When I knew that I was going to move abroad after my final year of high-school I put duct tape over the lower bottom of my television screen in my one-bedroom apartment in Norrköping, Sweden. I did this to prevent myself from reading the subtitles. Needles to say the amount of people that wanted to attend weekly movie nights at my place drastically dropped. It didn’t really matter that much though. In my mind I was already somewhere else. Seeing new places, meeting new faces. I was moving to America.
When I arrived in the late summer of 2004 I fell in love right away. The conservative and religious Columbia, South Carolina was in many ways the complete opposite of the liberal and agnostic northern country I had spent my first 18 years of life in. I don’t know if I was in need of a change in milieu because I’m neither conservative nor believe in any God. But hospitality are the southerners great forte and I felt right at home.
I didn’t end up in South Carolina, but I stayed in America for almost five years. When I moved back to Sweden in 2009 I didn’t know then – but I think I do now – I had just experienced the best years of my life.
I will not reminisce about it – not further more anyway. But on a day like this, on a day like the 4th of July I really wish I was there again. In a place where everything is bigger. In a place where people bell out the national anthem like it’s the final song they’ll ever sing. In a place where you walk inside with your shoes on. In a place where the first thing you are asked when you enter someone’s home is: “can I get you something to drink?”. In a place where people tailgate. In a place where people always pick either or. In a place where everyone believe they are going places. In a place where refills are always for free.
In 2012 I was able to spend the 4th of July in Newport Beach, CA, with some of my best friends. Our host Mike wanted to start the day accordingly. We had a pretty good time.
Today I have unfortunately not been able to really grasp the 4th of July atmosphere being inside an office in Stockholm for most of the day. But you can experience a great 4th of July even here in Sweden. I remember in 2008 when Bruce Springsteen came for a visit.
When talking about America it’s obviously a fair thing to say that there are always two sides to every coin. However I will only look at one. At least today. I am also certain I would’ve posted something like this on Midsummer about my great love of Sweden if I still lived in the States. That’s how I am. The grass is greener…
With lovely music flowing through my ears and the fresh taste of vanilla and chocolate ice-cream blending together perfectly in my mouth I gaze out over a green field of grass. Children play, young adults kick about a ball dreaming to be the next Zlatan Ibrahimović, and others just grasp the pure moment of relaxation in the sun. I realize how much happier I am during these summer months. Behind these sunglasses I close my eyes and think to myself; life ain’t that bad after all. Everything will work out well.
As I open my eyes after a solid second of joy a chilly wind flows through my hair. It makes me contemplate. I look up to the sky. In the far horizon clouds are gathering. I think the same thoughts I always do this time a year. And I hate myself for it. September is less than three months away. Winter’s always coming around the corner. Then I shake my head. I won’t be having this negative approach. At least not today. I take a second bite of the ice cream. It tastes great. It’s a Saturday and I’m going out with friends. Life can’t be better. These are the days that never end. Enjoy them.
This journey starts on a rainy summer day in 2011. I was locked inside, laying in bed, slightly hungover, watching the world outside my room through my Twitter-feed, while listening to damp heavy raindrops dripping down the window. Suddenly I come across a link to a video with what to me was a completely new band called Sulk.
What I then hear when I press play are John Squire-esque guitars, Suede-choirs, a deep bass over a heavy hitting drum, and an overall sound that could be taken straight outta Nowhere by Ride. It was a mash-up of everything I loved. Mixed together it felt new and fresh. I was mesmerized. The song I was listening to was called Wishes. And I kept listening to it while the leaves switched colour, and those raindrops turned into snowflakes.
The more I listened to Wishes the heavier became my addiction. I needed more, and I needed stronger dosage. I told my friends about this new band and when I realized that they too loved them, the stronger became our friendship. And the stronger became my eagerness to hear more from Sulk. A while after Wishes was released second single Back In Bloom hit the shelves. And me oh my, this was just as good. I bought both singles on 7 vinyl and I even got one of them signed by all band members, as a gift from a lovely lady I saw at the time. Everyone in my circle of trustees knew I was hooked, and there was really no way out but to keep the consumption flow going.
