Category Archives: Uncategorized

Nelson Mandela tributes from hell

Leave a reply

Winston Churchill once said that “the greatest argument against democracy is a five-minute conversation with the average voter”.
If Winnie would have lived today he probably would’ve seen a decline in human kind. No moment in life showcase how stupid people are more than when a global celebrity dies.   Because during this 24 hour long spectrum people all over the globe gash out their deep condolences. Comedy comes through pain people so have a look at what some of your fellow human beings posted on the internets in honor of the late Nelson Mandela.

R.I.P. Mandela

Mandela#1

Geordie Shore superstar Gaz honor Nelson on Twitter

Nelson Mandelamandela thatcherCosby

To Tiger

4 Replies

It was late November in 2007 and the rain was falling down. My college soccer team Jacksonville University had just ended the season with a loss and Thanksgiving was only one week away. With the season coming to an end all players looked forward to enjoy a long weekend at home with their respective families. As international student athletes in the United States my Swedish friend Stefan and I were invited to our team-mate Jordan’s family home to celebrate Thanksgiving with him and his family – The Stantons. Jennifer, Dave, Jordan, Ross, Claire, and Anna embraced us with such hospitality and generosity. During that weekend we were really thankful for being able and invited to be there and to take part in this great American family tradition. It was a weekend of great fun and food. And friendship that would last for a lifetime.

It was the first time I got to celebrate a traditional Thanksgiving and it was also the first time I met Merl McBee. Or as he later asked me to call him – Tiger.

Merl Jefferson McBee Jr. was a close friend to the Stanton Family and had coached Ross in debate and Jordan in soccer. Merl didn’t have a wife or any children but he played just as big part in the Stanton Family as Jennifer, Dave, Jordan, Ross, Claire, and Anna.

Merl took a liking to Stefan and I right away during that Thanksgiving weekend. He thought it was fun that we were from a place so far away. An avid globetrotter himself Merl had traveled the world many times but never made it to Scandinavia. That was about to change. He also enjoyed the fact that we were playing soccer (he refused to call it football) with his old friend and “brother” Jordan.

After that Thanksgiving weekend Merl and I kept in touch. We exchanged e-mails and being a senior citizen with plenty of time on his hands Merl was able to watch our team Jacksonville University play a few games during the season that was to follow.

A lot of people asked Jordan, Stefan, and I who this “old” man was and why we were friends with him. We explained the story behind it all, how we had met, and what a great person Merl was. Some people still thought it was weird and some thought it was funny. And perhaps it was. But you learn a lot from people that has lived for 70 odd years in comparison to the usual 20-something talking heads you have a dialogue with on a daily basis.

In 2008 we once again celebrated Thanksgiving in Kentucky with the Stanton family. Merl was of course present and I remember that we all visited his condo. He was so proud of his movie collection and his extremely huge television. To this day it is still the largest TV I have ever seen. I’ve been to movie theaters that had smaller screens than that one. We watched “I’m Not There” – the movie about Bob Dylan. Merl didn’t like Dylan. Nor did he like The Beatles or Springsteen. We really didn’t have that many popular culture references in common. Merl liked history. He was a very religious person and his favorite contemporary President was George W. Bush. In many ways we were each others complete opposites. But it didn’t matter. Our friendship continued and Merl kept sending those e-mails every week updating me on his life and I kept sending mine back. Not as long, not as detailed, but it was such a great tradition we had. A tradition that would last for over five years.

In 2009 Merl visited Stockholm and Sweden. He spent ten days in Stockholm and he loved it. My brother and I took care of him during these days and Merl got to go to a lot of restaurants, meet many of our friends, spend time in museums, and visit the Royal Palace. Which he loved immensely. He even got interviewed by the largest daily newspaper in Sweden, Dagens Nyheter, about his time in Sweden. He said he liked it “but it was too expensive”.

