Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.