Category Archives: Musik

Oasis > Beatles

On our left we have Ringo Starr, or Richard Starkey as his real name reads, the drummer of The Beatles and also the father of the man on the right. On our right we have Zak Starkey. drummer in Oasis from 2004 to 2008.Ringo Starr and Zak Starkey

On our left we see Andy Bell, former Ride-member and bass guitarist in Oasis between 2000 and 2009. On our right we have the late Stuart Sutcliffe, original Beatles bass guitarist.Andy Bell and Stuart Sutcliffe

On our left we see keyboardist Jay Darlington, also known as Jesus, of Oasis, and to our right we have George Harrison, guitarist of The Beatles.  Jay Darlington and George Harrison

To our left we have Gem Archer rhythm-guitarist in Oasis and former right hand man to Noel Gallagher, On our right we have Paul McCartney of The Beatles.  Gem Archer and Paul McCartney

Liam Gallagher, front man and singer of Oasis on the left. His idol and hero John Lennon of The Beatles is featured on the right. Liam Gallagher and John Lennon

So what about Noel Gallagher then? Well, nobody looks like him. He’s a unique specimen.

Noely G

All things must pass

George Harrison once said, and I quote, “It doesn’t take long from being 17 to 57. Forty years just goes like that. You know? Now I understand about 90 year old people who feel like teenagers. You know? ‘Cause nothing changes. It’s just the body that changes. The soul in the body is there at birth and is there at death. And the only thing that’s George Harrisonchanged is the bodily condition. So, you know? All this stuff, about where, you know, age-groups fit or don’t fit, or where the music belonging to age-groups fit or doesn’t fit is stupid. All it does is limit the potential of the marketplace or the audience.

I find this quote great from three different angles. First of all George sums up the extreme pace of time, and the fact that it flies. I can feel that it is extremely worrying that my own take on this is that each new year passes by faster than the one before. But at the same time I find a strong connection with him in the sense that I feel the same in the sense that I am the same person now as I was five, ten, or even fifteen years ago. Of course I’ve changed in bits here and there but I still carry the same dreams, hopes, and beliefs. Thirdly George attacks the people that appoint certain aspects of music to different age groups, may it be genres, bands, artists, or whatever. I can also interlink with this mindset and at times here in Stockholm when we have had Justin Bieber and Bruce Springsteen sell out three shows each within two weeks the topic is more than relevant. Of course each person that listens to music, and let’s be honest, any human being with a soul should have an interest in music, goes through phases. But I do not think it has anything to do with age, I think it has more to do with more important things that just a number.

Here are four songs that I always turn back to and listen to when I need a little bump on the shoulder, a boost up from the sofa, or just a quick fix in what we call life.
They are not my favorite songs, no, but listening to them will always make me feel good, even great.

Dire Straits – Walk Of Life
Just the synthesizer intro gives me the goose bumps. So simple, yet so great. And this version with Eric Clapton on the side. It’s from 1988 and the birthday party of Nelson Mandela. Speaking of a different kind of walk of life.

Patti Smith – People Have The Power Patti Smith
Any song which will highlight the small over the big, the people over the corps, or David over Goliath, always gives me hope of that anything can be reachable. During this epic anthem Patti Smith truly does so when proclaiming:
People have the power, the power to dream, to rule, to wrestle the Earth from fools but it’s decreed the people rule, but it’s decreed the people rule. Listen, I believe everything we dream can come to pass through our union, We can turn the world around, we can turn the Earth’s revolution

Oasis – Whatever
This song was never released on an actual album, however I reckon it’s one of their best ones. When those first chords ring out from the guitar a feeling of freedom washes over me in an awesome wave. When I listen to this song anything is possible. Every single dream I’ve ever had and aspired for can still happen. And it’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting.

George Harrison – What is Life
Most people would probably state Here comes the Sun as their favorite uplifting song penned by the late George Harrison. I don’t agree. His album All Things Must Pass released in 1970 holds an absolute gem in the truly great What is Life.

A Graceless Journey

This journey starts on a rainy summer day in 2011. I was locked inside, laying in bed, slightly hungover, watching the world outside my room through my Twitter-feed, while listening to damp heavy raindrops dripping down the window. Suddenly I come across a link to a video with what to me was a completely new band called Sulk.

