Tag Archives: tankar

Taking an Uzi to the Gym

On a moonless night, in the starkness of the locker room at Xclusive, after working out for two hours, I’m feeling good. The gun in my locker is an Uzi which cost me seven hundred dollars and though I am also carrying a Ruger Mini ($469) in my Bottega Veneta briefcase and it’s favored by most hunters, I still don’t like the way it looks; there’s something more manly about an Uzi, something dramatic about it that gets me excited, and sitting here, Walkman on my head, in a pair of two-hundred-dollar black Lycra bicycle shorts, a Valium just beginning to take effect, I stare into the darkness of the locker, tempted. The rape and subsequent murder last night of an NYU student behind the Gristede’s on University Place, near her dorm, however inappropriate the timing, no matter how uncharacteristic the lapse, was highly satisfying and though I’m unprepared by my change of heart, I’m in a reflective mood and I place the gun, which is a symbol of order to me, back in the locker, to be used at another time. I have videotapes to return, money to be taken out of an automated teller, a dinner reservation at 150 Wooster that was difficult to get.

Så, nu har du läst ett kapitel ur boken American Psycho och det borde inte finnas en enda anledning till att du inte läser resten. American Psycho är författad av Bret Easton Ellis och är ett epos av det sena 80-talets kommersiella stank och glans i New York.

Att bli påverkad av litteratur tycker jag är jävligt häftigt. Tänk att författa texter som påverkar människor till den grad att de förändrar sina beteendemönster, sina liv, sina personligheter. Nu är det inte så att jag personligen går runt som en 80-tals-yuppie med en uzi till gymmet, även om jag faktiskt var utklädd till huvudkaraktären Patrick Bateman på en nyligen arrangerad Halloween-fest.

Hey Paul!

Men människor blir ändå påverkade av texter. För mig är det helt fantastiskt mäktigt på något sätt. I vissa fall tenderar det till att bli hemskt. Men detta är andra historier för andra tillfällen.

En anekdot från mitt egna liv är när jag och sex vänner under en nyårsresa till Åre diskuterar vad som påverkar historien mest, tekniska uppfinningar eller människans enkla tankar,
I stort sett var det naturvetenskap vs. humaniora.
Diskussionen flöt på innan en vän sa. “Vänta, jag har det, diskussionen är ÖVER! Religion så klart. Bibeln till exempel”.
Och så klart var det över. Game. Set. Match.
Sedan att ingen av oss andra kom på det svaret innan säger egentligen en del om hur mycket vi hade förtärt i dryckesväg innan den dialogen tog fart.

Så, ut och läs med er nu. Här kommer ett tre mästervärk, en självbiografi, och en novell som alla fått mig att känna så oerhört mycket. Att bli påverkad. Att känna något och bli påverkad, att förändras och gå från ett steg till ett annat är väldigt starkt och välkomnande hos någon som jagar eskapism i mångt och mycket.

Paul, J.D., Ernest.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.

Att överleva en söndag

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm efter dryga fyra år på andra sidan Atlanten har söndagar varit en enorm jävla pina. Ångestladdade, mörka, ofta bakfyllda dagar där existentiella tankegångar allt som oftast får alldeles för mycket utrymme än vad som egentligen är sunt. I alla fall för mig. Så vad beror då detta på?

Ja, efter ännu en söndag med djupa tankegångar där jag tackat ovan kraft att Morrissey verkligen hade fel när han sa att alla dagar var som söndagar har jag nu tagit fäste på varför söndagar sätter en tagg i min sida.

Jag har två förklaringar – förutom det faktum att jag allt som oftast på lördagen spenderat kvällen, och natten, med att personifiera huvudrollsinnehavaren i Ulf Lundells Lit de Parade. Denna endorfinrelaterade förklaring spelar självklart också roll, men det bryr vi oss inte om nu. Inte heller det faktum att söndagen föregår måndagen, och måndagen är starten på ett nödvändigt ont som heter arbete.

Här kommer nu mina två teser på varför söndagar blivit veckans egen nemesis – en relaterar till befintlig plats och en till befintlig ålder.

