Tag Archives: Alex Schulman

George Lucas kaffesump

Leave a reply

När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.

Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. Skynda att älskaNär klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.

5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall.Phantom Menace sneak peek Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.

4. George Lucas gör Arne Anka på engelska
Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck.Howard the Duck Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:

3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.

2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden
Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.

1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0
Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on:
User: Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe
User: davness007: True….but it is the icing on the cake.

Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?

This too shall pass

2 Replies

Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.