Tag Archives: Norrköping

Kort om Klas

Jag minns som liten hur jag sprang omkring med mina kusiner på landstället i Östergötland och spelade fotboll varenda minut som solen var framme. Det var sommar. Det var hett. Året var 1994. Och solen var framme nästan hela tiden.

Morfar brukade gå bredvid och klippa gräset åt oss. Planen skulle ju vara perfekt. När solen gick ned och dag blev natt förflyttade vi oss inomhus för att titta på VM-matcherna som spelades på andra sidan Atlanten. Där hade precis dag blivit natt. Det var konstigt tyckte jag.

Något som inte var konstigt var att morfars favorit i Sveriges landslag var Klas Ingesson. Morfar gillade mittfältskämpen Ingesson av den enkla anledningen att han var just en kämpe. Han sprang och sprang. En riktig fighter. Att han precis som morfar också var från Östergötland gjorde inte saken sämre.

Nästa dag när vi stack ut och spelade igen sa morfar åt mig, “kämpa som Klabbe!”.
Det minns jag med glädje. Nu är året 2014 och 20 år efter VM-sommaren utanför Norrköping finns varken morfar eller Klas Ingesson kvar. Två riktiga kämpar. Cancer finns tyvärr fortfarande kvar. Och det finns inget mer orättvist än det.

När jag under dagen Googlar: “Klas Ingesson” får jag upp denna bild. Och det gör mig i all ledsamhet lite glad. För det är så här en person ska bli ihågkommen. På den absoluta toppen. Med solen i ögonen och en segernäve i skyn. Klas Ingesson

Pluras Problem

Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han.Plura_Eldkvarn Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen,  sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.

Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.

Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.

Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.

Dagens Plura skriver julrim i Expressen. Han lagar mat i bar överkropp framför en kamera. Han bloggar (vilken idiot!). Han pratar om sex och kokain. Han uppmuntrar äldre par att knulla. Han sjunger om Glenn Hyséns Hitler-tweet. Han släpper både en, två, och tre kokböcker.

En yngre Per Jonsson tillsammans med Robert Zimmerman.

En yngre Per Jonsson iklädd Robert Zimmerman.

Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.

Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.

Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.

Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:

Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.

Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!

Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Resa genom ensamhetenDen är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:

Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?

Alice
Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.

Som sidor ur en bok skildes vi åt
Var och en gick sin väg allting var ett lån
Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron 
i en grav under en sten på kyrkogår’n
Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen
Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden
Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut 
Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen