Först hade jag på ett ironiskt sätt tänkt skriva hela det här inlägget om porslin. Men ironi kan vara svårt. Speciellt i text. Så, nu får det bli några korta ord om landet Kina istället.
Jag har genom mitt jobb haft det förnämliga nöjet att få besöka Kina tre gånger inom ett år. När jag först satte fot i det enorma landet i öst fick min världsbild en känga. Jag väntade mig något annat än byggnader så höga att det nådde skyn, dyra bilar, Starbucks, nattklubbar med mojitos som gled ned som Fanta i en reklamfilm, och allt det där andra som inte kändes som Kina.
Min känsla var: oj, vad fel jag hade. Dom har det ju jättebra här. Att inse detta hos en själv, dessa fördomar och stereotyper, är aldrig roligt. Att jag sedermera tycker att Starbucks, dyra bilar, skyskrapor, och mojitos signifierar “att ha det bra” är en annan historia som inte bör analyseras av en lekman.
Nu fick ju jag aldrig uppleva den så omtalade kinesiska bygden. De små socknarna gled mig förbi, så även The Great Wall, ty jag var ju där på jobb. Men under mina resor till Peking, Shanghai, och Changchun mötte jag väldigt många intressanta människor. Och så här i vinterns hårda omfång där mörkret tagit kontroll lägger jag ut lite bilder från mina resor till öst.
Äldre herre jag såg i en gränd i Shanghai. Han satt bredvid en fågelbur och på hans keps går att läsa NIEK.
En man som njuter av eftermiddagssolen i en centralt belägen park i Shanghai. Påminner om Carecas gamla målgest “Flygplanet”.
Den här mannen sitter på historier. Det ser man. Bild tagen strax utanför Den Förbjudna Staden i Beijing. Han arbetade som volontär för staden och satt vakt utanför en butik.
På söndagar i Shanghai så fylls parkerna av föräldrar och deras platsannonser. Vad de annonserar ut? Sina söner och döttrar. En ren och skär människomarknad där CVs hängs upp i hopp om att finna kärleken. Och självklart trygga framtiden för familjens namn.
Två lads som gillar det goda i livet. Varje gång jag tittar på denna bild så tänker jag på Arctic Monkeys debutalbum.
Min mening med dessa bilder är inte att exotifiera ett land och några människor i väst. Snarare är det bara minnesvärda ögonblick som jag nu kan minnas än lite längre. Jag kommer alltid vara fascinerad av det jag inte är van vid, framförallt när det gäller vardagsliv. Och så är det på många platser i världen och hos många människor. Det annorlunda kommer alltid att vara intressant. Hos många kineser var det likadant. För när jag gick runt i Forbidden City och såg ut så här, då var det både en, två, och tio kineser som bad mig att stanna och posera på bild.
I was eight years old and running with a 10:öring in my hand när jag frågade pappa vart han var på väg. Det var nästan sommar och min far sportade en annorlunda klädsel än vanligt Han såg yngre ut. Han berättade för mig att han skulle på rockkonsert. Han skulle se den amerikanska artisten Bruce Springsteen. Jag minns att jag tyckte det lät spännande att gå på rockkonsert. Det var 1993 och Bruce Springsteen var på besök i vår hemstad.
Den 3, 4, och 11 maj 2013 kommer Bruce Springsteen återigen komma till Stockholm. Denna gång är Friends Arena platsen han spelar på. Det kommer nästan exakt vara 20 år sedan min far såg Springsteen på Stockholm Stadion, men två saker är detsamma som då; jag tycker fortfarande det är spännande med rockkonserter, och Bruce Springsteen är fortfarande lika relevant.
Folk må avfärda Bruce som past his prime, gubbig, och svenne-bananig, men dessa människor har fel. För jag var där 2008 på Ullevi, den fjärde juli, och såg Bruce öppna med Born in the USA medan svenska vänsterkantsungdomar skrek med iförda The Star-Spangled Banner-bandanas på sina huvuden.
Jag var där på Stadion 2009 när Clarence Clemons ställde sig upp från sin stol och spelade den starkaste melodin som finns. Och jag stod där i somras, på Ullevi, när hans brorson Jake spelade samma saxsolo och sedan, med tårar på kinderna, pekade upp mot den mörka men så varma sommarhimlen.
Jag kommer vara där igen när Bruce återigen kommer till landet som de säger att han älskar så mycket.
Och jag hoppas, för din skull, att du tar chansen och får uppleva samma sak. För det är exakt vad det är, en stor jävla upplevelse. Att se Springsteen live är något utav det bästa som finns. Man kan leva på det länge. Det gör stegen lättare och vardagen bättre. Både före och efter själva konserten. Så ta nu chansen och upplev Bruce Springsteen innan det är för sent. Han är en av de största artisterna att vandra denna jord, men om 20 år kanske han inte längre kommer göra det. Så passa på. För om 20 år kanske Bruce är borta, men du kommer definitivt glädjas åt att du fick uppleva denna människa, och jag kommer förhoppningsvis fortfarande tycka det är spännande med rockkonserter.
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.
1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.
För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.
David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.
När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.
Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.
I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:
David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.
Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.
– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:
Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:
Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.
Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.
Snarare är det bara minnesvärda ögonblick som jag nu kan minnas än lite längre. Jag kommer alltid vara fascinerad av det jag inte är van vid, framförallt när det gäller vardagsliv. Och så är det på många platser i världen och hos många människor. Det annorlunda kommer alltid att vara intressant. Hos många kineser var det likadant. För när jag gick runt i Forbidden City och såg ut så här, då var det både en, två, och tio kineser som bad mig att stanna och posera på bild.
Sebastian Lindholm 