Perhaps he was thinking about the dinner we had at TGI Friday’s. We were a gathering of around seven people and Merl, as the generous man he is, offered to pay the bill.
When the dinner was over and the bill came Merl looked extremely surprised. He was in shock. The bill of 2000 Swedish Kronors was in Merl’s mind a bill of 2000 American Dollars. Since he knew TGI Friday’s was an american restaurant he expected the bill to be in dollars. It was just the next day when he finally asked us that we could ease him down by saying: “Yeah Tiger, it was expensive, but not that expensive”.

During that week Merl was very specific that we were to call him Tiger when we spoke to him or called for him. The tiger was his favorite animal and he didn’t really have a liking for his name. He said it was okay to call him Merl but when we spoke directly to him he wanted to be called Tiger. Of course we all said. You are Tiger.

Tiger, sleep tight. I’m going to miss your e-mails, your phone-calls, your kind letters, your updates on Facebook, and everything you have done for me, my family, and my friends. But most of all I am going to miss you – a dear dear friend. Tiger and I

Merl Jefferson McBee Jr. passed away at 1.45 a.m. on August 21, 2013, in Prospect, Kentucky, USA.

Update: Here is a picture from Merl’s funeral with some of his friends wearing some of the many hats that he used to wear. A very beautiful photo. 

hats

Oasis > Beatles

Leave a reply

On our left we have Ringo Starr, or Richard Starkey as his real name reads, the drummer of The Beatles and also the father of the man on the right. On our right we have Zak Starkey. drummer in Oasis from 2004 to 2008.Ringo Starr and Zak Starkey

On our left we see Andy Bell, former Ride-member and bass guitarist in Oasis between 2000 and 2009. On our right we have the late Stuart Sutcliffe, original Beatles bass guitarist.Andy Bell and Stuart Sutcliffe

On our left we see keyboardist Jay Darlington, also known as Jesus, of Oasis, and to our right we have George Harrison, guitarist of The Beatles.  Jay Darlington and George Harrison

To our left we have Gem Archer rhythm-guitarist in Oasis and former right hand man to Noel Gallagher, On our right we have Paul McCartney of The Beatles.  Gem Archer and Paul McCartney

Liam Gallagher, front man and singer of Oasis on the left. His idol and hero John Lennon of The Beatles is featured on the right. Liam Gallagher and John Lennon

So what about Noel Gallagher then? Well, nobody looks like him. He’s a unique specimen.

Noely G

Kvinnan som tog mig för en sate

3 Replies

Först ska det konstateras att flygplatser är så fruktansvärt mycket härligare när man är på väg någonstans i jämförelse med när man är på väg tillbaka från någonting. Stansted myllrar av människor när klockan närmar sig 19.00 en kall onsdag i november. Efter en sån där härligt dekadent långweekend i London känner jag att det kommer minst sagt bli väldigt tungt att gå upp och jobba nästkommande dag. Lägg därtill att jag inte kommer öppna dörren till min lägenhet förrän klockan slår early dawn och ni förstår att reseplaneringen inte är ultimat. Men efter en iskall Asahi Superdry på Yo!Sushi, lite mat samt en stor hazelnut latte är jag ändock på så när brukligt humör när jag vandrar mot Gate 42 för att åka hem till Stockholm via Skavsta. Magen är mättad, endorfinerna finns där i någon mån, iPhonen är fulladdad, spellistorna rullar, jag är förberedd för att göra det värsta en människa kan göra – stödja flygbolaget Ryan Air. I detta fall var det en nödlösning baserad ur tjockleken på min portmonnä. Och nu är det bara att make the most out of it. Då möter jag henne, kvinnan som får mitt humör att rasa. Och är anledningen till att jag skriver denna text.

Väl vid Gate 42 står människorna på rad. En stor, lång, svensk kö med resenärer som likt jag kommer missa Sverige vs. England på TV för att istället se England bli till Sverige över ett molntäcke och en iskall Atlant. Kön är brutal och jag tänker för mig själv: är det värt att säga upp bekantskapen med en vän om man förstår att den vännen är en sån person som ställer sig och köar i flera kvart för att gå på ett flygplan istället för att lugnt sitta ner och vänta för att sedan gå på när kön är obefintlig?