What I then hear when I press play are John Squire-esque guitars, Suede-choirs, a deep bass over a heavy hitting drum, and an overall sound that could be taken straight outta Nowhere by Ride. It was a mash-up of everything I loved. Mixed together it felt new and fresh. I was mesmerized.  The song I was listening to was called Wishes. And I kept listening to it while the leaves switched colour, and those raindrops turned into snowflakes.

The more I listened to Wishes the heavier became my addiction. I needed more, and I needed stronger dosage. I told my friends about this new band and when I realized that they too loved them, the stronger became our friendship. And the stronger became my eagerness to hear more from Sulk. A while after Wishes was released second single Back In Bloom hit the shelves. And me oh my, this was just as good. I bought both singles on 7 vinyl and I even got one of them signed by all band members, as a gift from a lovely lady I saw at the time. Everyone in my circle of trustees knew I was hooked, and there was really no way out but to keep the consumption flow going. Wishes and Back In Bloom

I started searching the net for material. I listened to remixes of the songs, read article after article, followed the band on Facebook and Twitter, watched all the videos I could find from gigs and also from the earlier constellation of the line-up when the band was called The Ruling Class.

Days, weeks, and months went by and all while I was waiting for Sulk to release their long awaited debut album, life happened.
Liam Sulk I started to question why no record label had picked them up. Is the music I prefer and listen to that dead? I started questioning my own musical taste. Was I wrong? But how could I be since not only did all my friends love them (the ones which have a musical taste I agree with), they also got the approval from my other peers. Not the ones I have a pint and listen to music with, but the ones that write the music I listen to while I have a pint. Mani and Jon

But as 2012 became 2013 Sulk announced that their debut album, titled Graceless, would be released on April 15. My feelings to this surprised me. I did not feel the happiness and relief I had believed I would. Rather I felt a feeling of emptiness and fear. Is this it? Is the journey over now? And what if the record is shit? Obviously I pre-ordered the record, both on vinyl and CD, and when I came home after work on Monday, April 15, postman Pat had delivered it to me. I opened the same window I had been staring out of when I first heard the band in the summer of 2011, almost 20 months ago. This time the sun was shining. I pressed play. Sulk Graceless

So was it any good? Well, that you’re gonna have to figure out for yourselves. But I will tell you this, it was well worth the journey getting there.
Johnny Marr and Sulk

Det kommer aldrig va över för mig

En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen. Håkans sjunde album

När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.

När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.

Kunder som gillar Det kommer aldrig va över för mig har också lyssnat på:
Bryan Adams – Heaven
U2 – New Years Day
Johnossi – Dead End
The Killers – When You Were Young
Timi Yuro – It’ll Never Be Over For Me

Krishantering gone wrong

Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Lena Dunham Beyoncé
Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.

Beyoncé var fan fierce. Det tyckte jag, och det tyckte även nyhetssajten Buzzfeed som la upp: “The 33 fiercest moments from Beyonce’s halftime show”.

Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”

Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.

Formeln till ett klickmonster 
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.

Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Bilden Beyonce försökte stoppa

Bilderna Beyonce hatar

Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?

Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
Beyonce meme

Så, med facit i hand. Tänk först, mejla sen.

Pluras Problem

Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han.Plura_Eldkvarn Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen,  sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.

Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.

Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.

Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.

Dagens Plura skriver julrim i Expressen. Han lagar mat i bar överkropp framför en kamera. Han bloggar (vilken idiot!). Han pratar om sex och kokain. Han uppmuntrar äldre par att knulla. Han sjunger om Glenn Hyséns Hitler-tweet. Han släpper både en, två, och tre kokböcker.

En yngre Per Jonsson tillsammans med Robert Zimmerman.

En yngre Per Jonsson iklädd Robert Zimmerman.

Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.

Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.

Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.

Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:

Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.

Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!

Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Resa genom ensamhetenDen är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:

Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?

Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.

