Tag Archives: kontemplera

Mitt konstiga beteende

När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.

This too shall pass

Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.