I started searching the net for material. I listened to remixes of the songs, read article after article, followed the band on Facebook and Twitter, watched all the videos I could find from gigs and also from the earlier constellation of the line-up when the band was called The Ruling Class.
Days, weeks, and months went by and all while I was waiting for Sulk to release their long awaited debut album, life happened. I started to question why no record label had picked them up. Is the music I prefer and listen to that dead? I started questioning my own musical taste. Was I wrong? But how could I be since not only did all my friends love them (the ones which have a musical taste I agree with), they also got the approval from my other peers. Not the ones I have a pint and listen to music with, but the ones that write the music I listen to while I have a pint.
But as 2012 became 2013 Sulk announced that their debut album, titled Graceless, would be released on April 15. My feelings to this surprised me. I did not feel the happiness and relief I had believed I would. Rather I felt a feeling of emptiness and fear. Is this it? Is the journey over now? And what if the record is shit? Obviously I pre-ordered the record, both on vinyl and CD, and when I came home after work on Monday, April 15, postman Pat had delivered it to me. I opened the same window I had been staring out of when I first heard the band in the summer of 2011, almost 20 months ago. This time the sun was shining. I pressed play.
So was it any good? Well, that you’re gonna have to figure out for yourselves. But I will tell you this, it was well worth the journey getting there.
Football has followed me through my entire life. Many of my life changing decisions has been made based on a ball. It might sound silly but it’s true. When I was fifteen I moved away from home because I signed for a club in a different city than the one I was born and raised in. When I was 18 I was able to move to America and get an amazing opportunity to play football while I got a degree, for free. And most of all, experienced the best years of my life. Many of my closest friends I would have never had met if it wasn’t for the game of football.
The late footballer, manager, and Scotsman Bill Shankly once famously stated: “Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that.”
Frankly Mr Shankly some of us agree completely with you, others find it absolutely ridiculous that there are people on this planet spending so much time, energy, and devotion on something so simple as a game.
Regardless of which I will now post my four favorite football clips where football was, exactly what Mr Shankly refused to believe, just a game. These four clips have one common denominator, the players featured are not football players, they are just people that love the game of football but found a living doing something else.
Boris Johnson spears a German First up we have conservative politician Boris Johnson. Boris is the only British politician identifiable by his first name alone. Just that makes him interesting. Born in New York with a Donald Trump-like haircut this laugh-riot of a man is now more popular than ever in his hometown of London. Boris has always had a high focus on the importance of physical education and played a big part in the success of the 2012 London Olympics.
In 2006, Boris took part in a charity football match between England and Germany, consisting of celebrities and former players. He came on as a substitute for England in the 85th minute and infamously rugby-tackled a former German international in a vain attempt to win the ball with his head. In addition to that: he wore the number 10 on his back and refused to put on chin-pads.
After what can only be described as a spear tackle, Boris popularity rose even higher and in 2008 he became the Mayor of London. He was re-elected in 2012. In 2008 a number of Londoners were asked why they voted for Boris. With the Second World War still in mind more than 10 percent listed the spear tackle on the German as a main reason. Was it a simple game of genius or just loss of balance? You decide. It’s damn funny though. Serge Pizzorno shows he’s a rock’n’roll star – twice Kasabian guitarist, and in my opinion, one of the coolest kids on the planet, Serge Pizzorno was in younger years left at crossroads. He was either gonna hang up his guitar or his cleats. He decided to stick with the six string. I’m glad he did. I’m also very glad he picks up those boots from time to time. Just have a look at this absolute belter on Soccer AM. Secondly, take a look at this absolute top finish from a Soccer Aid game in 2012. This clip has so much to bring to the table. The one who assists Serge is legendary winger Freddie Ljungberg, the goal is scored on David Seaman, and the first player to come up and congratulate Serge is Hollywood funnyman Will Ferrell. Truly one for the books. Woody Harrelson is forced to take a penalty kick In 2010 Oscar nominee Woody Harrelson took part in a Soccer Aid match at Old Trafford to raise money for UNICEF. Woody is known for his basketball skills, however he has never played football in his entire life. In this game the Rest of the World team had forced England to a tie. The game would be decided on penalty kicks with the Rest of the World having a chance to win it for the first time ever.