– För varje söndag som går blir jag äldre och äldre och när man upplever denna hemska process märker man också att det finns en övervägande stor chans att man aldrig blir de där sakerna som man en gång drömde om att bli. En negativ tankegång, som självklart tittar förbi och säger hej när veckoslutet närmar sig ty ett slut föder ett annat, vare sig det är slutet av en vecka eller ett liv. När Noel Gallagher skrev refrängen till Fade Away och raderna While we’re living, the dreams we have as children fade away är jag bombsäker på att han gjorde det på en söndag.

– Söndagar i Sverige är helt annorlunda än i USA. Söndagar här i Landet Lagom verkar vara skrivna av Lars Norén medan de i USA är skrivna av Judd Apatow. När vi nu arbetar, i de flesta fall, 5 av 7 dagar i veckan måste vi bli bättre på att ta vara på våra lediga dagar. I mitt fall går en av de lediga dagarna i dur och den andra i moll. Detta försöker jag förändra. Så vad gör de då i USA som är så mycket bättre, jo, det är simpelt – de aktiverar sig. Ett exempel på aktivering är ett så kallat dardy (party during the day). Det ska dock sägas att man sköter det på ett snyggt sätt och avslutar det hela med nog framförhållning att måndagen inte blir en pina.

Söndagsparty i Jacksonville, 2008

Söndagsdardy i Jacksonville från 2008 ser ni ovan.

Att begreppet Sunday Funday är vedertaget i USA medan söndagsångest är det i Sverige säger väl egentligen allt.

Så var går vi härifrån då. Jo, vi måste självklart medicinera oss själva. Eftersom det är svårt att förändra normen hos ett helt folk försökte jag först fixa mig själv. Här kommer ett axplock av saker jag gör för att överleva söndagar:

– Titta på välskrivna referens-komik-rullar från 2000-talet. Exempel på bra sådana: Old School, Funny People, I Love You, Man, Forgetting Sarah Marshall, Bad Santa.

– Unna dig en riktigt bra lunch som förslagsvis avslutas med en liter färsk och jävligt dyr apelsinjuice.

– Konsumera lättläst lektyr i form av magazine med mycket bilder i. Jag läser Q, Mojo, NME, och Café.

Lyssna på What Is Life med George Harrison men tänk absolut inte på att han dog alldeles för tidigt och blev lurad av sin doktor att signera en gitarr åt honom på sin dödsbädd. Tänk istället på vilket underbart härligt liv han levde innan dess och lyssna till denna låt som får en att tro på ljusare dagar.

– Titta inte på svensk TV. När jag var liten mådde jag fruktansvärt dåligt av att höra ljudet från TV-programmet Söndagsöppet, som av någon horribel anledning alltid stod på under veckans sista kväll i huset där jag växte upp. Detta kan ha gett mig men för livet för jag finner svensk söndags-teve fruktansvärt deprimerande. När jag skulle skriva detta inlägg försökte jag sätta fingret på exakt vad det var med svensk television jag avskyr och som ett led i detta utsatte jag mig för Hellenius Hörna. Oh, the humanity. Sketchen med Foppa och de övriga idrottarna fick mig nästan att kräkas. Jag älskar Peter Forsberg och minns hans idrottsliga hjältedåd med glädje men det ska inte behöva sluta så här. Sedermera påpekar Peter att hans flickvän inte visste vem han var när de träffades. Herregud, du är ju household Foppa! Att sedan förstå att Peter Forsberg kan älska en kvinna som har så lite koll på världen utanför hennes fönster får mig att tänka på mig själv och mina tidigare relationer. Foppa blir kär i en kvinna som inte vet vem Peter Forsberg är, jag slutade en gång att träffa en tjej för att hon lyssnade på RnB. Jag avundas dig Peter.

Nu märker jag här att denna post kan bli hur lång som helst och te sig vägar som ej var tänkta från början Och jag måste avsluta nu om den ens ska vara relevant. Klockan är 23.56. Det är fyra minuter kvar till måndag. Återigen är du besegrad. Vi möts igen om en vecka. Då är jag dock i Beijing och där är du inte lika farlig som här i Stockholm.

This too shall pass

Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.