Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm efter dryga fyra år på andra sidan Atlanten har söndagar varit en enorm jävla pina. Ångestladdade, mörka, ofta bakfyllda dagar där existentiella tankegångar allt som oftast får alldeles för mycket utrymme än vad som egentligen är sunt. I alla fall för mig. Så vad beror då detta på?

Ja, efter ännu en söndag med djupa tankegångar där jag tackat ovan kraft att Morrissey verkligen hade fel när han sa att alla dagar var som söndagar har jag nu tagit fäste på varför söndagar sätter en tagg i min sida.

Jag har två förklaringar – förutom det faktum att jag allt som oftast på lördagen spenderat kvällen, och natten, med att personifiera huvudrollsinnehavaren i Ulf Lundells Lit de Parade. Denna endorfinrelaterade förklaring spelar självklart också roll, men det bryr vi oss inte om nu. Inte heller det faktum att söndagen föregår måndagen, och måndagen är starten på ett nödvändigt ont som heter arbete.

Här kommer nu mina två teser på varför söndagar blivit veckans egen nemesis – en relaterar till befintlig plats och en till befintlig ålder.

– För varje söndag som går blir jag äldre och äldre och när man upplever denna hemska process märker man också att det finns en övervägande stor chans att man aldrig blir de där sakerna som man en gång drömde om att bli. En negativ tankegång, som självklart tittar förbi och säger hej när veckoslutet närmar sig ty ett slut föder ett annat, vare sig det är slutet av en vecka eller ett liv. När Noel Gallagher skrev refrängen till Fade Away och raderna While we’re living, the dreams we have as children fade away är jag bombsäker på att han gjorde det på en söndag.

– Söndagar i Sverige är helt annorlunda än i USA. Söndagar här i Landet Lagom verkar vara skrivna av Lars Norén medan de i USA är skrivna av Judd Apatow. När vi nu arbetar, i de flesta fall, 5 av 7 dagar i veckan måste vi bli bättre på att ta vara på våra lediga dagar. I mitt fall går en av de lediga dagarna i dur och den andra i moll. Detta försöker jag förändra. Så vad gör de då i USA som är så mycket bättre, jo, det är simpelt – de aktiverar sig. Ett exempel på aktivering är ett så kallat dardy (party during the day). Det ska dock sägas att man sköter det på ett snyggt sätt och avslutar det hela med nog framförhållning att måndagen inte blir en pina.

Söndagsdardy i Jacksonville från 2008 ser ni ovan.

Att begreppet Sunday Funday är vedertaget i USA medan söndagsångest är det i Sverige säger väl egentligen allt.

Så var går vi härifrån då. Jo, vi måste självklart medicinera oss själva. Eftersom det är svårt att förändra normen hos ett helt folk försökte jag först fixa mig själv. Här kommer ett axplock av saker jag gör för att överleva söndagar:

– Titta på välskrivna referens-komik-rullar från 2000-talet. Exempel på bra sådana: Old School, Funny People, I Love You, Man, Forgetting Sarah Marshall, Bad Santa.

– Unna dig en riktigt bra lunch som förslagsvis avslutas med en liter färsk och jävligt dyr apelsinjuice.

– Konsumera lättläst lektyr i form av magazine med mycket bilder i. Jag läser Q, Mojo, NME, och Café.

– Lyssna på What Is Life med George Harrison men tänk absolut inte på att han dog alldeles för tidigt och blev lurad av sin doktor att signera en gitarr åt honom på sin dödsbädd. Tänk istället på vilket underbart härligt liv han levde innan dess och lyssna till denna låt som får en att tro på ljusare dagar.

– Titta inte på svensk TV. När jag var liten mådde jag fruktansvärt dåligt av att höra ljudet från TV-programmet Söndagsöppet, som av någon horribel anledning alltid stod på under veckans sista kväll i huset där jag växte upp. Detta kan ha gett mig men för livet för jag finner svensk söndags-teve fruktansvärt deprimerande. När jag skulle skriva detta inlägg försökte jag sätta fingret på exakt vad det var med svensk television jag avskyr och som ett led i detta utsatte jag mig för Hellenius Hörna. Oh, the humanity. Sketchen med Foppa och de övriga idrottarna fick mig nästan att kräkas. Jag älskar Peter Forsberg och minns hans idrottsliga hjältedåd med glädje men det ska inte behöva sluta så här. Sedermera påpekar Peter att hans flickvän inte visste vem han var när de träffades. Herregud, du är ju household Foppa! Att sedan förstå att Peter Forsberg kan älska en kvinna som har så lite koll på världen utanför hennes fönster får mig att tänka på mig själv och mina tidigare relationer. Foppa blir kär i en kvinna som inte vet vem Peter Forsberg är, jag slutade en gång att träffa en tjej för att hon lyssnade på RnB. Jag avundas dig Peter.

Nu märker jag här att denna post kan bli hur lång som helst och te sig vägar som ej var tänkta från början Och jag måste avsluta nu om den ens ska vara relevant. Klockan är 23.56. Det är fyra minuter kvar till måndag. Återigen är du besegrad. Vi möts igen om en vecka. Då är jag dock i Beijing och där är du inte lika farlig som här i Stockholm.