Jag minns som liten hur jag sprang omkring med mina kusiner på landstället i Östergötland och spelade fotboll varenda minut som solen var framme. Det var sommar. Det var hett. Året var 1994. Och solen var framme nästan hela tiden.

Morfar brukade gå bredvid och klippa gräset åt oss. Planen skulle ju vara perfekt. När solen gick ned och dag blev natt förflyttade vi oss inomhus för att titta på VM-matcherna som spelades på andra sidan Atlanten. Där hade precis dag blivit natt. Det var konstigt tyckte jag.

Något som inte var konstigt var att morfars favorit i Sveriges landslag var Klas Ingesson. Morfar gillade mittfältskämpen Ingesson av den enkla anledningen att han var just en kämpe. Han sprang och sprang. En riktig fighter. Att han precis som morfar också var från Östergötland gjorde inte saken sämre.

Nästa dag när vi stack ut och spelade igen sa morfar åt mig, “kämpa som Klabbe!”.
Det minns jag med glädje. Nu är året 2014 och 20 år efter VM-sommaren utanför Norrköping finns varken morfar eller Klas Ingesson kvar. Två riktiga kämpar. Cancer finns tyvärr fortfarande kvar. Och det finns inget mer orättvist än det.

När jag under dagen Googlar: “Klas Ingesson” får jag upp denna bild. Och det gör mig i all ledsamhet lite glad. För det är så här en person ska bli ihågkommen. På den absoluta toppen. Med solen i ögonen och en segernäve i skyn.