Jag går varsamt förbi kön och sätter mig ned på en bänkrad som står placerad längst fram vid kön. Eftersom jag ska vänta tills kön är obefintlig och gå på efteråt är detta perfekt för jag minskar då avståndet jag måste gå efter att jag rest mig upp igen. Och eftersom Ryan Air försöker tjäna pengar på allt vet jag att jag kommer få en plats med extra benutrymme. Då dessa kostar extra blir de sällan köpta och ges därför till de personer som går på flygplanet sist. London-Skavsta-flighterna är alltid i princip fulla så jag vet att jag kommer få en topplats om jag är bland de sista att gå på planet. Detta vet troligtvis inte kvinnan som nu går fram till mig med bryska steg. Jag tittar upp mot henne, frågande, samtidigt som jag tar av mig mina hörlurar. Hon, tittar ned på mig, och fräser ut: “Hörrudu unge man, kan du ställa dig sist i kön?!”

Jag blir tagen på sängen för en sekund innan jag långsamt förklarar: “Jag kommer gå på planet sist, skulle aldrig falla mig in att stå där – med er!”. Nu ska det dock sägas att jag förstår att som familj eller stort sällskap man vill sitta tillsammans och därav står och köar för att få platser just bredvid varandra. Men denna kvinna står helt själv i kön. Utan vare sig make, man, eller mitt-emellan.

Jag försöker koppla bort kvinnans påhopp men det går bara inte. Jag sitter och tänker på henne hela tiden. Trodde hon att jag, 27 år gammal, skulle smitit in i kön när boarding väl inleddes? Herregud. Vem gör sånt? Inte jag i alla fall. Jag lurar systemet, sitter enkelt ensam och väntar på tills alla gått på, för att sedan få mycket bättre platser än alla de som stått och köat i över en halvtimme.

Det går så långt att jag funderar på mig själv och vilken känsla som skulle varit starkast vid en eventuell krasch: rädslan och vetskapen att mitt liv nu kommer ta slut om någon minut eller rädslan, men ändå lyckan, att jag tar kvinnan med mig i fallet? Absurda tankar, men jovisst, dom fanns där. Mörk energi. Så jävla mörk.

När väl boarding inleds sitter jag ensam kvar med några andra enskilda, alltid unga, människor som fattat vinken. Jag försöker möta kvinnans blick när hon går förbi mig och vandrar in förbi boarding-kontrollanterna. Hon vägrar titta mot mig. Men jag vet att hon tänker på mig. För hon hade fel.

Väl på planet går jag förbi henne och ler stolt som en tupp när jag blir placerad på en plats med extra benutrymme medan hon sitter på en B-plats. Ja, en B-plats, mittemellan window och aisle.

Mitt beteende är så här i efterhand extremt narcissistiskt, det vet jag. Men det gör ingenting. För jag vann. Och kvinnan som tog mig för en sate, du förlorade.

Mitt konstiga beteende

Leave a reply

När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.

Taking an Uzi to the Gym

Leave a reply

On a moonless night, in the starkness of the locker room at Xclusive, after working out for two hours, I’m feeling good. The gun in my locker is an Uzi which cost me seven hundred dollars and though I am also carrying a Ruger Mini ($469) in my Bottega Veneta briefcase and it’s favored by most hunters, I still don’t like the way it looks; there’s something more manly about an Uzi, something dramatic about it that gets me excited, and sitting here, Walkman on my head, in a pair of two-hundred-dollar black Lycra bicycle shorts, a Valium just beginning to take effect, I stare into the darkness of the locker, tempted. The rape and subsequent murder last night of an NYU student behind the Gristede’s on University Place, near her dorm, however inappropriate the timing, no matter how uncharacteristic the lapse, was highly satisfying and though I’m unprepared by my change of heart, I’m in a reflective mood and I place the gun, which is a symbol of order to me, back in the locker, to be used at another time. I have videotapes to return, money to be taken out of an automated teller, a dinner reservation at 150 Wooster that was difficult to get.

Så, nu har du läst ett kapitel ur boken American Psycho och det borde inte finnas en enda anledning till att du inte läser resten. American Psycho är författad av Bret Easton Ellis och är ett epos av det sena 80-talets kommersiella stank och glans i New York.

