously I pre-ordered the record, both on vinyl and CD, and when I came home after work on Monday, April 15, postman Pat had delivered it to me. I opened the same window I had been staring out of when I first heard the band in the summer of 2011, almost 20 months ago. This time the sun was shining. I pressed play.
So was it any good? Well, that you’re gonna have to figure out for yourselves. But I will tell you this, it was well worth the journey getting there.
En pojke från förr är tillbaks igen Han bara står där Och stirrar mig rakt ner i själen
Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen.
När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.
När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.
Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han. Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen, sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.
Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.
Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.
Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.
Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.
Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.
Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.
Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:
Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.
Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!
Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Den är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:
Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?
Alice Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.
Som sidor ur en bok skildes vi åt Var och en gick sin väg allting var ett lån Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron i en grav under en sten på kyrkogår’n Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen
Sebastian Lindholm 