Tag Archives: musik

Glory Days

I was eight years old and running with a 10:öring in my hand när jag frågade pappa vart han var på väg. Det var nästan sommar och min far sportade en annorlunda klädsel än vanligt Han såg yngre ut. Han berättade för mig att han skulle på rockkonsert. Han skulle se den amerikanska artisten Bruce Springsteen. Jag minns att jag tyckte det lät spännande att gå på rockkonsert. Det var 1993 och Bruce Springsteen var på besök i vår hemstad.

Bruce black and white

Den 3, 4, och 11 maj 2013 kommer Bruce Springsteen återigen komma till Stockholm. Denna gång är Friends Arena platsen han spelar på. Det kommer nästan exakt vara 20 år sedan min far såg Springsteen på Stockholm Stadion, men två saker är detsamma som då; jag tycker fortfarande det är spännande med rockkonserter, och Bruce Springsteen är fortfarande lika relevant.

Folk må avfärda Bruce som past his prime, gubbig, och svenne-bananig, men dessa människor har fel. För jag var där 2008 på Ullevi, den fjärde juli, och såg Bruce öppna med Born in the USA medan svenska vänsterkantsungdomar skrek med iförda The Star-Spangled Banner-bandanas på sina huvuden.cclemons
Jag var där på Stadion 2009 när Clarence Clemons ställde sig upp från sin stol och spelade den starkaste melodin som finns. Och jag stod där i somras, på Ullevi, när hans brorson Jake spelade samma saxsolo och sedan, med tårar på kinderna, pekade upp mot den mörka men så varma sommarhimlen.
Jag kommer vara där igen när Bruce återigen kommer till landet som de säger att han älskar så mycket.

Och jag hoppas, för din skull, att du tar chansen och får uppleva samma sak. För det är exakt vad det är, en stor jävla upplevelse. Att se Springsteen live är något utav det bästa som finns. Man kan leva på det länge. Det gör stegen lättare och vardagen bättre. Både före och efter själva konserten. Så ta nu chansen och upplev Bruce Springsteen innan det är för sent. Han är en av de största artisterna att vandra denna jord, men om 20 år kanske han inte längre kommer göra det. Så passa på. För om 20 år kanske Bruce är borta, men du kommer definitivt glädjas åt att du fick uppleva denna människa, och jag kommer förhoppningsvis fortfarande tycka det är spännande med rockkonserter.

A trip through the past when summer’s way out of reach

När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.

The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).

Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.

Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.

[42:30 in i klippet]

Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.

Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?

Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.

Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.

[2:05 in i klippet]

För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..

Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.

This too shall pass

Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.