Att bli påverkad av litteratur tycker jag är jävligt häftigt. Tänk att författa texter som påverkar människor till den grad att de förändrar sina beteendemönster, sina liv, sina personligheter. Nu är det inte så att jag personligen går runt som en 80-tals-yuppie med en uzi till gymmet, även om jag faktiskt var utklädd till huvudkaraktären Patrick Bateman på en nyligen arrangerad Halloween-fest.

Hey Paul!

Men människor blir ändå påverkade av texter. För mig är det helt fantastiskt mäktigt på något sätt. I vissa fall tenderar det till att bli hemskt. Men detta är andra historier för andra tillfällen.

En anekdot från mitt egna liv är när jag och sex vänner under en nyårsresa till Åre diskuterar vad som påverkar historien mest, tekniska uppfinningar eller människans enkla tankar,
I stort sett var det naturvetenskap vs. humaniora.
Diskussionen flöt på innan en vän sa. “Vänta, jag har det, diskussionen är ÖVER! Religion så klart. Bibeln till exempel”.
Och så klart var det över. Game. Set. Match.
Sedan att ingen av oss andra kom på det svaret innan säger egentligen en del om hur mycket vi hade förtärt i dryckesväg innan den dialogen tog fart.

Så, ut och läs med er nu. Här kommer ett tre mästervärk, en självbiografi, och en novell som alla fått mig att känna så oerhört mycket. Att bli påverkad. Att känna något och bli påverkad, att förändras och gå från ett steg till ett annat är väldigt starkt och välkomnande hos någon som jagar eskapism i mångt och mycket.

Paul, J.D., Ernest.

Tonartshöjningen föder svenskarna med dopamin

Leave a reply

Jag har under de senaste dagarna loopat Genesis 80-tals-hit Invisible Touch i såväl bil som hörlurar och i hemmet. Jag har tänkt på detta och har nu kommit underfund med vad som hänt. Jag tror inte min besatthet av låten har att göra med att jag just nu läser om American Psycho och undermedvetet förvandlas till en Phil Collins-dyrkande-Patrick Bateman-figur utan det är helt enkelt så att jag är beroende av låten – den är min nuvarande drog i höstens regn och rusk. .

Christian Bale som Patrick Bateman håller upp Sussudio av Phil Collins i filmatiseringen (år 2000) av boken American Psycho skriven av Bret Easton Ellis.

När jag lyssnar på Invisible Touch så är det vid en specifik punkt av låten som jag alltid trampar till lite extra med foten på pedalen och gasar på, fast det egentligen inte behövs, eller tar ton i duschen fast klockan är halv sju på morgonen. Detta är exakt 2 minuter och 43 sekunder in i låten ty det är då den kommer – den så omtalade tonartshöjningen.

Denna modulation från en tonart till en annan är ett lättvindigt knep för att skapa en känsla av förnyelse i en låt. Eftersom hjärnan just har registrerat och kanske njutit av melodin i det första läget blir känslan av lyft omisskännlig – och du rycks med i klappande och rysande.

Men hur kan jag gå på detta knep och ryckas med i det om och om igen? Jo, det har ju blivit min lilla drog. Det där lilla knepet Phil gör får min hjärna att notera att det händer något nytt och spännande i låten jag lyssnat så mycket på. Om och om igen faller jag för det. Det är precis samma sak som när jag tar en kaffe, eller den där första fredagsölen efter en lång arbetsvecka. Det ger en extra kick. En kick som vi svenskar så väl behöver när vi vandrar djupare in i oktober och det annalkande vintermörkret.

Och nu till tesen som mitt Invisible Touch-beroende fött fram. Jo, vi svenskar är kända för att vara besatta av schlager-musik. Denna förskräckliga musik som uppmärksammas under en speciell period av året då hela Sverige står stilla för att vi är med i en tävling som i mångt och mycket inte påverkar några andra länder än just Sverige. Men här haussar vi upp det till skyarna. Varför kan man undra? Enkelt säger jag.
Schlager-musik är helt uppbyggt på tonartshöjningar. Detta enkla knep får oss svenskar att uppskatta dessa, oftast patetiska, försök till musik. Året är mörkt, kaffet på spisen smakar gammalt, då tar vi till oss det enda som kan ge våra likbleka kroppar lite ljus och föda oss på livsviktigt dopamin – tonartshöjningarna.

