Först hade jag på ett ironiskt sätt tänkt skriva hela det här inlägget om porslin. Men ironi kan vara svårt. Speciellt i text. Så, nu får det bli några korta ord om landet Kina istället.

Jag har genom mitt jobb haft det förnämliga nöjet att få besöka Kina tre gånger inom ett år. När jag först satte fot i det enorma landet i öst fick min världsbild en känga. Jag väntade mig något annat än byggnader så höga att det nådde skyn, dyra bilar, Starbucks, nattklubbar med mojitos som gled ned som Fanta i en reklamfilm, och allt det där andra som inte kändes som Kina.
Min känsla var: oj, vad fel jag hade. Dom har det ju jättebra här. Att inse detta hos en själv, dessa fördomar och stereotyper, är aldrig roligt. Att jag sedermera tycker att Starbucks, dyra bilar, skyskrapor, och mojitos signifierar “att ha det bra” är en annan historia som inte bör analyseras av en lekman.

Nu fick ju jag aldrig uppleva den så omtalade kinesiska bygden. De små socknarna gled mig förbi, så även The Great Wall, ty jag var ju där på jobb. Men under mina resor till Peking, Shanghai, och Changchun mötte jag väldigt många intressanta människor. Och så här i vinterns hårda omfång där mörkret tagit kontroll lägger jag ut lite bilder från mina resor till öst.

Många år sedan Det stora språnget lägger jag nu Kina i blickfånget.

Äldre herre jag såg i en gränd i Shanghai. Han satt bredvid en fågelbur och på hans keps går att läsa NIEK.

En man som njuter av eftermiddagssolen i en centralt belägen park i Shanghai. Påminner om Carecas gamla målgest “Flygplanet”.

Den här mannen sitter på historier. Det ser man. Bild tagen strax utanför Den Förbjudna Staden i Beijing. Han arbetade som volontär för staden och satt vakt utanför en butik.

På söndagar i Shanghai så fylls parkerna av föräldrar och deras platsannonser. Vad de annonserar ut? Sina söner och döttrar. En ren och skär människomarknad där CVs hängs upp i hopp om att finna kärleken. Och självklart trygga framtiden för familjens namn.

Två lads som gillar det goda i livet. Varje gång jag tittar på denna bild så tänker jag på Arctic Monkeys debutalbum.

Min mening med dessa bilder är inte att exotifiera ett land och några människor i väst. Snarare är det bara minnesvärda ögonblick som jag nu kan minnas än lite längre. Jag kommer alltid vara fascinerad av det jag inte är van vid, framförallt när det gäller vardagsliv. Och så är det på många platser i världen och hos många människor. Det annorlunda kommer alltid att vara intressant. Hos många kineser var det likadant. För när jag gick runt i Forbidden City och såg ut så här, då var det både en, två, och tio kineser som bad mig att stanna och posera på bild.