The penalty shoot-out went on forever. When someone scored the other team scored. And when someone missed, the player with the golden opportunity got nervous and shanked it. With all players on the pitch having taken a pk only Woody was left. Having never taken a penalty kick before, which is quite obvious as you can see he doesn’t know where to place the ball, none really believed that Woody could pull it off. But nothing is greater and more refreshing than when an underdog does the unexpected. Just as Mike Myers cheers him on and Robbie Williams crosses his fingers for him to miss Woody Harrelson decides what foot to shoot the ball with. He chose his right. The rest is, as they say, history.
När jag var liten fanns det en charm i att under mina besök hos mina mor- och farföräldrar bli ombedd att springa ut och köpa kvällstidningarna. När jag kom tillbaka fick jag en guldtia för besväret samtidigt som jordgubbskrämen med mjölk stod framme för mig på köksbordet. Morfar däremot, han väntade med krämen och högg direkt in på kvällstidningarna. Han läste artiklarna med ro samtidigt som han sakta lät kaffet rinna förbi den sockerbit han hade mellan tänderna. Varken morfar, mormor, farfar, eller farmor finns längre. Det finns heller ingen charm i att springa ut och köpa kvällstidningarna. För kvällspressen som jag minns den är död och begraven. Bara skiten finns kvar.
Aftonbladets nöjesredaktion: – Vi borde köra nåt på att Ryssland är så jävla bakom och att de fortfarande är fast i 80-talets Hollywood.
– Men är det verkligen så då? Är det inte bara något vi har fått för oss?
– Nej nej, det stämmer. Du har väl sett Putin köra Blueberry Hill?! Kurt Russell och Goldie Hawn är ju för fan i publiken! Dom är så jävla efter dom där actiongalna ryssarna.
– Alright, vi sätter den där nya killen på det, han som ingen vet vad han heter.
– Du menar Joni Nykänen?
– Exakt, Johnny för göra den!
Jony Nykänens artikel med rubben: Seagals PR-tripp med Putin sammanfattar i mångt och mycket det som publiceras i kvällspressen nuförtiden. De brittiska tabloiderna ligger som förgrund och det känns som att internetåldern gjort det helt onödigt för människor att utbilda sig till journalister. Detta kommer alltså från en person som läst en handfull år av universitetsstudier inom media och kommunikation. Trettio år för sent. Men vad gör man.
Jo, istället för att begrunda det bedrövliga finner vi komik i tragik. För visst är det roligt.
Spana bara in dessa bildtexter till artikeln om Seagal – de är som tagna straight outta Svensk Damtidning.
Notera hur man skriver ut hela Putins namn. Troligt att man i en bildtext där Obama står bredvid Jay Z skriver: Här står Jay Z med sin kompis Barack Hussein Obama. Nej, det skulle aldrig ske. För amerikanen är normal och ryssen är galen. Det är Tintin-syndromet all over again.
Det var bildtexterna. Artikeln i sig är minst sagt lika sjuk. Vad sägs om denna ingress: Steven Seagal och Vladimir Putin är polare. Nu hjälper actionstjärnan sin vän med att marknadsföra fitness bland rysk ungdom.
Ordval som “polare” och uttryck som “marknadsföra fitness bland rysk ungdom” får mig att skratta. Men vänta, det ska bli ännu sjukare. Vad sägs om denna mening som ligger och skvalpar i brödtexten: I sina actionrullar brukar Steven Seagal krossa skurkarna på ett brutalt sätt. En arm ryker här, ett ben ryker där.
