Tag Archives: Patrick Bateman

Taking an Uzi to the Gym

On a moonless night, in the starkness of the locker room at Xclusive, after working out for two hours, I’m feeling good. The gun in my locker is an Uzi which cost me seven hundred dollars and though I am also carrying a Ruger Mini ($469) in my Bottega Veneta briefcase and it’s favored by most hunters, I still don’t like the way it looks; there’s something more manly about an Uzi, something dramatic about it that gets me excited, and sitting here, Walkman on my head, in a pair of two-hundred-dollar black Lycra bicycle shorts, a Valium just beginning to take effect, I stare into the darkness of the locker, tempted. The rape and subsequent murder last night of an NYU student behind the Gristede’s on University Place, near her dorm, however inappropriate the timing, no matter how uncharacteristic the lapse, was highly satisfying and though I’m unprepared by my change of heart, I’m in a reflective mood and I place the gun, which is a symbol of order to me, back in the locker, to be used at another time. I have videotapes to return, money to be taken out of an automated teller, a dinner reservation at 150 Wooster that was difficult to get.

Så, nu har du läst ett kapitel ur boken American Psycho och det borde inte finnas en enda anledning till att du inte läser resten. American Psycho är författad av Bret Easton Ellis och är ett epos av det sena 80-talets kommersiella stank och glans i New York.

Att bli påverkad av litteratur tycker jag är jävligt häftigt. Tänk att författa texter som påverkar människor till den grad att de förändrar sina beteendemönster, sina liv, sina personligheter. Nu är det inte så att jag personligen går runt som en 80-tals-yuppie med en uzi till gymmet, även om jag faktiskt var utklädd till huvudkaraktären Patrick Bateman på en nyligen arrangerad Halloween-fest.

Hey Paul!

Men människor blir ändå påverkade av texter. För mig är det helt fantastiskt mäktigt på något sätt. I vissa fall tenderar det till att bli hemskt. Men detta är andra historier för andra tillfällen.

En anekdot från mitt egna liv är när jag och sex vänner under en nyårsresa till Åre diskuterar vad som påverkar historien mest, tekniska uppfinningar eller människans enkla tankar,
I stort sett var det naturvetenskap vs. humaniora.
Diskussionen flöt på innan en vän sa. “Vänta, jag har det, diskussionen är ÖVER! Religion så klart. Bibeln till exempel”.
Och så klart var det över. Game. Set. Match.
Sedan att ingen av oss andra kom på det svaret innan säger egentligen en del om hur mycket vi hade förtärt i dryckesväg innan den dialogen tog fart.

Så, ut och läs med er nu. Här kommer ett tre mästervärk, en självbiografi, och en novell som alla fått mig att känna så oerhört mycket. Att bli påverkad. Att känna något och bli påverkad, att förändras och gå från ett steg till ett annat är väldigt starkt och välkomnande hos någon som jagar eskapism i mångt och mycket.

Paul, J.D., Ernest.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.