Monthly Archives: January 2013

#whoarethestoneroses

America is outraged. The largest and highest CPV (celebrities per visitor) numbered festival in the country, the Coachella festival, is headlined by The Stone Roses. I think it’s a blessing but the 20-something hipsters and Average Joe’s in the U.S. think it is an absolute disgrace. Don’t they love guitar driven Madchester music with songs so catchy and monumental it’s doubt-able we’ll hear anything like it in the future? No they don’t, in fact they’ve never heard of it. Instead of cheers and an extreme eagerness for the festival to start the Americans are now asking: Who are the Stone Roses?

Since the news arrived that Manchester band The Stone Roses will headline the Coachella festival in April of 2013 Twitter has been flooded with outcries and honest questions on who and what The Stone Roses in fact are. The hashtag #whoarethestoneroses has gathered the best (or the worst, depending on how you look at it) tweets on the topic.

When I was reading the tweets on the matter yesterday I remembered my first interaction on the topic of Stone Roses vs. America. It was in 2007 and I was playing collegiate soccer in Jacksonville, FL. It was the first season with my new team (I had played two seasons with University of South Carolina prior to my move to Florida) and I loved it all. My team mates were amazing and the weather was even better, the next day was just as exciting as the one before. Life was good. Reminiscing about it now I highly doubt I’ll ever be in an happier place than when I was living college life and playing sports in America. But one experience was awful. It was the one when my two worlds collided. The people I loved vs. the music I loved.

Prior to each season all players in the squad gathered to make a warm-up tape. This warm-up tape was to be played one hour before the game would start, when all players were on the pitch warming up. It also gave a boost to the atmosphere and surroundings since everyone in the stands could listen to the music. Each player got to pick one tune for the record. We had a few days to decide before we at one practice would play the CD in the locker room before a session.
I decided to pick the song Waterfall by The Stone Roses. It’s not an up-tempo song but it gives me an enormous sense of well-being. The cooling sound of the first note, the guitar-intro that feels like a giant ship slowly conquering a cold dark sea, the soothing voice of Ian Brown when he sings the opening line: “Chimes sing Sunday morn, today’s the day she sworn…” I just love this song and it puts me in a great mood.

The reactions in the locker room when my song started was shocking. “What the fuck is this?” “Who would want to listen to THIS before a game?” “What band is this?”. It was completely awful. A disgrace. Anyone can talk shit about me, but don’t talk shit about my music.
“They are called the The Stone Roses”, I told my bewildered teammates.
The room got quiet for a few seconds before a striker in the squad said: “Who are the Stone Roses?”.
“They are from Manchester, England, and I consider them one of the best bands in the world”, I quickly said before I left the room to go out and get my ankle taped. But it wasn’t my foot that had been hurt, it was my heart. And my ego.

I remember that the song, even with all the critic, stayed on the warm-up tape and before each home game that season I got to hear it, and everyone else had to listen to it. I don’t know if it grew on my teammates, or the people in the stands, because I never spoke to anyone about it. I remember thinking it was a lost cause. Americans don’t like this kind of music. They rather see a dead rapper spitting out some rhymes via old recordings through a hologram than to watch and listen to this kind of music. It was sad to me then.

But hey, everyone’s different, and places are different. And isn’t that lovely in its own little way.

Different worlds will always be colliding, that’s just a fact. Let’s cherish it instead of argue about it. The Roses headlining Coachella is far more interesting than if they would play three more gigs at Heaton Park or headlined Glastonbury for instance. In England they are already huge, for fuck sake, there is even a cover band called The Clone Roses that fills up arenas all over that lovely island.

Now we will see something special. And new people will be able to listen to a band they have barely heard of. It’s a daring move and it might turn to shits. But hey, at least it is unique and unexpected.

So when Ian, John, Mani, and Reni conquers the main stage at Coachella in front of thousands of Americans and play their mega tunes they might not be in their natural habitat. But I am certain that some people watching the gig will enjoy it immensely. Why wouldn’t they? They are watching The Mighty Stone Roses after all. And that’s who they are.

Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy in Stockholm, 2011.

Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.