Jag vet inte varför men detta brutala nödrim får mig att börja nynna på Prästens Lilla Kråka. “En arm ryker här, ett ben ryker där, och än slank hon ner i diket”
Sedan kommer vi till det senaste inom svensk journalistik – att det som skrivs inte behöver vara definitivt, eller fakta. Nej nej, det räcker med att apa efter engelskans användning av allegedly. Denna korta artikel visar upp detta vid två tillfällen:
Vad är det då som gör denna artikel så självklart, och som en stämpel av vår tid? Självklart är det källhänvisningen till det finaste och mest ansedda som finns bland svenska tidningsredaktörer, unga kvällspresscopys, och annat folk i media-Sverige med ett mindervärdeskomplex mot det fina Storbritannien – The Guardian!
Aftonbladets nöjesredaktion:
– Men Janne, hur ska jag vi få det bekräftat för läsarna att ryssarna är 30 år efter alla andra och fortfarande tittar på B-action från 80-talet? Om vi inte kan göra det dör artikeln.
– Hmm, okej Johnny, ge mig fem minuter.
– Okej, jag browsar Bizarre-section på The Sun inför morgondagens artikel-pitch-möte så länge.
– Johnny, jag har det! Hänvisa till The Guardian!
– Ska bli Janne! Du är ett geni!
Och där mina vänner har vi ett exempel från och på den tid vi lever i.
Now go read a book!
En pojke från förr är tillbaks igen Han bara står där Och stirrar mig rakt ner i själen
Håkan Hellströms sjunde album är snart på väg att segla in i hamn och idag fick världen, eller i alla fall Skandinavien, en första inblick i hur skivan kommer låta. Den första singeln, Det kommer aldrig va över för mig, spelades tidigt på morgonen i P3 och har sedan dess rullat på repeat i lurarna under arbetsdagen.
När Det kommer aldrig va över för mig dunkar igång får jag exakt samma känsla som när jag hemma hos min kusin, femton år gammal, såg videon till Ramlar för första gången och då på allvar fick känslan, och vetskapen av att musik kan ta en platser långt bort, på bara några sekunder. Eller några år senare när jag sprang hem från plugget för att spela in videon till Kom igen Lena! som premiärvisades på ZTV. Eller några år efter det, när jag då, 18 år gammal, gjorde min amerikanske flatmate Ralph helt galen genom att konstant sjunga med till en loopande En midsommarnattsdröm. Jag träffade förövrigt Ralph, för första gången på många år, igen under en resa till USA förra sommaren. Det tog några minuter, sedan frågade han: “How’s that Hakan doing?“. Vi skrattade högt tillsammans.
När jag nu, 27 år gammal, hör ännu en Håkan-singel för första gången, får jag exakt samma känsla som för tretton år sedan. Musik kan fortfarande ta en till platser långt bort, och Håkan Hellström kan fortfarande få en iskall onsdag i mars månad att kännas speciell. Tillika är jag säker på att jag om många år kommer minnas exakt var jag var första gången jag hörde Det kommer aldrig va över för mig. För exakt så är det. Det kommer aldrig va över för mig.
Ingen har väl kunnat undgå att Beyoncé stod för underhållningen under Super Bowl XLVII half-time-show. Jag satt uppe och följde spektaklet tillsammans med vänner, snacks, överbliven julmust, och betting. En gång om året är det tillåtet att vara uppe till 05 en söndag och det är på just Super Bowl Sunday. Matchen i sig var ingen absolut höjdare men Beyoncés uppträdande i pausen var i mitt tycke riktigt spektakulärt. Lena Dunham sade efteråt att det borde publiceras en bild på Beyoncé över Wikipedia-entryt women. Jag är beredd att hålla med. Framträdandet var pompöst, sexigt, väl genomfört, och framförallt väldigt underhållande. Det var också ett annorlunda artistval i jämförelse med de säkra Walking-with-Dinosaurs-valen Paul McCartney, Rolling Stones, Prince, The Who, Bruce Springsteen, och Tom Petty, som avlöste varandra åren efter Nipplegate.
Någon som inte tyckte att vissa av dessa bilder som lades upp, tagna under showen, var smickrande var sångerskans publicist. PR-personen tog saken i egna händer och mejlade Buzzfeed: “There are some unflattering photos on your current feed that we are respectfully asking you to change. I am certain that you will be able to find some better photos.”
