Tag Archives: Bruce Springsteen

All things must pass

George Harrison once said, and I quote, “It doesn’t take long from being 17 to 57. Forty years just goes like that. You know? Now I understand about 90 year old people who feel like teenagers. You know? ‘Cause nothing changes. It’s just the body that changes. The soul in the body is there at birth and is there at death. And the only thing that’s George Harrisonchanged is the bodily condition. So, you know? All this stuff, about where, you know, age-groups fit or don’t fit, or where the music belonging to age-groups fit or doesn’t fit is stupid. All it does is limit the potential of the marketplace or the audience.

I find this quote great from three different angles. First of all George sums up the extreme pace of time, and the fact that it flies. I can feel that it is extremely worrying that my own take on this is that each new year passes by faster than the one before. But at the same time I find a strong connection with him in the sense that I feel the same in the sense that I am the same person now as I was five, ten, or even fifteen years ago. Of course I’ve changed in bits here and there but I still carry the same dreams, hopes, and beliefs. Thirdly George attacks the people that appoint certain aspects of music to different age groups, may it be genres, bands, artists, or whatever. I can also interlink with this mindset and at times here in Stockholm when we have had Justin Bieber and Bruce Springsteen sell out three shows each within two weeks the topic is more than relevant. Of course each person that listens to music, and let’s be honest, any human being with a soul should have an interest in music, goes through phases. But I do not think it has anything to do with age, I think it has more to do with more important things that just a number.

Here are four songs that I always turn back to and listen to when I need a little bump on the shoulder, a boost up from the sofa, or just a quick fix in what we call life.
They are not my favorite songs, no, but listening to them will always make me feel good, even great.

Dire Straits – Walk Of Life
Just the synthesizer intro gives me the goose bumps. So simple, yet so great. And this version with Eric Clapton on the side. It’s from 1988 and the birthday party of Nelson Mandela. Speaking of a different kind of walk of life.

Patti Smith – People Have The Power Patti Smith
Any song which will highlight the small over the big, the people over the corps, or David over Goliath, always gives me hope of that anything can be reachable. During this epic anthem Patti Smith truly does so when proclaiming:
People have the power, the power to dream, to rule, to wrestle the Earth from fools but it’s decreed the people rule, but it’s decreed the people rule. Listen, I believe everything we dream can come to pass through our union, We can turn the world around, we can turn the Earth’s revolution

Oasis – Whatever
This song was never released on an actual album, however I reckon it’s one of their best ones. When those first chords ring out from the guitar a feeling of freedom washes over me in an awesome wave. When I listen to this song anything is possible. Every single dream I’ve ever had and aspired for can still happen. And it’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting.

George Harrison – What is Life
Most people would probably state Here comes the Sun as their favorite uplifting song penned by the late George Harrison. I don’t agree. His album All Things Must Pass released in 1970 holds an absolute gem in the truly great What is Life.

Happy 4th!

When I knew that I was going to move abroad after my final year of high-school I put duct tape over the lower bottom of my television screen in my one-bedroom apartment in Norrköping, Sweden. I did this to prevent myself from reading the subtitles. Needles to say the amount of people that wanted to attend weekly movie nights at my place drastically dropped. It didn’t really matter that much though. In my mind I was already somewhere else. Seeing new places, meeting new faces. I was moving to America.

When I arrived in the late summer of 2004 I fell in love right away. The conservative and religious Columbia, South Carolina was in many ways the complete opposite of the liberal and agnostic northern country I had spent my first 18 years of life in. I don’t know if I was in need of a change in milieu because I’m neither conservative nor believe in any God. But hospitality are the southerners great forte and I felt right at home.

I didn’t end up in South Carolina, but I stayed in America for almost five years. When I moved back to Sweden in 2009 I didn’t know then – but I think I do now – I had just experienced the best years of my life.

I will not reminisce about it – not further more anyway. But on a day like this, on a day like the 4th of July I really wish I was there again. In a place where everything is bigger. In a place where people bell out the national anthem like it’s the final song they’ll ever sing. In a place where you walk inside with your shoes on. In a place where the first thing you are asked when you enter someone’s home is: “can I get you something to drink?”. In a place where people tailgate. In a place where people always pick either or. In a place where everyone believe they are going places. In a place where refills are always for free.

In 2012 I was able to spend the 4th of July in Newport Beach, CA, with some of my best friends. Our host Mike wanted to start the day accordingly. We had a pretty good time.

