Tag Archives: Ronald Reagan

Fyra år med Filip och Fredrik

Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. Filip och Fredrik

Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.

Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
The Last Waltz

Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.

Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.

Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.

Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.

För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!

A trip through the past when summer’s way out of reach

När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.

The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).

Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.

Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.

[42:30 in i klippet]

Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.

Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?

Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.

Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.

[2:05 in i klippet]

För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..

Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.