Detta förklarar även varför schlager är så stort just i Sverige. Här uppe i Skandinavien har vi en drogkultur som inte liknar något annat. Vi bespottar de celebriteter som fastnar med lite pulver i näsan. Vi säger åt våra barn att en puff gräs är lika med ett livslångt beroende som slutar med att de trainspottar sig genom livet utan återvända. Detta samtidigt som samma människor med denna extremt konservativa syn på droger super sig redlösa i princip varje helg och förpestar sig själva och sin omgivning med alkohol som inget annat land på denna jord kommer i närheten av.

Det är mörkt, kallt, vi vandrar runt i ett land utan ljus. Vi gör allt för att överleva vardagen. Allt som kan ge oss någon form av extra boost framåt suger vi åt oss. Men absolut inte droger. Kaffe, schlager, sprit, snus, och cigarreter blir vårt bruk. Men fan ta den som puffar på en joint. Då är det bättra att ni lyssnar på Du är så yeah yeah wow wow femtio gånger i rad istället. Det fyller ungefär samma funktion. Man blir helt jävla stenad till slut.

Men nej, tonartshöjningar är inte bara dåliga. Därför avslutar jag med två svenska verk där tonartshöjningen fungerar. Jag slänger även in ett citat från Jocke Berg där han besvarar ett fan på frågan om varför Kent aldrig använder tonartshöjningar i sina låtar:

“Ja det beror endast på lathet. Vi kan bara C G och Ddur. Alla våra låtar går i dessa tre ackord.
Eller också är det så att det finns typ två låtar i hela musikhistorien som någonsin tjänat på en tonartshöjning och i ALLA andra fall är det skitfult och extremt fantasilöst.
Har du fortfarande inte förstått vad jag menar så hatar jag och alla andra människor jag respekterar tonartshöjningar. Framför allt i sista refrängen.” 

Att Jocke är bitvis ironisk här behöver jag väl inte påpeka. Inte heller det att schlagermusikens motpol stavas Kent.

Att överleva en söndag

3 Replies

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm efter dryga fyra år på andra sidan Atlanten har söndagar varit en enorm jävla pina. Ångestladdade, mörka, ofta bakfyllda dagar där existentiella tankegångar allt som oftast får alldeles för mycket utrymme än vad som egentligen är sunt. I alla fall för mig. Så vad beror då detta på?

Ja, efter ännu en söndag med djupa tankegångar där jag tackat ovan kraft att Morrissey verkligen hade fel när han sa att alla dagar var som söndagar har jag nu tagit fäste på varför söndagar sätter en tagg i min sida.

Jag har två förklaringar – förutom det faktum att jag allt som oftast på lördagen spenderat kvällen, och natten, med att personifiera huvudrollsinnehavaren i Ulf Lundells Lit de Parade. Denna endorfinrelaterade förklaring spelar självklart också roll, men det bryr vi oss inte om nu. Inte heller det faktum att söndagen föregår måndagen, och måndagen är starten på ett nödvändigt ont som heter arbete.

Här kommer nu mina två teser på varför söndagar blivit veckans egen nemesis – en relaterar till befintlig plats och en till befintlig ålder.

– För varje söndag som går blir jag äldre och äldre och när man upplever denna hemska process märker man också att det finns en övervägande stor chans att man aldrig blir de där sakerna som man en gång drömde om att bli. En negativ tankegång, som självklart tittar förbi och säger hej när veckoslutet närmar sig ty ett slut föder ett annat, vare sig det är slutet av en vecka eller ett liv. När Noel Gallagher skrev refrängen till Fade Away och raderna While we’re living, the dreams we have as children fade away är jag bombsäker på att han gjorde det på en söndag.