Att dissekera en Håkan Hellström-låt

Leave a reply

Året är 2000. Jag är nyss fyllda femton. Min äldre och mer världsvane kusin berättar att det finns en ny svensk artist som är jättebra. Det är basisten från Broder Daniel. Han heter tydligen Håkan Hellström. Jag ser videon till Ramlar på ZTV. Håkan kickar boll på Barcelonas gator iförd Converse, uppvikta jeans, och en t-shirt med texten: Softball Attitude.

Jag var fast. Jag är det fortfarande. Idag är jag 27 år gammal och har sett Håkan Hellström live minst lika många gånger som jag är år fyllda. Jag äger varje skiva (till och med singlarna) och kan varenda textrad. Ja, jag var till och med på plats under den mytomspunna efterfesten på Bangers N’ Mash efter Hovet-giget 2010. Håkan är den enda artist jag verkligen följt från past till presens. Och nu med 2013 ur startgroparna och ett nytt Hellström-album runt hörnet är det dags att lägga han i blickfånget igen.

Vad bättre då än att dissekera en Håkan-låt! Det sägs ju att han stjäl textrader från sina hjältar och använder de i sina egna låtar. Men gör han verkligen det och i sådana fall. gör det så mycket? Enkelt svar på dessa frågor, ja, han stjäl, och nej, det gör ingenting. Det är snarare ett väldigt vackert pussel som vi får ta del av. Nu har jag med hjälp av musiköra, ett brinnande intresse, och en sökmotor försökt hitta alla textstölder från en av mina favoritlåtar med Hellström. Låten är Minnen av Aprilhimlen.

Minnen av Aprilhimlen släpptes 2002 och är spår åtta på skivan Det är så jag säger det. Skivan är Hellströms andra och i min mening det album han absolut stulit mest på. Titeln på låten är inspirerad från Jesus and Mary Chain och deras låt April Skies samt Buddy Collettes 50-tals-klassiker I’ll Remember April. Innan första versen kickar igång kan den som lyssnar noga höra Håkan ropa från distans; Öppna era trötta ögon och släpp ut det! Detta är en passning till Neil Young och dennes låt Tired Eyes som inleds med raden: Open up the tired eyes.

Vers 1
Det här har växt i mig, Åh så länge nu – Detta knyter vi an till mina personliga favoriter The Beach Boys och låten Don’t Worry Baby som inleds med raden:
Well it’s been building up inside of me, For oh I don’t know how long
Regnmoln brukade jaga mig – Detta komme från några andra husgudar, The Mighty Stone Roses. Tagen från Roses mästerverk Sally Cinnamon där Ian Brown förmedlar: Rainclouds, oh they used to chase me
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer – denna textrad har jag faktiskt inte hittat en direkt inspirationskälla till. Jag återkommer om några år när jag lyssnat på ännu mer musik.

Vers 2
Du var full och jag var full i aprilsolen, du är den sortens flicka jag gillar för du är tom och jag är tom – Hela denna vers är en direkt översättning av Pavements låt Gold Soundz som kom 1994.
So drunk in the August sun and you’re the kind of girl I like because you’re empty and I’m empty

Refräng
Och hon sa: Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid Men då slösar vi bort våra liv – Här i refrängen är det gruppen The Divine Comedy och den fenomenala låten The Frog Princess som står för texten. Neil Hannon sjunger:
You don’t really love me and I don’t really mind ’cause I don’t love anybody, that stuff is just a waste of time
Håkan avslutar refrängen med raden: Jag tänker alltid på dig i april – detta passar väl in på låten I’ll Remember April av Buddy Collette som fungerar som ett gemensamt tema för hela spåret.

Vers 3
Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på – Här har Håkan bytt genre och nu är det Louis Armstrong som står för inspirationen med raderna: Give me a kiss to build a dream on… Give me a kiss before you leave me… leave me one thing before we part, a kiss to build a dream on från låten A Kiss To Build A Dream On.

I låtens outro upprepar Håkan raderna: Jag var ingen du var aprilhimlen som jag minns den och som jag minns dig och jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu – Buddy Collette avslutar vers två i låten I’ll Remember April med raden: For I’ll remember April and you. I Pavements låt Gold Soundz går det att höra textraderna. Did you remember in December som också passar väldigt väl in på denna låt. Även begreppet I’ve been wasted reflekteras det över.

