Category Archives: Uncategorized

Sanningen om Bosse Hansson

Det är höst i Sveriges huvudstad Stockholm. Det är regn och rusk. Vinter kommer komma. Året är 2012 och den åldrade mediamannen tillika journalisten och filatelisten Bo “Bosse” Hansson har tagit sig till Nationalarenan Råsunda för sista gången. Bosse är gammal och har myggats av. Han jobbar inte längre men har ändock, för gammal och trogen tjänst, möjlighet att beskåda matchen från arenans pressläktare.  Bosse Hansson

Råsunda ska rivas och hemmalaget AIK spelar en av sina sista matcher på arenan. Sverige är mörkt under denna kväll. Fotbollsspelet saknar helt kvalitet. Höstens framfart gör sig påmind och en frusen Bosse har glömt vinterjackan hemma. Han vaggar fram längs stolarna utan stöd och ser sin gamle kollega Mats Strandberg kommentera matchen för Sveriges Radio. Bosse knackar försiktigt på för att fråga om han kan få en plats under tak, inne i värmen bredvid Mats.

“Kom in Bosse, du kan sitta bredvid mig!”, säger Mats och släpper in den gamle gebiten.
Bosse sätter sig ned och pustar ut av lättnad. Mats, glad över lite sällskap, ber Bosse att vara tyst under sändningen, mikrofonen är ju på. Självklart svarar Bo och hänger av sig jackan och häller upp en stor kopp svart kaffe. Han dricker det så där fint som bara gamla gubbar kan. En sockerbit mellan tänderna och mörkt starkt kaffe som rinner ned längs det åldrade struphuvudet.

Men Bosse är inte tyst. Och dagen ska inte bli bättre trots att regnet numera slår mot fönstret och inte mot Bosses gråa hår. Bosse är förbannad. Mats som är fullt fokuserad på matchen hör Bosses klagande och kommentaren “inte en svarting till” som yttras från hans mun under flera tillfällen.

“Vad är det som händer?”, tänker Mats. Bosse sitter här och klagar på AIK:s mörkhyade spelare. “Vad håller gubben på med?” Mats drar åt sig mikrofonen, orolig att Bosses läten ska ha nått ut till det svenska folket. Men Bosse blir mer och mer förbannad. Klagandet på “för många svartingar” fortsätter och Bosses röst höjs mer och mer.

Efter matchens slut är Mats förtvivlad. Bosse har gjort sig själv och Radiosporten till åtlöje. Främlingsfientlighetens frammarsch gör sig hörd även från AIK:s pressläktare och en skandal är ett faktum.

Mats dröjer sig kvar längre än vanligt. Rädslan för att gå ut och möta världen utanför kommentatorsbåset är stor. Han städar upp omkring sig samtidigt som hans mobiltelefon piper till. Det är kollegor och bekanta som ställer frågor till vad som hördes ur hans mikrofon. Han dröjer sig för att svara. Bosse har sedan länge vandrat vidare. När han ska lämna sin plats tar han en sista titt under bordet för att se till att inget glömts kvar. Han ser då en tom kaffekopp och ligga slängd vid platsen som Bosse satt på. Bredvid koppen ligger en påse Gott & blandat. Han lyfter upp koppen och påsen och känner att det finns godsaker kvar. Han tittar och finner ungefär tjugo lakritsbitar längst ned i påsen. Han tittar sig försiktigt runt och stoppar in allt i sin mun. “Hur kan Bosse lämna dessa?”, tänker han snabbt innan han ger sig ut för en lång färd hem.

Han skyndar sig. Det är Morden i Midsomer på Svenska Televisionen samma kväll och han vill inte göra sin fru besviken. “Äsch, nu glömmer vi detta tänker han”.

Idag är Bosse Hansson fortfarande avmyggad. Så även Mats Strandberg.

Denna historia är inte påhittad.  

Gott och Blandat

Fyra år med Filip och Fredrik

Torsdagar. Mina pappa hade ärtsoppa och pannkakor. Jag har Filip och Fredriks Podcast. Det är ingen slump att jag nämner min far och inte min mor för denna text ska handla om två män som allt som oftast pratar med varandra om andra män. Och jag älskar det. Filip och Fredrik

Rutiner är härligt. Rutiner ger trygghet. Kaffe på morgonen. Samma väg till jobbet. Kioskgubben som vet vilket snus man köper. De tre kulor glass man väljer i struten. Boken och badet på kvällen. Listan kan göras lång. Min härligaste rutin under mina late 20’s har utan större konkurrens varit den dryga timme jag fått varje torsdag med mina ledsagare Filip och Fredrik. På väg hem från jobbet har jag tryckt in lurarna och tryckt på play. Och då självklart varit så oerhört mottaglig för denna typ av okomplicerad underhållning. Lätta steg, rapp dialog i öronen, och på språng mot friheten. Det hela är och har varit en perfect storm av känslor. Jag har fått ta del av anekdoter, skvaller, åsikter, och debatter. Till stor del om ämnen som just jag intresserar mig för. Podcasten har varit min vän, och sfären kring den har varit mitt bollplank. Det har varit som en förfestdialog utan alkohol – rakt in i mina öron från min telefon. 200 avsnitt, 200 timmar, och jag har lyssnat på varje minut.

