Tag Archives: media

Sanningen om Bosse Hansson

Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.  Bosse Hansson

Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.

“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.

Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.

“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.

Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.

Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.

Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.

Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.

Denna historia är inte påhittad.  

Gott och Blandat

Kvällspressen anno 2013

När jag var liten fanns det en charm i att under mina besök hos mina mor- och farföräldrar bli ombedd att springa ut och köpa kvällstidningarna. När jag kom tillbaka fick jag en guldtia för besväret samtidigt som jordgubbskrämen med mjölk stod framme för mig på köksbordet. Morfar däremot, han väntade med krämen och högg direkt in på kvällstidningarna. Han läste artiklarna med ro samtidigt som han sakta lät kaffet rinna förbi den sockerbit han hade mellan tänderna. Varken morfar, mormor, farfar, eller farmor finns längre. Det finns heller ingen charm i att springa ut och köpa kvällstidningarna. För kvällspressen som jag minns den är död och begraven. Bara skiten finns kvar.

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Vi borde köra nåt på att Ryssland är så jävla bakom och att de fortfarande är fast i 80-talets Hollywood.
– Men är det verkligen så då? Är det inte bara något vi har fått för oss?
– Nej nej, det stämmer. Du har väl sett Putin köra Blueberry Hill?! Kurt Russell och Goldie Hawn är ju för fan i publiken! Dom är så jävla efter dom där actiongalna ryssarna.
– Alright, vi sätter den där nya killen på det, han som ingen vet vad han heter.
– Du menar Joni Nykänen?
– Exakt, Johnny för göra den!

Jony Nykänens artikel med rubben: Seagals PR-tripp med Putin sammanfattar i mångt och mycket det som publiceras i kvällspressen nuförtiden. De brittiska tabloiderna ligger som förgrund och det känns som att internetåldern gjort det helt onödigt för människor att utbilda sig till journalister. Detta kommer alltså från en person som läst en handfull år av universitetsstudier inom media och kommunikation. Trettio år för sent. Men vad gör man.

Jo, istället för att begrunda det bedrövliga finner vi komik i tragik. För visst är det roligt.
Spana bara in dessa bildtexter till artikeln om Seagal – de är som tagna straight outta Svensk Damtidning.Seagal#1 Seagal#2

Seagal#3

Seagal#4

Seagal#5
Notera hur man skriver ut hela Putins namn. Troligt att man i en bildtext där Obama står bredvid Jay Z skriver: Här står Jay Z med sin kompis Barack Hussein Obama. Nej, det skulle aldrig ske. För amerikanen är normal och ryssen är galen. Det är Tintin-syndromet all over again.

Det var bildtexterna. Artikeln i sig är minst sagt lika sjuk. Vad sägs om denna ingress:
Steven Seagal och Vladimir Putin är polare. Nu hjälper actionstjärnan sin vän med att marknadsföra fitness bland rysk ungdom. 

Ordval som “polare”  och uttryck som “marknadsföra fitness bland rysk ungdom” får mig att skratta. Men vänta, det ska bli ännu sjukare. Vad sägs om denna mening som ligger och skvalpar i brödtexten:
I sina actionrullar brukar Steven Seagal krossa skurkarna på ett brutalt sätt. En arm ryker här, ett ben ryker där.

Jag vet inte varför men detta brutala nödrim får mig att börja nynna på Prästens Lilla Kråka. “En arm ryker här, ett ben ryker där, och än slank hon ner i diket”

Sedan kommer vi till det senaste inom svensk journalistik – att det som skrivs inte behöver vara definitivt, eller fakta. Nej nej, det räcker med att apa efter engelskans användning av allegedly. Denna korta artikel visar upp detta vid två tillfällen:
Seagal#6

Vad är det då som gör denna artikel så självklart, och som en stämpel av vår tid? Självklart är det källhänvisningen till det finaste och mest ansedda som finns bland svenska tidningsredaktörer, unga kvällspresscopys, och annat folk i media-Sverige med ett mindervärdeskomplex mot det fina Storbritannien – The Guardian!

Aftonbladets nöjesredaktion:
– Men Janne, hur ska jag vi få det bekräftat för läsarna att ryssarna är 30 år efter alla andra och fortfarande tittar på B-action från 80-talet? Om vi inte kan göra det dör artikeln.
– Hmm, okej Johnny, ge mig fem minuter.
– Okej, jag browsar Bizarre-section på The Sun inför morgondagens artikel-pitch-möte så länge.
– Johnny, jag har det! Hänvisa till The Guardian!
– Ska bli Janne! Du är ett geni!
Seagal#7

Och där mina vänner har vi ett exempel från och på den tid vi lever i.
Now go read a book!