A trip through the past when summer’s way out of reach

När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.

The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).

Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.

Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.

[42:30 in i klippet]

Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.

Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?

Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.

Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.

[2:05 in i klippet]

För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..

Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.

11 thoughts on “A trip through the past when summer’s way out of reach

  1. Patrik

    Från en besatt till en annan, detta var ett mycket trevligt blogginlägg. Hoppas det blir fler på detta ämne! En väldigt intressant period av Brians liv är såklart mitten på 70-talet. Här är Brians första tv-framträdande på över 10 år, det första tv-tittarna får se är detta: http://www.youtube.com/watch?v=G63-FnzPXs0

    Mannen som är känd för sin perfektionism kör en avslappnad men samtidigt stel-som-en-pinne approach som illustreras bäst i hur sången avslutas: “Okey, ha, thank you!”.

    Här är Brian i en av sina sämre perioder i livet. Det är 1978, han har inte kontroll på Beach Boys inriktning längre då Mike Love har fått sin vilja igenom igen (fun-in-the-sun). Efter att han skulle ha producerat L.A Light så släpper han bara den idén efter några dagar och ringer in gamla medlemmen Bruce Johnston istället. Brians självförtroende har störtat i botten, därför blir det väldigt jobbigt i denna intervju när tv-reportern drar upp det gamla ämnet “Brian is a Genius”. Stämningen är så laddad att videobandet inte orkar med längre vid 0:30…

    Reply
    1. Sebastian Lindholm Post author

      Tack för de goda orden och dessa två klipp som jag inte sett tidigare. Allting mellan Mike och Brian känns jävligt spännande och intressant. Jag skulle vilja läsa en bok om deras love/hate-relationship. Ser man t.ex. på detta klipp från 2012 så fattar man verkligen att det fortfarande något som ligger och gror: http://www.youtube.com/watch?v=vLIbu6sJ4-I Jag får känslan av att Brian är en väldigt skör människa och att Mike är en riktig jävla mobbare. Det är bara min spontana tanke.

      Reply
  2. Patrik

    Om du bara ska läsa en bok om Brian Wilson och The Beach Boys så kan jag rekommendera “Catch a Wave: The Rise, Fall, and Redemption of the Beach Boys’ Brian Wilson”. Riktigt bra och intressant bok som också får med mycket i relationen mellan Brian och de andra medlemmarna.

    Kolla från 4.20 och framåt på den här videon, Brian och Mike verkar inte helt överens.

    Reply
    1. Sebastian Lindholm Post author

      Tack för tipset om boken. Ska köpa den direkt. Ja, i videon ser man verkligen att det inte är något som klaffar. Jag tror både Brian och Mike är ledarfigurer i sinnet. Tydlig herren-på-täppan-fejd. Trist att Brian tappa taget om gruppen i slutet på 70-talet. Jag tror det hade blivit spännande att få höra bandet utvecklas till ett mer allvarligt sound. Ifrån fun & sun-genren.

      Reply
      1. Patrik

        Beach Boys hade ju en period i början på 70-talet där de hade en väldigt seriös framtoning som också resulterade i två fantastiska skivor i Surf’s Up (1971) och Holland (1973). Sen släpptes Endless Summer med alla deras gamla hits, det blev en jättesuccé och Mike Love kunde då ändra deras liveset till att återgå till de gamla välkända låtarna igen. Beach Boys tappade sitt momentum och när man kom tillbaks 1976 så hade man mer eller mindre forcerat Brian tillbaka i rollen som producent och det resulterade i en märklig skiva kallad 15 Big Ones. Här finns den galna Chapel of Love, sömngångaren Talk to Me och den nästan meditativa Blueberry Hill. En skiva som efter succén med Endless Summer skrämde bort de nya fansen som förväntade sig lite trevlig sommarmusik men för mig är det här så mycket bättre. http://www.youtube.com/watch?v=ZHHmLlR1y4U

      1. Patrik

        Spännande! Hur långt har du kommit? “Just about equal”, det är väl bara att hålla med om det! Även om jag tycker att det borde vara Pet Sounds vs. Revolver både tidsmässigt och sett till att det var gruppernas respektiva stora mästerverk.

      2. Sebastian Lindholm Post author

        Jag har bara läst 30 sidor men nu är jag klar med en annan bok så då kan jag prioritera Catch A Wave… Intressant, alltid i intervjuer verkar det vara Pet Sounds vs. Sgt. Pepper men Revolver kanske stämmer in bättre som du säger. Personligen har jag bättre koll på Sgt. Pepper (kan alla låtar innan och utan) men ska verkligen ta och gå igenom Revolver och ta reda på om jag håller med dig eller ej.

  3. Pingback: If Oasis were the Beatles | Sebastian Lindholm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s