Denna text gick då från meddelande till monster på bara några timmar. Buzzfeed går ut med mejlet och varenda tabloid i hela världen hänger på och ser sin chans att skaka fram ett klickmonster.
Formeln till ett klickmonster
X+Y=Klickmonster där X är “Förbjuden icke så smickrande bild/video som någon vill förbjuda” och Y är “Klicka här så får du se förbjudna icke så smickrande bilden/videon som någon vill förbjuda”.
Självklart vill även de olika sajterna konkretisera nyheten och detta görs enklast genom att byta publicist mot personen i fokus på bilderna, Beyoncé själv. Så här ser det ut på webbplatserna hos två stora svenska nyhetskanaler:
Notera även den extra inköraren från Nyheter24: VÅGAR DU TITTA?
Inte nog med att alla nyhetsoutlets i hela världen fullkomligt pumpar ut länkar på dessa “osmickrande bilder”, tusentals personer med lite för mycket fritid och baskunskaper i Paint publicerar nu meme efter meme med dessa bilder som grund. Att Googla på “Beyonce meme superbowl” ger detta:
Per Malte Lennart Jonsson har blivit Plura med hela svenska folket. Ung som gammal, kvinna som man, alla känner till han. Jag är väldigt kluven till detta. Och nu ska jag berätta varför.
Jag stänger av Pluras kök Spanien när Henrik Dorsin skämtar om att Måns Herngren har runkat och stänkt ner grillkolen. Plura Jonsson, författare, hjälte, poet, och Eldkvarns härförare står bredvid och skrockar. Mitt i allt står Sylvia Vrethammar, den svenska versionen av Cruella de Vil, och fnittrar medan Sahara Hotnights Maria Andersson sitter med en gitarr (som hon inte tycks kunna spela) och gassar i solen. Jag vill inte se Per Jonsson så här. Jag vill se han på en scen, med en gitarr i handen, sin bror bredvid sig, och en underbar låt i luften. Dur eller moll spelar ingen roll. Det är där han hör hemma.
Eldkvarn är den svenska musikakt efter Håkan Hellström och sin Augustifamilj som jag sett live flest gånger. Jag upptäckte deras musik år 2001 då jag flyttade till Norrköping. Gruppen kommer därifrån och under mina tre år i staden bodde jag bara ett stenkast från den lägenhet där Plura och Carla Jonsson växte upp. Lägenheten ovanför restaurang God Vän var mytomspunnen. Utanför låg Idrottsparken och brandstationen, S:t Persgatan ringlade fram utanför fönstret och 3:ans spårvagn hördes runt hörnet. En cykeltur bort låg Café Broadway och Söder Tull. Jag minns mina år i Norrköping med glädje. Det var goda år och hårda år och jag växte upp till man.
Jag tror det var ganska ovanligt att gilla Eldkvarn bland de i min ålder, trots att vi bodde just i Norrköping Jag minns att jag spelade ackordföljden till Pojkar, Pojkar, Pojkar, under en repning med bandet Badlands, som jag var med i under gymnasiet, och bandkollegorna kollade häpet mot mig och frågade: “Det där var riktigt catchy, har du kommit på det själv?” Jag mumlade något luddigt medan jag tänkte: “I wish”.
Nu, drygt ett decennium senare, finns inte Badlands längre. Jag bor inte kvar i Norrköping. Medelsvensson känner fortfarande inte igen melodin till Pojkar, Pojkar, Pojkar, de vet däremot vem Plura är, han som skrev den.
Och han åker fortfarande till Koster och skriver bra musik. Men för varje skitgrej han gör så tycker jag att hans gamla underbara alster åldras lite sämre. Det behöver inte vara så, och jag vill inte känna så, men det gör jag. Mystiken kring Per Jonsson försvinner helt, och det gör dagens Plura helt enkelt mindre intressant.
Men behöver han göra allt det där andra förutom just musiken? Det är ju det han är bäst på. Ja, kanske måste dagens Plura göra all skit, för annars skulle han inte tillåtas att släppa sin musik.
