En pojke från förr är tillbaks igen Han bara står där Och stirrar mig rakt ner i själen
Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen.
När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.
När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.
Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.
Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”
Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.
Formeln till ett klickmonster
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.
Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?
Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han. Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen, sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.
Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.
Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.
Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.
Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.
Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.
Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.
Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:
Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.
Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!
Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Den är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:
Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?
Alice Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.
Som sidor ur en bok skildes vi åt Var och en gick sin väg allting var ett lån Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron i en grav under en sten på kyrkogår’n Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen
America is outraged. The largest and highest CPV (celebrities per visitor) numbered festival in the country, the Coachella festival, is headlined by The Stone Roses. I think it’s a blessing but the 20-something hipsters and Average Joe’s in the U.S. think it is an absolute disgrace. Don’t they love guitar driven Madchester music with songs so catchy and monumental it’s doubt-able we’ll hear anything like it in the future? No they don’t, in fact they’ve never heard of it. Instead of cheers and an extreme eagerness for the festival to start the Americans are now asking: Who are the Stone Roses?
Since the news arrived that Manchester band The Stone Roses will headline the Coachella festival in April of 2013 Twitter has been flooded with outcries and honest questions on who and what The Stone Roses in fact are. The hashtag #whoarethestoneroses has gathered the best (or the worst, depending on how you look at it) tweets on the topic.
When I was reading the tweets on the matter yesterday I remembered my first interaction on the topic of Stone Roses vs. America. It was in 2007 and I was playing collegiate soccer in Jacksonville, FL. It was the first season with my new team (I had played two seasons with University of South Carolina prior to my move to Florida) and I loved it all. My team mates were amazing and the weather was even better, the next day was just as exciting as the one before. Life was good. Reminiscing about it now I highly doubt I’ll ever be in an happier place than when I was living college life and playing sports in America. But one experience was awful. It was the one when my two worlds collided. The people I loved vs. the music I loved.
Prior to each season all players in the squad gathered to make a warm-up tape. This warm-up tape was to be played one hour before the game would start, when all players were on the pitch warming up. It also gave a boost to the atmosphere and surroundings since everyone in the stands could listen to the music. Each player got to pick one tune for the record. We had a few days to decide before we at one practice would play the CD in the locker room before a session.
I decided to pick the song Waterfall by The Stone Roses. It’s not an up-tempo song but it gives me an enormous sense of well-being. The cooling sound of the first note, the guitar-intro that feels like a giant ship slowly conquering a cold dark sea, the soothing voice of Ian Brown when he sings the opening line: “Chimes sing Sunday morn, today’s the day she sworn…” I just love this song and it puts me in a great mood.
The reactions in the locker room when my song started was shocking. “What the fuck is this?” “Who would want to listen to THIS before a game?” “What band is this?”. It was completely awful. A disgrace. Anyone can talk shit about me, but don’t talk shit about my music.
“They are called the The Stone Roses”, I told my bewildered teammates.
The room got quiet for a few seconds before a striker in the squad said: “Who are the Stone Roses?”.
“They are from Manchester, England, and I consider them one of the best bands in the world”, I quickly said before I left the room to go out and get my ankle taped. But it wasn’t my foot that had been hurt, it was my heart. And my ego.
I remember that the song, even with all the critic, stayed on the warm-up tape and before each home game that season I got to hear it, and everyone else had to listen to it. I don’t know if it grew on my teammates, or the people in the stands, because I never spoke to anyone about it. I remember thinking it was a lost cause. Americans don’t like this kind of music. They rather see a dead rapper spitting out some rhymes via old recordings through a hologram than to watch and listen to this kind of music. It was sad to me then.
But hey, everyone’s different, and places are different. And isn’t that lovely in its own little way.
Different worlds will always be colliding, that’s just a fact. Let’s cherish it instead of argue about it. The Roses headlining Coachella is far more interesting than if they would play three more gigs at Heaton Park or headlined Glastonbury for instance. In England they are already huge, for fuck sake, there is even a cover band called The Clone Roses that fills up arenas all over that lovely island.
