Först ska det konstateras att flygplatser är så fruktansvärt mycket härligare när man är på väg någonstans i jämförelse med när man är på väg tillbaka från någonting. Stansted myllrar av människor när klockan närmar sig 19.00 en kall onsdag i november. Efter en sån där härligt dekadent långweekend i London känner jag att det kommer minst sagt bli väldigt tungt att gå upp och jobba nästkommande dag. Lägg därtill att jag inte kommer öppna dörren till min lägenhet förrän klockan slår early dawn och ni förstår att reseplaneringen inte är ultimat. Men efter en iskall Asahi Superdry på Yo!Sushi, lite mat samt en stor hazelnut latte är jag ändock på så när brukligt humör när jag vandrar mot Gate 42 för att åka hem till Stockholm via Skavsta. Magen är mättad, endorfinerna finns där i någon mån, iPhonen är fulladdad, spellistorna rullar, jag är förberedd för att göra det värsta en människa kan göra – stödja flygbolaget Ryan Air. I detta fall var det en nödlösning baserad ur tjockleken på min portmonnä. Och nu är det bara att make the most out of it. Då möter jag henne, kvinnan som får mitt humör att rasa. Och är anledningen till att jag skriver denna text.

Väl vid Gate 42 står människorna på rad. En stor, lång, svensk kö med resenärer som likt jag kommer missa Sverige vs. England på TV för att istället se England bli till Sverige över ett molntäcke och en iskall Atlant. Kön är brutal och jag tänker för mig själv: är det värt att säga upp bekantskapen med en vän om man förstår att den vännen är en sån person som ställer sig och köar i flera kvart för att gå på ett flygplan istället för att lugnt sitta ner och vänta för att sedan gå på när kön är obefintlig?

Jag går varsamt förbi kön och sätter mig ned på en bänkrad som står placerad längst fram vid kön. Eftersom jag ska vänta tills kön är obefintlig och gå på efteråt är detta perfekt för jag minskar då avståndet jag måste gå efter att jag rest mig upp igen. Och eftersom Ryan Air försöker tjäna pengar på allt vet jag att jag kommer få en plats med extra benutrymme. Då dessa kostar extra blir de sällan köpta och ges därför till de personer som går på flygplanet sist. London-Skavsta-flighterna är alltid i princip fulla så jag vet att jag kommer få en topplats om jag är bland de sista att gå på planet. Detta vet troligtvis inte kvinnan som nu går fram till mig med bryska steg. Jag tittar upp mot henne, frågande, samtidigt som jag tar av mig mina hörlurar. Hon, tittar ned på mig, och fräser ut: “Hörrudu unge man, kan du ställa dig sist i kön?!”

Jag blir tagen på sängen för en sekund innan jag långsamt förklarar: “Jag kommer gå på planet sist, skulle aldrig falla mig in att stå där – med er!”. Nu ska det dock sägas att jag förstår att som familj eller stort sällskap man vill sitta tillsammans och därav står och köar för att få platser just bredvid varandra. Men denna kvinna står helt själv i kön. Utan vare sig make, man, eller mitt-emellan.

Jag försöker koppla bort kvinnans påhopp men det går bara inte. Jag sitter och tänker på henne hela tiden. Trodde hon att jag, 27 år gammal, skulle smitit in i kön när boarding väl inleddes? Herregud. Vem gör sånt? Inte jag i alla fall. Jag lurar systemet, sitter enkelt ensam och väntar på tills alla gått på, för att sedan få mycket bättre platser än alla de som stått och köat i över en halvtimme.

Det går så långt att jag funderar på mig själv och vilken känsla som skulle varit starkast vid en eventuell krasch: rädslan och vetskapen att mitt liv nu kommer ta slut om någon minut eller rädslan, men ändå lyckan, att jag tar kvinnan med mig i fallet? Absurda tankar, men jovisst, dom fanns där. Mörk energi. Så jävla mörk.

När väl boarding inleds sitter jag ensam kvar med några andra enskilda, alltid unga, människor som fattat vinken. Jag försöker möta kvinnans blick när hon går förbi mig och vandrar in förbi boarding-kontrollanterna. Hon vägrar titta mot mig. Men jag vet att hon tänker på mig. För hon hade fel.

Väl på planet går jag förbi henne och ler stolt som en tupp när jag blir placerad på en plats med extra benutrymme medan hon sitter på en B-plats. Ja, en B-plats, mittemellan window och aisle.

Mitt beteende är så här i efterhand extremt narcissistiskt, det vet jag. Men det gör ingenting. För jag vann. Och kvinnan som tog mig för en sate, du förlorade.