Skivor säljer inte längre. Artister måste tjäna pengar på andra sätt för att kunna nå ut med det som faktiskt gjorde att det överhuvudtaget riktades en spotlight mot dom från första början – musiken. För annars kommer den tystna och det vill ingen. Plura kommer för de flesta vara den där feta, rökande, gladlynta, borstande kocken, men åt det eländet blundar jag. Men melodierna han skapat, och texterna han skrivit, de kommer jag dock alltid kunna höra, och de kommer leva vidare längre än både han själv och undertecknad.
Men om en person av i snitt de tio som varje gång ser Plura i media även upptäcker hans musik, då gör han väl rätt? Ja, kanske är det så. Och för alla er som vill upptäcka just det bra som Per Malte Lennart Jonsson gjort, här kommer till er tre tips:
Pluras 80-tal
Åttiotalet är för Plura vad 80-talet är för Ozzy Osbourne. En enda stor jävla haze. Men oj vad bra saker och ting ibland blir när otillåtna medel tillåts spela en roll. Under detta decennium släpps låtar som I skydd av mörkret, Djungel, Desperados (som jag fick se Håkan Hellström göra en cover på under en konsert på Nalen 2003, vilket minne!), 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och succéalbumen Himmelska dagar och Kungarna från Broadway.
Således ett klipp från Pluras 80-tal. Platsen är Cirkus Broadway, Eldkvarns egna cirkustält. Gästartist är Joakim Thåström och låten är Flyktsoda. Signifikativt för väldigt mycket. Thåström i sitt absoluta essä och Plura i topphatt!
Resa genom ensamheten
Pluras självbiografi är helt enkelt underbar. Den är ärlig, välskriven, fylld med anekdoter och berättelser som får läsaren att skratta, gråta, beundras, men framförallt läsa vidare. Jag läste boken för några år sedan och minns ett citat som fortfarande följer mig och jag ofta tänker på, Plura berättar om det beslut han står inför varje gång det nalkas fest och alkohol:
Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket – ingen mer, eller alla mer?
Alice Bruce Springsteen sjunger om Mary, Per Jonson sjunger om Alice. Alice förekommer i flera låtar men det är just låten med samma namn som Plura beskriver henne bäst. Alice är den stora kärleken. I detta nio minuter långa epos beskriver Plura livet. Han tar oss från plats till plats, och beskriver allting på ett sätt som är svårslaget. Jag är villig att säga att det är en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin gjorts. Lyssna på musiken och följ med i texten. Det borde göras en film av den här historien.
Som sidor ur en bok skildes vi åt Var och en gick sin väg allting var ett lån Hennes pappa är på andra sidan järnvägsbron i en grav under en sten på kyrkogår’n Jag sitter under kastanjen vid den gamla kanalen Allt det här är minnen nu husen och gatorna i staden Och det är konstigt att jag aldrig sett på det här sättet förut Så jag fortsätter väl ett tag till innan eller utanför lagen
America is outraged. The largest and highest CPV (celebrities per visitor) numbered festival in the country, the Coachella festival, is headlined by The Stone Roses. I think it’s a blessing but the 20-something hipsters and Average Joe’s in the U.S. think it is an absolute disgrace. Don’t they love guitar driven Madchester music with songs so catchy and monumental it’s doubt-able we’ll hear anything like it in the future? No they don’t, in fact they’ve never heard of it. Instead of cheers and an extreme eagerness for the festival to start the Americans are now asking: Who are the Stone Roses?
Since the news arrived that Manchester band The Stone Roses will headline the Coachella festival in April of 2013 Twitter has been flooded with outcries and honest questions on who and what The Stone Roses in fact are. The hashtag #whoarethestoneroses has gathered the best (or the worst, depending on how you look at it) tweets on the topic.
