On our left we have Ringo Starr, or Richard Starkey as his real name reads, the drummer of The Beatles and also the father of the man on the right. On our right we have Zak Starkey. drummer in Oasis from 2004 to 2008.
On our left we see Andy Bell, former Ride-member and bass guitarist in Oasis between 2000 and 2009. On our right we have the late Stuart Sutcliffe, original Beatles bass guitarist.
On our left we see keyboardist Jay Darlington, also known as Jesus, of Oasis, and to our right we have George Harrison, guitarist of The Beatles.
To our left we have Gem Archer rhythm-guitarist in Oasis and former right hand man to Noel Gallagher, On our right we have Paul McCartney of The Beatles.
Liam Gallagher, front man and singer of Oasis on the left. His idol and hero John Lennon of The Beatles is featured on the right.
So what about Noel Gallagher then? Well, nobody looks like him. He’s a unique specimen.
George Harrison once said, and I quote, “It doesn’t take long from being 17 to 57. Forty years just goes like that. You know? Now I understand about 90 year old people who feel like teenagers. You know? ‘Cause nothing changes. It’s just the body that changes. The soul in the body is there at birth and is there at death. And the only thing that’s changed is the bodily condition. So, you know? All this stuff, about where, you know, age-groups fit or don’t fit, or where the music belonging to age-groups fit or doesn’t fit is stupid. All it does is limit the potential of the marketplace or the audience.”
I find this quote great from three different angles. First of all George sums up the extreme pace of time, and the fact that it flies. I can feel that it is extremely worrying that my own take on this is that each new year passes by faster than the one before. But at the same time I find a strong connection with him in the sense that I feel the same in the sense that I am the same person now as I was five, ten, or even fifteen years ago. Of course I’ve changed in bits here and there but I still carry the same dreams, hopes, and beliefs. Thirdly George attacks the people that appoint certain aspects of music to different age groups, may it be genres, bands, artists, or whatever. I can also interlink with this mindset and at times here in Stockholm when we have had Justin Bieber and Bruce Springsteen sell out three shows each within two weeks the topic is more than relevant. Of course each person that listens to music, and let’s be honest, any human being with a soul should have an interest in music, goes through phases. But I do not think it has anything to do with age, I think it has more to do with more important things that just a number.
Here are four songs that I always turn back to and listen to when I need a little bump on the shoulder, a boost up from the sofa, or just a quick fix in what we call life.
They are not my favorite songs, no, but listening to them will always make me feel good, even great.
Dire Straits – Walk Of Life Just the synthesizer intro gives me the goose bumps. So simple, yet so great. And this version with Eric Clapton on the side. It’s from 1988 and the birthday party of Nelson Mandela. Speaking of a different kind of walk of life. Patti Smith – People Have The Power Any song which will highlight the small over the big, the people over the corps, or David over Goliath, always gives me hope of that anything can be reachable. During this epic anthem Patti Smith truly does so when proclaiming: People have the power, the power to dream, to rule, to wrestle the Earth from fools but it’s decreed the people rule, but it’s decreed the people rule. Listen, I believe everything we dream can come to pass through our union, We can turn the world around, we can turn the Earth’s revolution Oasis – Whatever This song was never released on an actual album, however I reckon it’s one of their best ones. When those first chords ring out from the guitar a feeling of freedom washes over me in an awesome wave. When I listen to this song anything is possible. Every single dream I’ve ever had and aspired for can still happen. And it’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. George Harrison – What is Life Most people would probably state Here comes the Sun as their favorite uplifting song penned by the late George Harrison. I don’t agree. His album All Things Must Pass released in 1970 holds an absolute gem in the truly great What is Life.
När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.
The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).
Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.
Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.
[42:30 in i klippet]
Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.
Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?
Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.
Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.
[2:05 in i klippet]
För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..
Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.
Sebastian Lindholm 