Oscar Wilde

Now what? Ja, Håkan kommer alltid dela människor. Vissa älskar honom. Andra hatar honom. Vissa säger att det är fel att stjäla. Andra säger att talanger lånar, och genier stjäl. Jag nöjer mig med att säga att Håkan Hellström och jag har väldigt lik musiksmak och det gör mig av någon anledning väldigt glad. Nä, jag nöjer mig inte där. Jag avslutar istället med att säga att Håkan Hellström har väldigt bra musiksmak.

George Lucas kaffesump

Leave a reply

När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.

Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. När klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.

5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall. Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.

4. George Lucas gör Arne Anka på engelska
Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck. Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:

3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.

2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden
Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.

1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0
Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on:
User: Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe
User: davness007: True….but it is the icing on the cake.

Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?

Aftonbladet exotifierar skiten ur Gambia

2 Replies

När High Chaparall härjade som bäst på Kanal 5 fanns det ett standardinslag som hette Bra eller Anus? I detta segment gav programledarna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar personen i fokus (oftast en sedan länge peakad celeber person från Nordamerika) ett antal påståenden som denne sedan fick ta ställning till gällande om påståendet var bra eller anus. Det påstående som alltid var med under Bra eller anus-segmentet var: Old women who travel to Gambia to have sex with male prostitutes.

Kanske var det just High Chaparall som Aftonbladet-journalisten Karin Ahlborg hade tittat på när hon i full kareta och med en tänd glödlampa över sitt huvud sprang in till Jan Helin och skrek: “Jag har det, vi ska göra en reportage-serie om gamla kvinnor som åker till Gambia och knullar med manliga horor!”.

Så låt oss titta på hur Aftonbladet arbetar, och hur Karin Ahlborg beskriver en svensk kvinnas liv i Gambia.

Artikeln som jag nu kommer diskutera finns att läsa här.

Karin Ahlborg börjar med att nästan Faulkner-mässigt beskriva platsen i Banjul, Gambia. Hon gör det klassiska knepet att hon skriver om saker som är så långt ifrån Sverige och vintern som möjligt (sand mot tårna, bar, solstol, marknad) men helt plötsligt dyker en svensk upp (men vad gör hon där tänker läsaren). Och steg tre är att vi får följa personen som hamnat på denna konstiga plats. Exakt samma story-telling som i till exempel: Trollkarlen från Oz, Berättelsen om Narnia, Avatar, Jurrasic Park, och så vidare. Skillnaden är att Karin Ahlborg kallar sig journalist, inte fiction-författare i Hollywood.

Det är också oerhört passande att artikelns centrala huvudgestalt, Britt-Inger har ett dubbelnamn á la Krösa-Maja eller liknande.

Ahlborg fortsätter sedan att leda läsarna vidare in i vad hon målar upp som en Alice i Underlandet-tillvaro för Britt-Inger. Gambia blir något form av Bizarro-land där allting är motsatsen till vad det är i Sverige. Folk lever för kostnaden av ett paket mjölk per dag. Det körs taxi i vanliga bilar utan att det kallas svart-taxi. Lägenheterna är lyxiga trots att de saknar kök och har madrassen direkt på golvet. Nästkommande tre stycken är i mitt tycke helt absurda och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser vad jag ser. Jag har försökt pin-pointa ut guldkornen.

Ahlborg fortsätter att måla upp ett Gambia som taget ur en Tintin-bok där Britt-Inger blir katten bland hermelinerna. Sedan drar självklart Britt-Inger sitt strå till stacken. Hon blir den perfekta personen för denna typ av exotifierande betraktelse för hon lägger bara på mer ved på den brinnande elden. Det hela avslutas, efter att det under hela artikeln målats upp som att Baksi är en manshora som är gift [läs. knullar] med Britt-Inger för pengar och pinaler, med att frågan om jämställdhet tas upp. Så uppenbart. Så självklart. Britt-Inger säger att de lever jämställt. Vad ska hon säga liksom?

Men det är inte helt slut där. Nej, det finns ett guldkorn till. Ett så kallat A day in the life-scenario med Britt-Inger i Gambia. Jag avslutar denna text med att visa Britt-Ingers dag, med lite kommentarer från undertecknad. Jag påpekar även att jag inte tycker det är anus att gamla kvinnor åker till Gambia, vare sig om de knullar med yngre män, gifter sig med vem som helst, eller bor i en lägenhet med en madrass på golvet.
Love one another för fan!