Now we will see something special. And new people will be able to listen to a band they have barely heard of. It’s a daring move and it might turn to shits. But hey, at least it is unique and unexpected.
So when Ian, John, Mani, and Reni conquers the main stage at Coachella in front of thousands of Americans and play their mega tunes they might not be in their natural habitat. But I am certain that some people watching the gig will enjoy it immensely. Why wouldn’t they? They are watching The Mighty Stone Roses after all. And that’s who they are.
Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy in Stockholm, 2011.
Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.
Året är 2000. Jag är nyss fyllda femton. Min äldre och mer världsvane kusin berättar att det finns en ny svensk artist som är jättebra. Det är basisten från Broder Daniel. Han heter tydligen Håkan Hellström. Jag ser videon till Ramlar på ZTV. Håkan kickar boll på Barcelonas gator iförd Converse, uppvikta jeans, och en t-shirt med texten: Softball Attitude.
Jag var fast. Jag är det fortfarande. Idag är jag 27 år gammal och har sett Håkan Hellström live minst lika många gånger som jag är år fyllda. Jag äger varje skiva (till och med singlarna) och kan varenda textrad. Ja, jag var till och med på plats under den mytomspunna efterfesten på Bangers N’ Mash efter Hovet-giget 2010. Håkan är den enda artist jag verkligen följt från past till presens. Och nu med 2013 ur startgroparna och ett nytt Hellström-album runt hörnet är det dags att lägga han i blickfånget igen.
Vad bättre då än att dissekera en Håkan-låt! Det sägs ju att han stjäl textrader från sina hjältar och använder de i sina egna låtar. Men gör han verkligen det och i sådana fall. gör det så mycket? Enkelt svar på dessa frågor, ja, han stjäl, och nej, det gör ingenting. Det är snarare ett väldigt vackert pussel som vi får ta del av. Nu har jag med hjälp av musiköra, ett brinnande intresse, och en sökmotor försökt hitta alla textstölder från en av mina favoritlåtar med Hellström. Låten är Minnen av Aprilhimlen.
Minnen av Aprilhimlen släpptes 2002 och är spår åtta på skivan Det är så jag säger det. Skivan är Hellströms andra och i min mening det album han absolut stulit mest på. Titeln på låten är inspirerad från Jesus and Mary Chain och deras låt April Skies samt Buddy Collettes 50-tals-klassiker I’ll Remember April. Innan första versen kickar igång kan den som lyssnar noga höra Håkan ropa från distans; Öppna era trötta ögon och släpp ut det! Detta är en passning till Neil Young och dennes låt Tired Eyes som inleds med raden: Open up the tired eyes.
Vers 1 Det här har växt i mig, Åh så länge nu – Detta knyter vi an till mina personliga favoriter The Beach Boys och låten Don’t Worry Baby som inleds med raden: Well it’s been building up inside of me, For oh I don’t know how long Regnmoln brukade jaga mig – Detta komme från några andra husgudar, The Mighty Stone Roses. Tagen från Roses mästerverk Sally Cinnamon där Ian Brown förmedlar: Rainclouds, oh they used to chase me
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer – denna textrad har jag faktiskt inte hittat en direkt inspirationskälla till. Jag återkommer om några år när jag lyssnat på ännu mer musik.
Vers 2 Du var full och jag var full i aprilsolen, du är den sortens flicka jag gillar för du är tom och jag är tom – Hela denna vers är en direkt översättning av Pavements låt Gold Soundz som kom 1994. So drunk in the August sun and you’re the kind of girl I like because you’re empty and I’m empty
Refräng
Och hon sa: Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid Men då slösar vi bort våra liv – Här i refrängen är det gruppen The Divine Comedy och den fenomenala låten The Frog Princess som står för texten. Neil Hannon sjunger: You don’t really love me and I don’t really mind ’cause I don’t love anybody, that stuff is just a waste of time Håkan avslutar refrängen med raden: Jag tänker alltid på dig i april – detta passar väl in på låten I’ll Remember April av Buddy Collette som fungerar som ett gemensamt tema för hela spåret.
