Tag Archives: Håkan Hellström

När jag mötte Håkan

Jag har lämnat jackan på kontoret. Solen skiner. Det är september. Jag sitter och väntar på att få in elva bitar sushi. Det är lunchtid. Med mig är tre kollegor. Det är en vanlig veckodag i Sverige. Utanför restaurangfönstret i Vasastan ser jag en person gå förbi med raka långa steg. Krulligt hår, solglasögon, en jacka med kamouflage-mönster. Jag ser direkt att det är Håkan Hellström.

Tusen tankar snurrar i mitt huvud. Sekunder går.Var det verkligen Håkan? Varför tvivlar jag. Jag såg ju att det var han. Jag måste säga hej! Men vad ska jag säga? Jag kan inte sitta kvar här. Jag måste ta chansen. Jag säger till mina kollegor att jag precis sett en gammal vän gå förbi restaurangen och att jag kommer tillbaka snabbt.

Med raska steg vandrar jag efter. Han har kommit ungefär hundra meter bort och efter en minuts promenad är jag ifatt.

S: Håkan?
H: Nämen, hej!
S: Så häftigt att se dig här. Jag har velat skaka din hand i femton år!

Vi skakar hand, Håkan säger sen: “Om du velat skaka hand i femton år borde vi skaka hand igen!”.

Det som följer är vad som upplevs som ett genuint och härligt samtal om alltfrån första spelningen jag såg i Stockholm på Sjöhistoriska 2001 till Ullevi 2014, samarbetet med Björn Olsson, nya plattan, och att Stockholm aldrig blir hans stad.

Jag berättar att jag bjöd med min bäste vän på Ullevi-konserten 2014 för att jag ville att han skulle uppleva det fantastiska. Och vilken upplevelse det blev sen. Håkan säger att det vore roligt att göra något sådant igen. Där och då förstod jag inte hans hint, men några veckor efter detta tillfälle annonserades Ullevi-spelningar för 2016.

Samtalet fortsätter, Håkan föreslår att vi ska knäppa en bild, tänk om han inte gjort det? Fan vad jag grämt mig. Men nu gjorde han det. Vi tar några selfies. Efter ett tag säger jag att han ska få gå vidare, och jag måste tillbaka till min lunch som håller på att kallna. Jag hade inte berättat att det var sushi.

Jag skakar hans hand en sista gång. Personen som följt med mig genom livet sedan de skälvande tonåren upp till vuxen ålder. Men vem är jag och lura mig själv. När jag ser på mig idag har jag inte kommit en meter, jag står fortfarande fastkilad framför Hellström vid kravallstaketet.

Jag hinner gå några meter innan han ropar efter mig.

“Du, vänta ett tag!”

Jag stannar upp och vänder mig om.

“Du kan väl hälsa din kompis att jag tyckte det var väldigt kul att han kom på min konsert?!”

Det kommer aldrig va över för mig

En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen. Håkans sjunde album

När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.

När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.

Kunder som gillar Det kommer aldrig va över för mig har också lyssnat på:
Bryan Adams – Heaven
U2 – New Years Day
Johnossi – Dead End
The Killers – When You Were Young
Timi Yuro – It’ll Never Be Over For Me

Pluras Problem

Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han.Plura_Eldkvarn Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen,  sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.

Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.

Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.

Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.

Dagens Plura skriver julrim i Expressen. Han lagar mat i bar överkropp framför en kamera. Han bloggar (vilken idiot!). Han pratar om sex och kokain. Han uppmuntrar äldre par att knulla. Han sjunger om Glenn Hyséns Hitler-tweet. Han släpper både en, två, och tre kokböcker.

En yngre Per Jonsson tillsammans med Robert Zimmerman.

En yngre Per Jonsson iklädd Robert Zimmerman.

Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.

Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.

Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.

Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:

Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.

Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!

Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Resa genom ensamhetenDen är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:

Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?

Alice
Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.

Som sidor ur en bok skildes vi åt
Var och en gick sin väg allting var ett lån
Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron 
i en grav under en sten på kyrkogår’n
Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen
Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden
Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut 
Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen

Att dissekera en Håkan Hellström-låt

Året är 2000. Jag är nyss fyllda femton. Min äldre och mer världsvane kusin berättar att det finns en ny svensk artist som är jättebra. Det är basisten från Broder Daniel. Han heter tydligen Håkan Hellström. Jag ser videon till Ramlar på ZTV. Håkan kickar boll på Barcelonas gator iförd Converse, uppvikta jeans, och en t-shirt med texten: Softball Attitude.