Det händer mycket under fyra år. Arbetsplatser ändras. Vänskapsband växer sig starkare eller brister. Platser besöks. Kärlek uppstår. Och försvinner lika snabbt. Det så ofrånkomliga allvaret i att bli vuxen, på riktigt, kryper sig på likt ett annalkande oväder. Podcasten har dock funnits där som en konstant. En oföränderlig storhetsstund som ingett ett lugn i en föränderlig och hektisk vardag. När nu Filip och Fredrik gör sin 200:e-podcast live från ett sprängfyllt Globen känns det som att något tar slut. An era comes to an end. Jag är orolig. Vad händer härnäst? Jag vill inte att min torsdagsrutin ska försvinna. Min generations ärtsoppa med pannkakor smakar ju så jävla bra.
The Last Waltz

Självklart är jag på plats i Globen. Likt jag var för avsnitt hundra i Berwaldhallen. Men det kommer vara med en viss ledsamhet, för när jag lämnar lokalen är jag säker på att något har förändrats. Stormen har blåst över.

Alla ni som lyssnat på podcasten – Jag är säker på att ni kan känna er igen i detta. Vissa i stora mått mätt, andra i mindre. Ni som har stått utanför sfären på eget bevåg eller av misstag, ta chansen och njut av alla tidlösa avsnitt som finns sparade för eftervärlden. Om inte är det er loss. Jag vet att jag kommer lyssna igen. Och minnas platserna jag var på, vännerna jag var med, och allt annat som hände under dessa fyra år. Det är jag tacksam för.

Den första personen som kommenterade ett inlägg i denna självterapeutiska megafon till webbplats var faktiskt Fredrik Wikingsson. Och det är en annan sak som gjort Filip och Fredriks Podcast så STARK. Vi som lyssnat har fått vara med. Från Virre i norr till Andolf i söder. Vi har varit en del av gänget.

Fredrik skrev; “Lovely, my good man! Keep it up!!” och det ska jag fan göra. Med eller utan podcasten i lurarna. Även om jag innerligt hoppas att även podcasten tågar ut med vind i seglen ur detta centurium så vi tillsammans kan gå in i ålderdomens dementia och uppleva solnedgången av våra liv tillsammans. Om inte så kan jag ändå se mig stå där en dag på ett ålderdomshem, med en iPhone i handen och introlåten spelandes på högsta volym. Och när sjukhuspersonalen frågar vad jag håller i är jag säker på mitt svar: “I don’t know what it is, but I think it has something to do with me”.

För jävlar vad dom här åren och timmar med podcasten har påverkat mig. Okomplicerat men ack så självklart. Vi syns på vägarna!

The Greatest National Anthems of the World

So, every nation worth mentioning has their own hymn, their own song, their own national anthem. I like to travel, I like people from all over the world, and I like music. So what I thought of to do was to make a list of my favorite national anthems. I hope you enjoy it and play it on repeat.

5. Great Britain – God Save the Queen

4. France – La Marseillaise

3. The Soviet Union –  Государственный гимн СССР 

2. The United States of America – The Star Spangled Banner 

1. Ecuador – Ecuador

Nelson Mandela tributes from hell

Winston Churchill once said that “the greatest argument against democracy is a five-minute conversation with the average voter”.
If Winnie would have lived today he probably would’ve seen a decline in human kind. No moment in life showcase how stupid people are more than when a global celebrity dies.   Because during this 24 hour long spectrum people all over the globe gash out their deep condolences. Comedy comes through pain people so have a look at what some of your fellow human beings posted on the internets in honor of the late Nelson Mandela.

R.I.P. Mandela

Mandela#1

Geordie Shore superstar Gaz honor Nelson on Twitter

Nelson Mandelamandela thatcherCosby

To Tiger

It was late November in 2007 and the rain was falling down. My college soccer team Jacksonville University had just ended the season with a loss and Thanksgiving was only one week away. With the season coming to an end all players looked forward to enjoy a long weekend at home with their respective families. As international student athletes in the United States my Swedish friend Stefan and I were invited to our team-mate Jordan’s family home to celebrate Thanksgiving with him and his family – The Stantons. Jennifer, Dave, Jordan, Ross, Claire, and Anna embraced us with such hospitality and generosity. During that weekend we were really thankful for being able and invited to be there and to take part in this great American family tradition. It was a weekend of great fun and food. And friendship that would last for a lifetime.