Vers 3 Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på – Här har Håkan bytt genre och nu är det Louis Armstrong som står för inspirationen med raderna: Give me a kiss to build a dream on… Give me a kiss before you leave me… leave me one thing before we part, a kiss to build a dream on från låten A Kiss To Build A Dream On.
I låtens outro upprepar Håkan raderna: Jag var ingen du var aprilhimlen som jag minns den och som jag minns dig och jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu – Buddy Collette avslutar vers två i låten I’ll Remember April med raden: For I’ll remember April and you. I Pavements låt Gold Soundz går det att höra textraderna. Did you remember in December som också passar väldigt väl in på denna låt. Även begreppet I’ve been wasted reflekteras det över.
Oscar Wilde
Now what? Ja, Håkan kommer alltid dela människor. Vissa älskar honom. Andra hatar honom. Vissa säger att det är fel att stjäla. Andra säger att talanger lånar, och genier stjäl. Jag nöjer mig med att säga att Håkan Hellström och jag har väldigt lik musiksmak och det gör mig av någon anledning väldigt glad. Nä, jag nöjer mig inte där. Jag avslutar istället med att säga att Håkan Hellström har väldigt bra musiksmak.
I was eight years old and running with a 10:öring in my hand när jag frågade pappa vart han var på väg. Det var nästan sommar och min far sportade en annorlunda klädsel än vanligt Han såg yngre ut. Han berättade för mig att han skulle på rockkonsert. Han skulle se den amerikanska artisten Bruce Springsteen. Jag minns att jag tyckte det lät spännande att gå på rockkonsert. Det var 1993 och Bruce Springsteen var på besök i vår hemstad.
Den 3, 4, och 11 maj 2013 kommer Bruce Springsteen återigen komma till Stockholm. Denna gång är Friends Arena platsen han spelar på. Det kommer nästan exakt vara 20 år sedan min far såg Springsteen på Stockholm Stadion, men två saker är detsamma som då; jag tycker fortfarande det är spännande med rockkonserter, och Bruce Springsteen är fortfarande lika relevant.
Folk må avfärda Bruce som past his prime, gubbig, och svenne-bananig, men dessa människor har fel. För jag var där 2008 på Ullevi, den fjärde juli, och såg Bruce öppna med Born in the USA medan svenska vänsterkantsungdomar skrek med iförda The Star-Spangled Banner-bandanas på sina huvuden.
Jag var där på Stadion 2009 när Clarence Clemons ställde sig upp från sin stol och spelade den starkaste melodin som finns. Och jag stod där i somras, på Ullevi, när hans brorson Jake spelade samma saxsolo och sedan, med tårar på kinderna, pekade upp mot den mörka men så varma sommarhimlen.
Jag kommer vara där igen när Bruce återigen kommer till landet som de säger att han älskar så mycket.
Och jag hoppas, för din skull, att du tar chansen och får uppleva samma sak. För det är exakt vad det är, en stor jävla upplevelse. Att se Springsteen live är något utav det bästa som finns. Man kan leva på det länge. Det gör stegen lättare och vardagen bättre. Både före och efter själva konserten. Så ta nu chansen och upplev Bruce Springsteen innan det är för sent. Han är en av de största artisterna att vandra denna jord, men om 20 år kanske han inte längre kommer göra det. Så passa på. För om 20 år kanske Bruce är borta, men du kommer definitivt glädjas åt att du fick uppleva denna människa, och jag kommer förhoppningsvis fortfarande tycka det är spännande med rockkonserter.
När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.
The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).
Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.
Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.
[42:30 in i klippet]
Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.
Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?
Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.
Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.
[2:05 in i klippet]
För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..
Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.
Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .
Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.
När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.
Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.
Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.
Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.
Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.
Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.
Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:
“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord. Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst. Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.”
Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.
Sebastian Lindholm 