Today I have unfortunately not been able to really grasp the 4th of July atmosphere being inside an office in Stockholm for most of the day. But you can experience a great 4th of July even here in Sweden. I remember in 2008 when Bruce Springsteen came for a visit.

When talking about America it’s obviously a fair thing to say that there are always two sides to every coin.America Fuck Yeah However I will only look at one. At least today. I am also certain I would’ve posted something like this on Midsummer about my great love of Sweden if I still lived in the States. That’s how I am. The grass is greener…

Krishantering gone wrong

Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Lena Dunham Beyoncé
Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.

Beyoncé var fan fierce. Det tyckte jag, och det tyckte även nyhetssajten Buzzfeed som la upp: “The 33 fiercest moments from Beyonce’s halftime show”.

Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”

Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.

Formeln till ett klickmonster 
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.

Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Bilden Beyonce försökte stoppa

Bilderna Beyonce hatar

Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?

Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
Beyonce meme

Så, med facit i hand. Tänk först, mejla sen.

Pluras Problem

Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han.Plura_Eldkvarn Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen,  sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.

Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.

Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.

Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.

Dagens Plura skriver julrim i Expressen. Han lagar mat i bar överkropp framför en kamera. Han bloggar (vilken idiot!). Han pratar om sex och kokain. Han uppmuntrar äldre par att knulla. Han sjunger om Glenn Hyséns Hitler-tweet. Han släpper både en, två, och tre kokböcker.

En yngre Per Jonsson tillsammans med Robert Zimmerman.

En yngre Per Jonsson iklädd Robert Zimmerman.

Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.

Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.

Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.

Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:

Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.

Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!

Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Resa genom ensamhetenDen är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:

Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?

Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.

Som sidor ur en bok skildes vi åt
Var och en gick sin väg allting var ett lån
Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron 
i en grav under en sten på kyrkogår’n
Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen
Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden
Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut 
Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen

Att dissekera en Håkan Hellström-låt

Året är 2000. Jag är nyss fyllda femton. Min äldre och mer världsvane kusin berättar att det finns en ny svensk artist som är jättebra. Det är basisten från Broder Daniel. Han heter tydligen Håkan Hellström. Jag ser videon till Ramlar på ZTV. Håkan kickar boll på Barcelonas gator iförd Converse, uppvikta jeans, och en t-shirt med texten: Softball Attitude.

Jag var fast. Jag är det fortfarande. Idag är jag 27 år gammal och har sett Håkan Hellström live minst lika många gånger som jag är år fyllda. Jag äger varje skiva (till och med singlarna)  och kan varenda textrad. Ja, jag var till och med på plats under den mytomspunna efterfesten på Bangers N’ Mash efter Hovet-giget 2010.Håkan efterfest Håkan är den enda artist jag verkligen följt från past till presens. Och nu med 2013 ur startgroparna och ett nytt Hellström-album runt hörnet är det dags att lägga han i blickfånget igen.

Vad bättre då än att dissekera en Håkan-låt! Det sägs ju att han stjäl textrader från sina hjältar och använder de i sina egna låtar. Men gör han verkligen det och i sådana fall. gör det så mycket? Enkelt svar på dessa frågor, ja, han stjäl, och nej, det gör ingenting. Det är snarare ett väldigt vackert pussel som vi får ta del av. Nu har jag med hjälp av musiköra, ett brinnande intresse, och en sökmotor försökt hitta alla textstölder från en av mina favoritlåtar med Hellström. Låten är Minnen av Aprilhimlen

Minnen av Aprilhimlen släpptes 2002 och är spår åtta på skivan Det är så jag säger det. Skivan är Hellströms andra och i min mening det album han absolut stulit mest på. Titeln på låten är inspirerad från Jesus and Mary Chain och deras låt April Skies samt Buddy Collettes 50-tals-klassiker I’ll Remember April. Innan första versen kickar igång kan den som lyssnar noga höra Håkan ropa från distans; Öppna era trötta ögon och släpp ut det! Detta är en passning till Neil Young och dennes låt Tired Eyes som inleds med raden: Open up the tired eyes.

Vers 1
Det här har växt i mig, Åh så länge nu – Detta knyter vi an till mina personliga favoriter The Beach Boys och låten Don’t Worry Baby som inleds med raden:
Well it’s been building up inside of me, For oh I don’t know how long
Regnmoln brukade jaga mig – Detta komme från några andra husgudar, The Mighty Stone Roses. Tagen från Roses mästerverk Sally Cinnamon där Ian Brown förmedlar: Rainclouds, oh they used to chase me
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer
 – denna textrad har jag faktiskt inte hittat en direkt inspirationskälla till. Jag återkommer om några år när jag lyssnat på ännu mer musik.

