Det är svårt att sätta ord på lycka. Men riktig lycka uppkommer först efter lite motgång. Så måste det väl vara? Ty livet ska vara som en EKG-linje – det måste gå rikligt upp och ned för att det ska kännas att man lever. Lever man livet som en rak linje kan man lika gärna vara död. Det är mer spännande att åka bergochdalbana än godståg.

Jag tror nog Kim Larsen beskriver detta bergochdalbaneliv bäst i sitt monumentala minspel och lyrik till låten Gør mig lykkelig.

Den åldrade och allegedly alkoholiserade dansken kan sin sak.
Se, njut, lyssna, och lär:

Hvis du føler det er færdigt før det er forbi hvis du fælder en tåre af melankoli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så lad mig sige dig dette

 

 

 

 

 

 

 

 

 

husk vel derpå af skuffet kærlighed skal verden bestå

Och när livet är som tyngst för gode Kim, då hittar han ljuset i tunneln. Ur sviken kärlek uppkommer tydligen någon form av lust och fägring stor. För när det är som mörkast, då släpper han sin gitarr, lutar sig bakåt, och sedermera torrjuckar i takt med bryggan. En brygga som sedan brister ut i sommardoftande tuggummipop och den finaste av refränger. Och att någon i publiken samtidigt viftar med en krycka, i detta underbara liveklipp, det är ren och skär lycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hoppas att han återigen ska bli lycklig. Eller Lykke Li som han säger. Och jag kan bara hoppas att det var härifrån popdrottningen tog sitt namn. Det hade varit hennes största bedrift i min bok.