Author Archives: Sebastian Lindholm

About Sebastian Lindholm

Stockholm bound ex-yank that spend my pastime with music, football, & timeless characters. Always remember: It's never too late to be what you might have been.

George Lucas kaffesump

1 Reply

När jag hör Alex Schulman diskutera vilka tweets som är “bra” respektive “dåliga” med sin bror Calle under ett avsnitt av Schulman Show på Aftonbladet tar jag snabbt en kudde för mitt ansikte och trycker så hårt jag bara kan. Jag tappar nästan andan innan jag hastigt slänger mig mot datorn för att stänga ner Google Chrome-fönstret. Jag kan inte se klart. Det finns ingen annan person i Sveriges mediala ljus som i mina ögon ena dagen kan framstå som så genial, och andra dagen som så fatal.

Det ska sägas att tre dagar innan detta sker har jag precis sträckläst Skynda att älska. När klockan var uppemot halvfyra på natten och sista sidan utläst rann tårarna ned för mina kinder. Boken är helt fenomenal. Jag rekommenderar den till alla jag känner.
Detta fenomen; ena dagen usel, andra dagen briljant, för mina tankar helt sonika över på den just nu levande person som just personifierar detta fenomen, George Lucas. I detta inlägg kommer jag nu lista Lucas fem ABSOLUTA bottennapp. Så fram med kudden och börja skäms.

5. George Lucas skapar comic-relief-karaktären Jar-Jar Binks
Året är 1999 och efter decenniers frånvaro är Star Wars tillbaka. Den lilla sneak peek som vi fanatiker fått ta del av är en enkel poster på en ung Anakin Skywalker, men skuggan på bilden förtäljer vad som komma skall. Yet so little, yet so brilliant. Alla är vid gott mod. Väl vid filmstart märker alla i salongen, ja, jag gick på premiären, att något inte står rätt till. George Lucas har inkluderat en helt ny karaktär i handlingen. Det är en Gungan-varelse från planeten Naboo som heter Jar-Jar Binks. Jar-Jar Binks kan inte prata. Han kan inte slåss. Han kan ingenting. Jar-Jar Binks är helt enkelt enbart värdelös. Världshistoriens mest hatade karaktär är född. Och George Lucas har gjort Star Wars till buskis.

4. George Lucas gör Arne Anka på engelska
Året är 1986. Palme är skjuten, Tjernobyl ligger i aska, men än värre, George Lucas ska släppa en ny film som heter Howard the Duck. Under denna period i mitten av 80-talet gav George Lucas upp sin position som president för Lucasfilm för att fokusera på att producera filmer. Skärpan var sådär kan man säga. Går man in på Wikipedia-entryt på Howard the Duck lyder första meningen så här: “Howard the Duck is a 1986 American science fiction comedy film frequently ranked among the worst films of all time”. Det räcker så. Här är trailern:

3. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje
Året är 2005 och George Lucas ska avsluta sin Star Wars-saga med den oerhört påkostade, tredje och avslutande filmen, i den till dagen senast producerade trilogin, Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. I handlingen får Darth Vader reda på att den unge Padmé Amidala dött under födseln av tvillingarna Luke och Leia. Han reagerar genom att skrika, hejdlöst, ordet: “No”. Det gjorde även alla som såg filmen.

2. George Lucas låter Indiana Jones få närkontakt av tredje graden
Året är 2008 och det är 19 år sedan Nick Faldo, förlåt, Harrison Ford tog på sig hatt och piska. George Lucas är tillbaka med en fjärde film om arkeologen Indiana Jones. Ungefär tio år tidigare var det exakt likadant fast då var det Star Wars-trilogin som skulle följas upp. Nu är det just Indiana Jones. Förväntningarna är självklart skyhöga. “Inte kan han väl göra samma misstag igen?”, “Måtte det nu gå vägen!” hörs i den ringlande biokön (ja, jag var på denna premiär också). Men det gick inte vägen. Snarare var det så att allt gick fel. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är den absolut sämsta film jag sett. Besvikelsen sköljde över mig likt en tsunami när jag insåg att Lucas valt att involvera; 1. gigantiska mördarmyror 2. aliens. Jag gick från biografen med hängt huvud. Jag har inte orkat se en frame av Indiana Jones sedan dess.

