Jag minns som liten hur jag sprang omkring med mina kusiner på landstället i Östergötland och spelade fotboll varenda minut som solen var framme. Det var sommar. Det var hett. Året var 1994. Och solen var framme nästan hela tiden.
Morfar brukade gå bredvid och klippa gräset åt oss. Planen skulle ju vara perfekt. När solen gick ned och dag blev natt förflyttade vi oss inomhus för att titta på VM-matcherna som spelades på andra sidan Atlanten. Där hade precis dag blivit natt. Det var konstigt tyckte jag.
Något som inte var konstigt var att morfars favorit i Sveriges landslag var Klas Ingesson. Morfar gillade mittfältskämpen Ingesson av den enkla anledningen att han var just en kämpe. Han sprang och sprang. En riktig fighter. Att han precis som morfar också var från Östergötland gjorde inte saken sämre.
Nästa dag när vi stack ut och spelade igen sa morfar åt mig, “kämpa som Klabbe!”.
Det minns jag med glädje. Nu är året 2014 och 20 år efter VM-sommaren utanför Norrköping finns varken morfar eller Klas Ingesson kvar. Två riktiga kämpar. Cancer finns tyvärr fortfarande kvar. Och det finns inget mer orättvist än det.
När jag under dagen Googlar: “Klas Ingesson” får jag upp denna bild. Och det gör mig i all ledsamhet lite glad. För det är så här en person ska bli ihågkommen. På den absoluta toppen. Med solen i ögonen och en segernäve i skyn.
Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.
Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.
“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.
Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.
“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.
Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.
Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.
Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.
Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.
With current club owners such as Vincent Tan and previous ones like Elton John I think that Vince McMahon will play his part in entertaining the football fanatics around the world. All we need is love, laughter, and fights. Right!
Many say that these flamboyant owners are turning the football world into a circus. Well, I’ve always enjoyed watching some clowns as long as I can continue to watch some real superstars as well. And as long as the quality of the game don’t take a turn for the worse I think we’ll be okay. For the Newcastle fans this shouldn’t be a problem since the quality of their game can actually not take another turn for the worse.
Personally I can’t wait to see Mr. McMahon power-walk his way into St. James’ Park.
And honestly I think McMahon will fit right in… He already looks like most of the Newcastle players during the last few games.
And to be honest, current Newcastle United owner Mike Ashley is a bit of a royal rumble as well.
I follow these recent rumors with much joy. Perhaps since I don’t support Newcastle and can look at the controversy with unbiased eyes. But maybe I should feel some concern. As a Chelsea fan I know that our Manager has a special eye for the world of wrestling.
Maybe Roman Abramovich will get tired of winning trophies one day and the Blues will see a new owner. Let’s hope it’s not Bob Backlund…
Football has followed me through my entire life. Many of my life changing decisions has been made based on a ball. It might sound silly but it’s true. When I was fifteen I moved away from home because I signed for a club in a different city than the one I was born and raised in. When I was 18 I was able to move to America and get an amazing opportunity to play football while I got a degree, for free. And most of all, experienced the best years of my life. Many of my closest friends I would have never had met if it wasn’t for the game of football.
The late footballer, manager, and Scotsman Bill Shankly once famously stated: “Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that.”
Frankly Mr Shankly some of us agree completely with you, others find it absolutely ridiculous that there are people on this planet spending so much time, energy, and devotion on something so simple as a game.
Regardless of which I will now post my four favorite football clips where football was, exactly what Mr Shankly refused to believe, just a game. These four clips have one common denominator, the players featured are not football players, they are just people that love the game of football but found a living doing something else.
Boris Johnson spears a German First up we have conservative politician Boris Johnson. Boris is the only British politician identifiable by his first name alone. Just that makes him interesting. Born in New York with a Donald Trump-like haircut this laugh-riot of a man is now more popular than ever in his hometown of London. Boris has always had a high focus on the importance of physical education and played a big part in the success of the 2012 London Olympics.
In 2006, Boris took part in a charity football match between England and Germany, consisting of celebrities and former players. He came on as a substitute for England in the 85th minute and infamously rugby-tackled a former German international in a vain attempt to win the ball with his head. In addition to that: he wore the number 10 on his back and refused to put on chin-pads.
After what can only be described as a spear tackle, Boris popularity rose even higher and in 2008 he became the Mayor of London. He was re-elected in 2012. In 2008 a number of Londoners were asked why they voted for Boris. With the Second World War still in mind more than 10 percent listed the spear tackle on the German as a main reason. Was it a simple game of genius or just loss of balance? You decide. It’s damn funny though. Serge Pizzorno shows he’s a rock’n’roll star – twice Kasabian guitarist, and in my opinion, one of the coolest kids on the planet, Serge Pizzorno was in younger years left at crossroads. He was either gonna hang up his guitar or his cleats. He decided to stick with the six string. I’m glad he did. I’m also very glad he picks up those boots from time to time. Just have a look at this absolute belter on Soccer AM. Secondly, take a look at this absolute top finish from a Soccer Aid game in 2012. This clip has so much to bring to the table. The one who assists Serge is legendary winger Freddie Ljungberg, the goal is scored on David Seaman, and the first player to come up and congratulate Serge is Hollywood funnyman Will Ferrell. Truly one for the books. Woody Harrelson is forced to take a penalty kick In 2010 Oscar nominee Woody Harrelson took part in a Soccer Aid match at Old Trafford to raise money for UNICEF. Woody is known for his basketball skills, however he has never played football in his entire life. In this game the Rest of the World team had forced England to a tie. The game would be decided on penalty kicks with the Rest of the World having a chance to win it for the first time ever.
The penalty shoot-out went on forever. When someone scored the other team scored. And when someone missed, the player with the golden opportunity got nervous and shanked it. With all players on the pitch having taken a pk only Woody was left. Having never taken a penalty kick before, which is quite obvious as you can see he doesn’t know where to place the ball, none really believed that Woody could pull it off. But nothing is greater and more refreshing than when an underdog does the unexpected. Just as Mike Myers cheers him on and Robbie Williams crosses his fingers for him to miss Woody Harrelson decides what foot to shoot the ball with. He chose his right. The rest is, as they say, history.
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.
1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.
För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.
David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.
När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.
Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.
I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:
David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.
Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.
– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:
Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:
Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.
Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.
Sebastian Lindholm 