It was the first time I got to celebrate a traditional Thanksgiving and it was also the first time I met Merl McBee. Or as he later asked me to call him – Tiger.

Merl Jefferson McBee Jr. was a close friend to the Stanton Family and had coached Ross in debate and Jordan in soccer. Merl didn’t have a wife or any children but he played just as big part in the Stanton Family as Jennifer, Dave, Jordan, Ross, Claire, and Anna.

Merl took a liking to Stefan and I right away during that Thanksgiving weekend. He thought it was fun that we were from a place so far away. An avid globetrotter himself Merl had traveled the world many times but never made it to Scandinavia. That was about to change. He also enjoyed the fact that we were playing soccer (he refused to call it football) with his old friend and “brother” Jordan.

After that Thanksgiving weekend Merl and I kept in touch. We exchanged e-mails and being a senior citizen with plenty of time on his hands Merl was able to watch our team Jacksonville University play a few games during the season that was to follow.

A lot of people asked Jordan, Stefan, and I who this “old” man was and why we were friends with him. We explained the story behind it all, how we had met, and what a great person Merl was. Some people still thought it was weird and some thought it was funny. And perhaps it was. But you learn a lot from people that has lived for 70 odd years in comparison to the usual 20-something talking heads you have a dialogue with on a daily basis.

In 2008 we once again celebrated Thanksgiving in Kentucky with the Stanton family. Merl was of course present and I remember that we all visited his condo. He was so proud of his movie collection and his extremely huge television. To this day it is still the largest TV I have ever seen. I’ve been to movie theaters that had smaller screens than that one. We watched “I’m Not There” – the movie about Bob Dylan. Merl didn’t like Dylan. Nor did he like The Beatles or Springsteen. We really didn’t have that many popular culture references in common. Merl liked history. He was a very religious person and his favorite contemporary President was George W. Bush. In many ways we were each others complete opposites. But it didn’t matter. Our friendship continued and Merl kept sending those e-mails every week updating me on his life and I kept sending mine back. Not as long, not as detailed, but it was such a great tradition we had. A tradition that would last for over five years.

In 2009 Merl visited Stockholm and Sweden. He spent ten days in Stockholm and he loved it. My brother and I took care of him during these days and Merl got to go to a lot of restaurants, meet many of our friends, spend time in museums, and visit the Royal Palace. Which he loved immensely. He even got interviewed by the largest daily newspaper in Sweden, Dagens Nyheter, about his time in Sweden. He said he liked it “but it was too expensive”.

Perhaps he was thinking about the dinner we had at TGI Friday’s. We were a gathering of around seven people and Merl, as the generous man he is, offered to pay the bill.
When the dinner was over and the bill came Merl looked extremely surprised. He was in shock. The bill of 2000 Swedish Kronors was in Merl’s mind a bill of 2000 American Dollars. Since he knew TGI Friday’s was an american restaurant he expected the bill to be in dollars. It was just the next day when he finally asked us that we could ease him down by saying: “Yeah Tiger, it was expensive, but not that expensive”.

During that week Merl was very specific that we were to call him Tiger when we spoke to him or called for him. The tiger was his favorite animal and he didn’t really have a liking for his name. He said it was okay to call him Merl but when we spoke directly to him he wanted to be called Tiger. Of course we all said. You are Tiger.

Tiger, sleep tight. I’m going to miss your e-mails, your phone-calls, your kind letters, your updates on Facebook, and everything you have done for me, my family, and my friends. But most of all I am going to miss you – a dear dear friend. Tiger and I

Merl Jefferson McBee Jr. passed away at 1.45 a.m. on August 21, 2013, in Prospect, Kentucky, USA.

Update: Here is a picture from Merl’s funeral with some of his friends wearing some of the many hats that he used to wear. A very beautiful photo. 

hats

Oasis > Beatles

On our left we have Ringo Starr, or Richard Starkey as his real name reads, the drummer of The Beatles and also the father of the man on the right. On our right we have Zak Starkey. drummer in Oasis from 2004 to 2008.Ringo Starr and Zak Starkey

On our left we see Andy Bell, former Ride-member and bass guitarist in Oasis between 2000 and 2009. On our right we have the late Stuart Sutcliffe, original Beatles bass guitarist.Andy Bell and Stuart Sutcliffe

On our left we see keyboardist Jay Darlington, also known as Jesus, of Oasis, and to our right we have George Harrison, guitarist of The Beatles.  Jay Darlington and George Harrison

To our left we have Gem Archer rhythm-guitarist in Oasis and former right hand man to Noel Gallagher, On our right we have Paul McCartney of The Beatles.  Gem Archer and Paul McCartney

Liam Gallagher, front man and singer of Oasis on the left. His idol and hero John Lennon of The Beatles is featured on the right. Liam Gallagher and John Lennon

So what about Noel Gallagher then? Well, nobody looks like him. He’s a unique specimen.