– Söndagar i Sverige är helt annorlunda än i USA. Söndagar här i Landet Lagom verkar vara skrivna av Lars Norén medan de i USA är skrivna av Judd Apatow. När vi nu arbetar, i de flesta fall, 5 av 7 dagar i veckan måste vi bli bättre på att ta vara på våra lediga dagar. I mitt fall går en av de lediga dagarna i dur och den andra i moll. Detta försöker jag förändra. Så vad gör de då i USA som är så mycket bättre, jo, det är simpelt – de aktiverar sig. Ett exempel på aktivering är ett så kallat dardy (party during the day). Det ska dock sägas att man sköter det på ett snyggt sätt och avslutar det hela med nog framförhållning att måndagen inte blir en pina.

Söndagsparty i Jacksonville, 2008

Söndagsdardy i Jacksonville från 2008 ser ni ovan.

Att begreppet Sunday Funday är vedertaget i USA medan söndagsångest är det i Sverige säger väl egentligen allt.

Så var går vi härifrån då. Jo, vi måste självklart medicinera oss själva. Eftersom det är svårt att förändra normen hos ett helt folk försökte jag först fixa mig själv. Här kommer ett axplock av saker jag gör för att överleva söndagar:

– Titta på välskrivna referens-komik-rullar från 2000-talet. Exempel på bra sådana: Old School, Funny People, I Love You, Man, Forgetting Sarah Marshall, Bad Santa.

– Unna dig en riktigt bra lunch som förslagsvis avslutas med en liter färsk och jävligt dyr apelsinjuice.

– Konsumera lättläst lektyr i form av magazine med mycket bilder i. Jag läser Q, Mojo, NME, och Café.

– Lyssna på What Is Life med George Harrison men tänk absolut inte på att han dog alldeles för tidigt och blev lurad av sin doktor att signera en gitarr åt honom på sin dödsbädd. Tänk istället på vilket underbart härligt liv han levde innan dess och lyssna till denna låt som får en att tro på ljusare dagar.

– Titta inte på svensk TV. När jag var liten mådde jag fruktansvärt dåligt av att höra ljudet från TV-programmet Söndagsöppet, som av någon horribel anledning alltid stod på under veckans sista kväll i huset där jag växte upp. Detta kan ha gett mig men för livet för jag finner svensk söndags-teve fruktansvärt deprimerande. När jag skulle skriva detta inlägg försökte jag sätta fingret på exakt vad det var med svensk television jag avskyr och som ett led i detta utsatte jag mig för Hellenius Hörna. Oh, the humanity. Sketchen med Foppa och de övriga idrottarna fick mig nästan att kräkas. Jag älskar Peter Forsberg och minns hans idrottsliga hjältedåd med glädje men det ska inte behöva sluta så här. Sedermera påpekar Peter att hans flickvän inte visste vem han var när de träffades. Herregud, du är ju household Foppa! Att sedan förstå att Peter Forsberg kan älska en kvinna som har så lite koll på världen utanför hennes fönster får mig att tänka på mig själv och mina tidigare relationer. Foppa blir kär i en kvinna som inte vet vem Peter Forsberg är, jag slutade en gång att träffa en tjej för att hon lyssnade på RnB. Jag avundas dig Peter.

Nu märker jag här att denna post kan bli hur lång som helst och te sig vägar som ej var tänkta från början Och jag måste avsluta nu om den ens ska vara relevant. Klockan är 23.56. Det är fyra minuter kvar till måndag. Återigen är du besegrad. Vi möts igen om en vecka. Då är jag dock i Beijing och där är du inte lika farlig som här i Stockholm.

This too shall pass

2 Replies

Så här två stora mörka koppar kaffe och 99 valinvesterade domain-dollar senare sitter jag här framför LG-skärmen med en enorm energi och tror att detta lilla publicerings-verktyg kommer påverka någon. Kanske räcker det om det påverkar en själv. Aja, nog introducerat. Lika bra att leva på impuls nu och köra vidare så länge det är nog med caffeine in my blood stream.

