Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. 
Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.
Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.
Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.
Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.
Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.
För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!
Sebastian Lindholm 