Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.
Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”
Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.
Formeln till ett klickmonster
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.
Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?
Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.
Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. När klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.
5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall.Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.
4. George Lucas gör Arne Anka på engelska Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck. Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:
3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.
2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.
1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0 Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on: User:Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe User:davness007: True….but it is the icing on the cake.
Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?
Jag känner att jag måste få ur mig den här texten innan det är försent. Så här när ett nytt år är kommet och ett annat förgånget brukar tankar om döden hitta sin väg till mig. Vad göra åt detta än att bli lite kreativ. Jag har tänkt på vilka enormt stora namn här i världen som just nu avnjuter solnedgången av sina liv. Ett sådant namn är Sean Connery – och han klär i sig rollen perfekt. Under det gångna året har Sean Connery synts i det offentliga vid tennisturneringar, men det hade faktiskt kunnat vara så att han istället åkte världen runt och marknadsförde The Hobbit.
Peter Jackson erbjöd rollen som Gandalf till Sean Connery, men Connery var tveksam, han sade sig inte förstå skriptet. Lite ironiskt med tanke på att det inte finns någon annan skådespelare som fått så mycket klagomål på sig för att tala otydligt och vara svår att förstå. Connery avslutar alla ord som slutar med ett “s” med uttalet “sh”. Tennis blir, när Sean talar, tennish. Connery kontemplerade sitt beslut men filmbolaget var säkra, och pushade hårdare; “det kommer bli succé om Gandalf pratar skotska”. I ett sista bud till Connery sade man att han kunde få 15 procent av de globala box office intäkterna. Lite som när Leif “Loket” Olsson blev erbjuden att få procent på Bingo Lotto-försäljningen istället för en grundlön på 30 000. Loket tackade nej. Connery tänkte på saken men avböjde tillslut. Han förstod ju inte vad alverna sa. Hade Connery tackat ja så hade inte bara Gandalf pratat skotska, utan Connery hade även varit den bäst betalda skådespelaren för en enskild roll. För LotR-trilogin hade Connery fått hela 400 miljoner dollar.
När sagan om Frodo och hans vänner blev en succé ångrade sig Sean djupt. Han blev frustrerad och ville göra om, han ville göra rätt. Han tackade därför ja, till vad han tyckte var en identisk roll i samma typ av film. Han blev det stora affischnamnet för filmen The League of Extraordinary Gentlemen. Det blev helt fel.
LXG som den kallades av Fox blev en enorm flopp. Sean återhämtade sig aldrig från detta nederlag och än idag är LXG den sista film han frontade.
Cary Grant
Men allt mina vänner går upp och ned. För hade James Bond varit förknippad med Sean Connery om inte Cary Grant tackat nej till rollen som James Bond i den första Bond-filmen Dr. No? Självklart inte. Och hade Sean Connery blivit erbjuden rollen som Gandalf om han inte varit James Bond? Knappast. The loser now will be later to win, for the times they are a-changin’ som Bob Dylan så vackert proklamerade.
Men allt skulle inte avslutas med att tredje-pristagaren i Mr Universe 1950 gick ut med svansen mellan benen. Nej nej. År 2006 blev Sir Thomas Sean Connery hedrad som den 34-mottagaren av den prestigefyllda AFI Lifetime Achievement Award. Alla var där och sedvanligt tar Sean scenen med storm. Sedan levererar han i mitt tycke ett av de absolut bästa tal som någonsin framförts. Han pratar med glädje, med sorg, med humor, med ironi, med tyngd och dignitet, och han gör det på ett sätt som får känslorna hos mig att svalla. Det är så vackert, och det är så fruktansvärt bra.
Even though your feet are tired, your heart is not och jag hoppas verkligen att Sean Connery har många år kvar så han har tid att njuta av mer tennish.
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.
1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.
För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.
David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.
När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.
Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.
I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:
David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.
Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.
– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:
Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:
Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.
Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.
Sebastian Lindholm 