Tanken med detta är att jag på denna plats ska förmedla observationer och tankar. Någon kanske läser dessa. Kanske läser jag det om 20 år med en skämskudde framför ansiktet. Kanske minns jag tiden med glädje. Vi får helt enkelt se. Min första publicering handlar om två incidenter som skett under den gångna veckan. Två händelser som påverkat mig, relativt mycket skulle jag vilja säga, men definitivt inte någon annan.

Vi kör det hela kronologiskt:

Det är onsdag. Lunchtid. När jag vandrar ned för Kungsgatan i Stockholm och lyckligt för mina hörlurar mot mina öron för att dra igång avsnitt 20 av Alex & Sigges Podcast tänker jag för mig själv. Tänk att springa in i Alex eller Sigge samtidigt som man lyssnar på podcasten. Vad är oddsen för det?

Och självklart, så här i efterhand, men just då, så oerhört oväntat, står han där, Sigge Eklund, snett bakom mig till vänster när jag traskar upp mot Östermalmstorg fem minuter senare. Detta SAMTIDIGT som han i mina öron pratar om Dylans mest guldskinande anekdot.

Totalt impromptu tar jag ut min vänstra hörlur och säger högt: “Sigge! Gissa vad jag lyssnar på?!”. Sigge, klädd i svart rock och betydligt längre än vad han låter, svarar: “Kan det vara podden?”. Så många gånger han fått den frågan... “Absolut” svarar jag, “Varje onsdag”. “Fan vad härlig du är”, säger Sigge innan han klappar mig på axeln och kliver in genom en glasdörr.

Surrealistiskt var det. Och stort på något udda jävla vänster. Medan jag snabbt slänger iväg ett tweet om det hela, hög på annat än två mörka koppar kaffe, lyssnar jag vidare på podcasten och tågar vidare mot Karlavägen. När jag fått ut mitt pass med kinesiskt visum i, som var den hela anledningen till denna detour från den vardagliga vardagen vid en kontorsdator, är podcasten slut. Det blir musik istället och det som shufflas på är U2:s mästerliga “Stuck in a moment you can’t get out of”. Jag lyssnar på låten, som så många gånger förr, och tänker till på slutklämmen, när Bono så enkelt sjunger ut: “It’s just a moment – this time will pass”.

Jag tänker igenom just den där sista raden och känner att det är något som saknas. Tänk om han valt att avsluta med raden “this too shall pass” istället. Detta citat som jag blivit smått besatt av sedan jag fick upp ögon och öron för det efter en klassisk Wikingsson-anekdot i Filip och Fredriks podcast. Vilken tyngd det gett låten, vilka referenser man kunnat läsa sig till, och vad mycket bättre den blivit. Även detta twittrar jag om.

Vi växlar upp lite och det är fredag. Arbetsveckan går mot sitt slut och för att den där sista koppen kaffe ska smaka lite bättre åtnjuts den tillsammans med ett YouTube-klipp av låten som får summera denna vecka: “Stuck in a moment you can get out of”. Denna gång är det Bono och The Edge som sitter i Lettermans soffa på The Ed Sullivan Theatre. The Edge med en akustisk gitarr och Bono, denna vattendelare, med det jag gillar med honom, en raspig röst och en karisma som i princip är out of this world.

Framförandet är fenomenalt. Dave ser för fan tagen ut. Jag njuter. Och när låten går mot sitt slut märker jag att något stort är på väg att hända. Bono tystar med en alfa-hane-hand ned The Edge backing vocals. Tid och rum står stilla. Och när han ska sjunga den sista raden i detta absoluta mästerverk ändrar han texten till, “this too shall pass”. Jag ryste till då och jag ryser till nu när jag tänker på det.

Så varför skedde just detta denna vecka? Och varför hände det mig? Hur går det ihop? Jag brukar referera liknande händelser till filmen The Truman Show. Ni som har sett den fattar EXAKT. Ni som inte har sett den, se den. Det är en oförklarlig känsla det hela. Något som jag säkerligen aldrig kommer komma underfund med. Men en sak är i alla fall säker, this too shall pass.