Vers 2
Du var full och jag var full i aprilsolen, du är den sortens flicka jag gillar för du är tom och jag är tom – Hela denna vers är en direkt översättning av Pavements låt Gold Soundz som kom 1994.
So drunk in the August sun and you’re the kind of girl I like because you’re empty and I’m empty

Och hon sa: Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid Men då slösar vi bort våra liv
 Här i refrängen är det gruppen The Divine Comedy och den fenomenala låten The Frog Princess som står för texten. Neil Hannon sjunger:
You don’t really love me and I don’t really mind ’cause I don’t love anybody, that stuff is just a waste of time
Håkan avslutar refrängen med raden: Jag tänker alltid på dig i april – detta passar väl in på låten I’ll Remember April av Buddy Collette som fungerar som ett gemensamt tema för hela spåret.

Vers 3
Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på – Här har Håkan bytt genre och nu är det Louis Armstrong som står för inspirationen med raderna: Give me a kiss to build a dream on… Give me a kiss before you leave me… leave me one thing before we part, a kiss to build a dream on från låten A Kiss To Build A Dream On.

I låtens outro upprepar Håkan raderna: Jag var ingen du var aprilhimlen som jag minns den och som jag minns dig och jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu – Buddy Collette avslutar vers två i låten I’ll Remember April med raden: For I’ll remember April and you. I Pavements låt Gold Soundz går det att höra textraderna. Did you remember in December som också passar väldigt väl in på denna låt. Även begreppet I’ve been wasted reflekteras det över.

Oscar Wilde

Oscar Wilde

Now what? Ja, Håkan kommer alltid dela människor. Vissa älskar honom. Andra hatar honom. Vissa säger att det är fel att stjäla. Andra säger att talanger lånar, och genier stjälJag nöjer mig med att säga att Håkan Hellström och jag har väldigt lik musiksmak och det gör mig av någon anledning väldigt glad. Nä, jag nöjer mig inte där. Jag  avslutar istället med att säga att Håkan Hellström har väldigt bra musiksmak.

Glory Days

I was eight years old and running with a 10:öring in my hand när jag frågade pappa vart han var på väg. Det var nästan sommar och min far sportade en annorlunda klädsel än vanligt Han såg yngre ut. Han berättade för mig att han skulle på rockkonsert. Han skulle se den amerikanska artisten Bruce Springsteen. Jag minns att jag tyckte det lät spännande att gå på rockkonsert. Det var 1993 och Bruce Springsteen var på besök i vår hemstad.

Bruce black and white

Den 3, 4, och 11 maj 2013 kommer Bruce Springsteen återigen komma till Stockholm. Denna gång är Friends Arena platsen han spelar på. Det kommer nästan exakt vara 20 år sedan min far såg Springsteen på Stockholm Stadion, men två saker är detsamma som då; jag tycker fortfarande det är spännande med rockkonserter, och Bruce Springsteen är fortfarande lika relevant.

Folk må avfärda Bruce som past his prime, gubbig, och svenne-bananig, men dessa människor har fel. För jag var där 2008 på Ullevi, den fjärde juli, och såg Bruce öppna med Born in the USA medan svenska vänsterkantsungdomar skrek med iförda The Star-Spangled Banner-bandanas på sina huvuden.cclemons
Jag var där på Stadion 2009 när Clarence Clemons ställde sig upp från sin stol och spelade den starkaste melodin som finns. Och jag stod där i somras, på Ullevi, när hans brorson Jake spelade samma saxsolo och sedan, med tårar på kinderna, pekade upp mot den mörka men så varma sommarhimlen.
Jag kommer vara där igen när Bruce återigen kommer till landet som de säger att han älskar så mycket.

Och jag hoppas, för din skull, att du tar chansen och får uppleva samma sak. För det är exakt vad det är, en stor jävla upplevelse. Att se Springsteen live är något utav det bästa som finns. Man kan leva på det länge. Det gör stegen lättare och vardagen bättre. Både före och efter själva konserten. Så ta nu chansen och upplev Bruce Springsteen innan det är för sent. Han är en av de största artisterna att vandra denna jord, men om 20 år kanske han inte längre kommer göra det. Så passa på. För om 20 år kanske Bruce är borta, men du kommer definitivt glädjas åt att du fick uppleva denna människa, och jag kommer förhoppningsvis fortfarande tycka det är spännande med rockkonserter.