När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.