When I was reading the tweets on the matter yesterday I remembered my first interaction on the topic of Stone Roses vs. America. It was in 2007 and I was playing collegiate soccer in Jacksonville, FL. It was the first season with my new team (I had played two seasons with University of South Carolina prior to my move to Florida) and I loved it all. My team mates were amazing and the weather was even better, the next day was just as exciting as the one before. Life was good. Reminiscing about it now I highly doubt I’ll ever be in an happier place than when I was living college life and playing sports in America. But one experience was awful. It was the one when my two worlds collided. The people I loved vs. the music I loved.
Prior to each season all players in the squad gathered to make a warm-up tape. This warm-up tape was to be played one hour before the game would start, when all players were on the pitch warming up. It also gave a boost to the atmosphere and surroundings since everyone in the stands could listen to the music. Each player got to pick one tune for the record. We had a few days to decide before we at one practice would play the CD in the locker room before a session.
I decided to pick the song Waterfall by The Stone Roses. It’s not an up-tempo song but it gives me an enormous sense of well-being. The cooling sound of the first note, the guitar-intro that feels like a giant ship slowly conquering a cold dark sea, the soothing voice of Ian Brown when he sings the opening line: “Chimes sing Sunday morn, today’s the day she sworn…” I just love this song and it puts me in a great mood.
The reactions in the locker room when my song started was shocking. “What the fuck is this?” “Who would want to listen to THIS before a game?” “What band is this?”. It was completely awful. A disgrace. Anyone can talk shit about me, but don’t talk shit about my music.
“They are called the The Stone Roses”, I told my bewildered teammates.
The room got quiet for a few seconds before a striker in the squad said: “Who are the Stone Roses?”.
“They are from Manchester, England, and I consider them one of the best bands in the world”, I quickly said before I left the room to go out and get my ankle taped. But it wasn’t my foot that had been hurt, it was my heart. And my ego.
I remember that the song, even with all the critic, stayed on the warm-up tape and before each home game that season I got to hear it, and everyone else had to listen to it. I don’t know if it grew on my teammates, or the people in the stands, because I never spoke to anyone about it. I remember thinking it was a lost cause. Americans don’t like this kind of music. They rather see a dead rapper spitting out some rhymes via old recordings through a hologram than to watch and listen to this kind of music. It was sad to me then.
But hey, everyone’s different, and places are different. And isn’t that lovely in its own little way.
Different worlds will always be colliding, that’s just a fact. Let’s cherish it instead of argue about it. The Roses headlining Coachella is far more interesting than if they would play three more gigs at Heaton Park or headlined Glastonbury for instance. In England they are already huge, for fuck sake, there is even a cover band called The Clone Roses that fills up arenas all over that lovely island.
Now we will see something special. And new people will be able to listen to a band they have barely heard of. It’s a daring move and it might turn to shits. But hey, at least it is unique and unexpected.
So when Ian, John, Mani, and Reni conquers the main stage at Coachella in front of thousands of Americans and play their mega tunes they might not be in their natural habitat. But I am certain that some people watching the gig will enjoy it immensely. Why wouldn’t they? They are watching The Mighty Stone Roses after all. And that’s who they are.
Out and about with Stone Roses bass guitarist Mani and my mate Jimmy in Stockholm, 2011.
Watching The Stone Roses live at Hultsfred, Sweden, in 2012.
Året är 2000. Jag är nyss fyllda femton. Min äldre och mer världsvane kusin berättar att det finns en ny svensk artist som är jättebra. Det är basisten från Broder Daniel. Han heter tydligen Håkan Hellström. Jag ser videon till Ramlar på ZTV. Håkan kickar boll på Barcelonas gator iförd Converse, uppvikta jeans, och en t-shirt med texten: Softball Attitude.
Jag var fast. Jag är det fortfarande. Idag är jag 27 år gammal och har sett Håkan Hellström live minst lika många gånger som jag är år fyllda. Jag äger varje skiva (till och med singlarna) och kan varenda textrad. Ja, jag var till och med på plats under den mytomspunna efterfesten på Bangers N’ Mash efter Hovet-giget 2010. Håkan är den enda artist jag verkligen följt från past till presens. Och nu med 2013 ur startgroparna och ett nytt Hellström-album runt hörnet är det dags att lägga han i blickfånget igen.