Jag var fast. Jag är det fortfarande. Idag är jag 27 år gammal och har sett Håkan Hellström live minst lika många gånger som jag är år fyllda. Jag äger varje skiva (till och med singlarna)  och kan varenda textrad. Ja, jag var till och med på plats under den mytomspunna efterfesten på Bangers N’ Mash efter Hovet-giget 2010.Håkan efterfest Håkan är den enda artist jag verkligen följt från past till presens. Och nu med 2013 ur startgroparna och ett nytt Hellström-album runt hörnet är det dags att lägga han i blickfånget igen.

Vad bättre då än att dissekera en Håkan-låt! Det sägs ju att han stjäl textrader från sina hjältar och använder de i sina egna låtar. Men gör han verkligen det och i sådana fall. gör det så mycket? Enkelt svar på dessa frågor, ja, han stjäl, och nej, det gör ingenting. Det är snarare ett väldigt vackert pussel som vi får ta del av. Nu har jag med hjälp av musiköra, ett brinnande intresse, och en sökmotor försökt hitta alla textstölder från en av mina favoritlåtar med Hellström. Låten är Minnen av Aprilhimlen

Minnen av Aprilhimlen släpptes 2002 och är spår åtta på skivan Det är så jag säger det. Skivan är Hellströms andra och i min mening det album han absolut stulit mest på. Titeln på låten är inspirerad från Jesus and Mary Chain och deras låt April Skies samt Buddy Collettes 50-tals-klassiker I’ll Remember April. Innan första versen kickar igång kan den som lyssnar noga höra Håkan ropa från distans; Öppna era trötta ögon och släpp ut det! Detta är en passning till Neil Young och dennes låt Tired Eyes som inleds med raden: Open up the tired eyes.

Vers 1
Det här har växt i mig, Åh så länge nu – Detta knyter vi an till mina personliga favoriter The Beach Boys och låten Don’t Worry Baby som inleds med raden:
Well it’s been building up inside of me, For oh I don’t know how long
Regnmoln brukade jaga mig – Detta komme från några andra husgudar, The Mighty Stone Roses. Tagen från Roses mästerverk Sally Cinnamon där Ian Brown förmedlar: Rainclouds, oh they used to chase me
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer
 – denna textrad har jag faktiskt inte hittat en direkt inspirationskälla till. Jag återkommer om några år när jag lyssnat på ännu mer musik.

Vers 2
Du var full och jag var full i aprilsolen, du är den sortens flicka jag gillar för du är tom och jag är tom – Hela denna vers är en direkt översättning av Pavements låt Gold Soundz som kom 1994.
So drunk in the August sun and you’re the kind of girl I like because you’re empty and I’m empty

Refräng 
Och hon sa: Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid Men då slösar vi bort våra liv
 Här i refrängen är det gruppen The Divine Comedy och den fenomenala låten The Frog Princess som står för texten. Neil Hannon sjunger:
You don’t really love me and I don’t really mind ’cause I don’t love anybody, that stuff is just a waste of time
Håkan avslutar refrängen med raden: Jag tänker alltid på dig i april – detta passar väl in på låten I’ll Remember April av Buddy Collette som fungerar som ett gemensamt tema för hela spåret.

Vers 3
Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på – Här har Håkan bytt genre och nu är det Louis Armstrong som står för inspirationen med raderna: Give me a kiss to build a dream on… Give me a kiss before you leave me… leave me one thing before we part, a kiss to build a dream on från låten A Kiss To Build A Dream On.

I låtens outro upprepar Håkan raderna: Jag var ingen du var aprilhimlen som jag minns den och som jag minns dig och jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu – Buddy Collette avslutar vers två i låten I’ll Remember April med raden: For I’ll remember April and you. I Pavements låt Gold Soundz går det att höra textraderna. Did you remember in December som också passar väldigt väl in på denna låt. Även begreppet I’ve been wasted reflekteras det över.

Oscar Wilde

Oscar Wilde

Now what? Ja, Håkan kommer alltid dela människor. Vissa älskar honom. Andra hatar honom. Vissa säger att det är fel att stjäla. Andra säger att talanger lånar, och genier stjälJag nöjer mig med att säga att Håkan Hellström och jag har väldigt lik musiksmak och det gör mig av någon anledning väldigt glad. Nä, jag nöjer mig inte där. Jag  avslutar istället med att säga att Håkan Hellström har väldigt bra musiksmak.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.