Noely G

Kvinnan som tog mig för en sate

Först ska det konstateras att flygplatser är så fruktansvärt mycket härligare när man är på väg någonstans i jämförelse med när man är på väg tillbaka från någonting. Stansted myllrar av människor när klockan närmar sig 19.00 en kall onsdag i november. Efter en sån där härligt dekadent långweekend i London känner jag att det kommer minst sagt bli väldigt tungt att gå upp och jobba nästkommande dag. Lägg därtill att jag inte kommer öppna dörren till min lägenhet förrän klockan slår early dawn och ni förstår att reseplaneringen inte är ultimat. Men efter en iskall Asahi Superdry på Yo!Sushi, lite mat samt en stor hazelnut latte är jag ändock på så när brukligt humör när jag vandrar mot Gate 42 för att åka hem till Stockholm via Skavsta. Magen är mättad, endorfinerna finns där i någon mån, iPhonen är fulladdad, spellistorna rullar, jag är förberedd för att göra det värsta en människa kan göra – stödja flygbolaget Ryan Air. I detta fall var det en nödlösning baserad ur tjockleken på min portmonnä. Och nu är det bara att make the most out of it. Då möter jag henne, kvinnan som får mitt humör att rasa. Och är anledningen till att jag skriver denna text.

Väl vid Gate 42 står människorna på rad. En stor, lång, svensk kö med resenärer som likt jag kommer missa Sverige vs. England på TV för att istället se England bli till Sverige över ett molntäcke och en iskall Atlant. Kön är brutal och jag tänker för mig själv: är det värt att säga upp bekantskapen med en vän om man förstår att den vännen är en sån person som ställer sig och köar i flera kvart för att gå på ett flygplan istället för att lugnt sitta ner och vänta för att sedan gå på när kön är obefintlig?

Jag går varsamt förbi kön och sätter mig ned på en bänkrad som står placerad längst fram vid kön. Eftersom jag ska vänta tills kön är obefintlig och gå på efteråt är detta perfekt för jag minskar då avståndet jag måste gå efter att jag rest mig upp igen. Och eftersom Ryan Air försöker tjäna pengar på allt vet jag att jag kommer få en plats med extra benutrymme. Då dessa kostar extra blir de sällan köpta och ges därför till de personer som går på flygplanet sist. London-Skavsta-flighterna är alltid i princip fulla så jag vet att jag kommer få en topplats om jag är bland de sista att gå på planet. Detta vet troligtvis inte kvinnan som nu går fram till mig med bryska steg. Jag tittar upp mot henne, frågande, samtidigt som jag tar av mig mina hörlurar. Hon, tittar ned på mig, och fräser ut: “Hörrudu unge man, kan du ställa dig sist i kön?!”

Jag blir tagen på sängen för en sekund innan jag långsamt förklarar: “Jag kommer gå på planet sist, skulle aldrig falla mig in att stå där – med er!”. Nu ska det dock sägas att jag förstår att som familj eller stort sällskap man vill sitta tillsammans och därav står och köar för att få platser just bredvid varandra. Men denna kvinna står helt själv i kön. Utan vare sig make, man, eller mitt-emellan.

Jag försöker koppla bort kvinnans påhopp men det går bara inte. Jag sitter och tänker på henne hela tiden. Trodde hon att jag, 27 år gammal, skulle smitit in i kön när boarding väl inleddes? Herregud. Vem gör sånt? Inte jag i alla fall. Jag lurar systemet, sitter enkelt ensam och väntar på tills alla gått på, för att sedan få mycket bättre platser än alla de som stått och köat i över en halvtimme.

Det går så långt att jag funderar på mig själv och vilken känsla som skulle varit starkast vid en eventuell krasch: rädslan och vetskapen att mitt liv nu kommer ta slut om någon minut eller rädslan, men ändå lyckan, att jag tar kvinnan med mig i fallet? Absurda tankar, men jovisst, dom fanns där. Mörk energi. Så jävla mörk.

När väl boarding inleds sitter jag ensam kvar med några andra enskilda, alltid unga, människor som fattat vinken. Jag försöker möta kvinnans blick när hon går förbi mig och vandrar in förbi boarding-kontrollanterna. Hon vägrar titta mot mig. Men jag vet att hon tänker på mig. För hon hade fel.

Väl på planet går jag förbi henne och ler stolt som en tupp när jag blir placerad på en plats med extra benutrymme medan hon sitter på en B-plats. Ja, en B-plats, mittemellan window och aisle.

Mitt beteende är så här i efterhand extremt narcissistiskt, det vet jag. Men det gör ingenting. För jag vann. Och kvinnan som tog mig för en sate, du förlorade.