Vad bättre då än att dissekera en Håkan-låt! Det sägs ju att han stjäl textrader från sina hjältar och använder de i sina egna låtar. Men gör han verkligen det och i sådana fall. gör det så mycket? Enkelt svar på dessa frågor, ja, han stjäl, och nej, det gör ingenting. Det är snarare ett väldigt vackert pussel som vi får ta del av. Nu har jag med hjälp av musiköra, ett brinnande intresse, och en sökmotor försökt hitta alla textstölder från en av mina favoritlåtar med Hellström. Låten är Minnen av Aprilhimlen.
Minnen av Aprilhimlen släpptes 2002 och är spår åtta på skivan Det är så jag säger det. Skivan är Hellströms andra och i min mening det album han absolut stulit mest på. Titeln på låten är inspirerad från Jesus and Mary Chain och deras låt April Skies samt Buddy Collettes 50-tals-klassiker I’ll Remember April. Innan första versen kickar igång kan den som lyssnar noga höra Håkan ropa från distans; Öppna era trötta ögon och släpp ut det! Detta är en passning till Neil Young och dennes låt Tired Eyes som inleds med raden: Open up the tired eyes.
Vers 1 Det här har växt i mig, Åh så länge nu – Detta knyter vi an till mina personliga favoriter The Beach Boys och låten Don’t Worry Baby som inleds med raden: Well it’s been building up inside of me, For oh I don’t know how long Regnmoln brukade jaga mig – Detta komme från några andra husgudar, The Mighty Stone Roses. Tagen från Roses mästerverk Sally Cinnamon där Ian Brown förmedlar: Rainclouds, oh they used to chase me
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer – denna textrad har jag faktiskt inte hittat en direkt inspirationskälla till. Jag återkommer om några år när jag lyssnat på ännu mer musik.
Vers 2 Du var full och jag var full i aprilsolen, du är den sortens flicka jag gillar för du är tom och jag är tom – Hela denna vers är en direkt översättning av Pavements låt Gold Soundz som kom 1994. So drunk in the August sun and you’re the kind of girl I like because you’re empty and I’m empty
Refräng
Och hon sa: Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid Men då slösar vi bort våra liv – Här i refrängen är det gruppen The Divine Comedy och den fenomenala låten The Frog Princess som står för texten. Neil Hannon sjunger: You don’t really love me and I don’t really mind ’cause I don’t love anybody, that stuff is just a waste of time Håkan avslutar refrängen med raden: Jag tänker alltid på dig i april – detta passar väl in på låten I’ll Remember April av Buddy Collette som fungerar som ett gemensamt tema för hela spåret.
Vers 3 Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på – Här har Håkan bytt genre och nu är det Louis Armstrong som står för inspirationen med raderna: Give me a kiss to build a dream on… Give me a kiss before you leave me… leave me one thing before we part, a kiss to build a dream on från låten A Kiss To Build A Dream On.
I låtens outro upprepar Håkan raderna: Jag var ingen du var aprilhimlen som jag minns den och som jag minns dig och jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu – Buddy Collette avslutar vers två i låten I’ll Remember April med raden: For I’ll remember April and you. I Pavements låt Gold Soundz går det att höra textraderna. Did you remember in December som också passar väldigt väl in på denna låt. Även begreppet I’ve been wasted reflekteras det över.
Oscar Wilde
Now what? Ja, Håkan kommer alltid dela människor. Vissa älskar honom. Andra hatar honom. Vissa säger att det är fel att stjäla. Andra säger att talanger lånar, och genier stjäl. Jag nöjer mig med att säga att Håkan Hellström och jag har väldigt lik musiksmak och det gör mig av någon anledning väldigt glad. Nä, jag nöjer mig inte där. Jag avslutar istället med att säga att Håkan Hellström har väldigt bra musiksmak.
However I will only look at one. At least today. I am also certain I would’ve posted something like this on Midsummer about my great love of Sweden if I still lived in the States. That’s how I am. The grass is greener…
Sebastian Lindholm 