Som sidor ur en bok skildes vi åt
Var och en gick sin väg allting var ett lån
Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron 
i en grav under en sten på kyrkogår’n
Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen
Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden
Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut 
Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen


America is outraged. The largest and highest CPV (celebrities per visitor) numbered festival in the country, the Coachella festival, is headlined by The Stone Roses. I think it’s a blessing but the 20-something hipsters and Average Joe’s in the U.S. think it is an absolute disgrace. Don’t they love guitar driven Madchester music with songs so catchy and monumental it’s doubt-able we’ll hear anything like it in the future? No they don’t, in fact they’ve never heard of it. Instead of cheers and an extreme eagerness for the festival to start the Americans are now asking: Who are the Stone Roses? Coachella

Since the news arrived that Manchester band The Stone Roses will headline the Coachella festival in April of 2013 Twitter has been flooded with outcries and honest questions on who and what The Stone Roses in fact are. The hashtag #whoarethestoneroses has gathered the best (or the worst, depending on how you look at it) tweets on the topic.Whoarethestoneroses

When I was reading the tweets on the matter yesterday I remembered my first interaction on the topic of Stone Roses vs. America. It was in 2007 and I was playing collegiate soccer in Jacksonville, FL. It was the first season with my new team (I had played two seasons with University of South Carolina prior to my move to Florida) and I loved it all. My team mates were amazing and the weather was even better, the next day was just as exciting as the one before. Life was good. Reminiscing about it now I highly doubt I’ll ever be in an happier place than when I was living college life and playing sports in America. But one experience was awful. It was the one when my two worlds collided. The people I loved vs. the music I loved.

Prior to each season all players in the squad gathered to make a warm-up tape. This warm-up tape was to be played one hour before the game would start, when all players were on the pitch warming up. It also gave a boost to the atmosphere and surroundings since everyone in the stands could listen to the music. Each player got to pick one tune for the record. We had a few days to decide before we at one practice would play the CD in the locker room before a session.
I decided to pick the song Waterfall by The Stone Roses. It’s not an up-tempo song but it gives me an enormous sense of well-being. The cooling sound of the first note, the guitar-intro that feels like a giant ship slowly conquering a cold dark sea, the soothing voice of Ian Brown when he sings the opening line: “Chimes sing Sunday morn, today’s the day she sworn…” I just love this song and it puts me in a great mood.

The reactions in the locker room when my song started was shocking. “What the fuck is this?” “Who would want to listen to THIS before a game?” “What band is this?”. It was completely awful.  A disgrace. Anyone can talk shit about me, but don’t talk shit about my music.
“They are called the The Stone Roses”, I told my bewildered teammates.
The room got quiet for a few seconds before a striker in the squad said: “Who are the Stone Roses?”.
“They are from Manchester, England, and I consider them one of the best bands in the world”, I quickly said before I left the room to go out and get my ankle taped. But it wasn’t my foot that had been hurt, it was my heart. And my ego.

I remember that the song, even with all the critic, stayed on the warm-up tape and before each home game that season I got to hear it, and everyone else had to listen to it. I don’t know if it grew on my teammates, or the people in the stands, because I never spoke to anyone about it. I remember thinking it was a lost cause. Americans don’t like this kind of music. They rather see a dead rapper spitting out some rhymes via old recordings through a hologram than to watch and listen to this kind of music. It was sad to me then.

But hey, everyone’s different, and places are different. And isn’t that lovely in its own little way.

Different worlds will always be colliding, that’s just a fact. Let’s cherish it instead of argue about it. The Roses headlining Coachella is far more interesting than if they would play three more gigs at Heaton Park or headlined Glastonbury for instance. In England they are already huge, for fuck sake, there is even a cover band called The Clone Roses that fills up arenas all over that lovely island.

Now we will see something special. And new people will be able to listen to a band they have barely heard of. It’s a daring move and it might turn to shits. But hey, at least it is unique and unexpected.

So when Ian, John, Mani, and Reni conquers the main stage at Coachella in front of thousands of Americans and play their mega tunes they might not be in their natural habitat. But I am certain that some people watching the gig will enjoy it immensely. Why wouldn’t they? They are watching The Mighty Stone Roses after all. And that’s who they are.

Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy.

Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy in Stockholm, 2011.

Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.

Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.