1. Darth Vader ger utlopp för sitt missnöje 2.0
Året är 2011 och Return of the Jedi, släppt 1983, ska ges ut på Blu-Ray. George Lucas har fått för sig att piffa upp filmen med några extra dialoger och scener. Han vill helt enkelt göra ett litet nip/tuck på den gamla, men ack så anrika, damen. Vad gör han? Jo, han tar “Noo”-skriket från Revenge of the Sith och lägger in det i filmens viktigaste scen. Luke Skywalker ligger för döden men får tillslut hjälp av sin far Darth Vader. Vader lyfter upp den onde Kejsaren och kastar denne mot sin död. Men som sagt, först så säger han “Noo”. Star Wars-fans debatterar, som Star Wars-fans så ofta gör, helst på internet. Och en kommentar kring detta som jag tagit del av tycker jag verkligen var spot on:
User: Hash Nazi: this is far from the worst thing George Lucas has done to the star wars universe
User: davness007: True….but it is the icing on the cake.

Det som får summera hela denna lista blir den fråga som så många Star Wars och Indiana Jones-fans ställt till högre makter: Why is my childhood constantly getting destroyed by the future?

Aftonbladet exotifierar skiten ur Gambia

2 Replies

När High Chaparall härjade som bäst på Kanal 5 fanns det ett standardinslag som hette Bra eller Anus? I detta segment gav programledarna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar personen i fokus (oftast en sedan länge peakad celeber person från Nordamerika) ett antal påståenden som denne sedan fick ta ställning till gällande om påståendet var bra eller anus. Det påstående som alltid var med under Bra eller anus-segmentet var: Old women who travel to Gambia to have sex with male prostitutes.

Kanske var det just High Chaparall som Aftonbladet-journalisten Karin Ahlborg hade tittat på när hon i full kareta och med en tänd glödlampa över sitt huvud sprang in till Jan Helin och skrek: “Jag har det, vi ska göra en reportage-serie om gamla kvinnor som åker till Gambia och knullar med manliga horor!”.

Så låt oss titta på hur Aftonbladet arbetar, och hur Karin Ahlborg beskriver en svensk kvinnas liv i Gambia.

Artikeln som jag nu kommer diskutera finns att läsa här.

Karin Ahlborg börjar med att nästan Faulkner-mässigt beskriva platsen i Banjul, Gambia. Hon gör det klassiska knepet att hon skriver om saker som är så långt ifrån Sverige och vintern som möjligt (sand mot tårna, bar, solstol, marknad) men helt plötsligt dyker en svensk upp (men vad gör hon där tänker läsaren). Och steg tre är att vi får följa personen som hamnat på denna konstiga plats. Exakt samma story-telling som i till exempel: Trollkarlen från Oz, Berättelsen om Narnia, Avatar, Jurrasic Park, och så vidare. Skillnaden är att Karin Ahlborg kallar sig journalist, inte fiction-författare i Hollywood.

Det är också oerhört passande att artikelns centrala huvudgestalt, Britt-Inger har ett dubbelnamn á la Krösa-Maja eller liknande.

Ahlborg fortsätter sedan att leda läsarna vidare in i vad hon målar upp som en Alice i Underlandet-tillvaro för Britt-Inger. Gambia blir något form av Bizarro-land där allting är motsatsen till vad det är i Sverige. Folk lever för kostnaden av ett paket mjölk per dag. Det körs taxi i vanliga bilar utan att det kallas svart-taxi. Lägenheterna är lyxiga trots att de saknar kök och har madrassen direkt på golvet. Nästkommande tre stycken är i mitt tycke helt absurda och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser vad jag ser. Jag har försökt pin-pointa ut guldkornen.

Ahlborg fortsätter att måla upp ett Gambia som taget ur en Tintin-bok där Britt-Inger blir katten bland hermelinerna. Sedan drar självklart Britt-Inger sitt strå till stacken. Hon blir den perfekta personen för denna typ av exotifierande betraktelse för hon lägger bara på mer ved på den brinnande elden. Det hela avslutas, efter att det under hela artikeln målats upp som att Baksi är en manshora som är gift [läs. knullar] med Britt-Inger för pengar och pinaler, med att frågan om jämställdhet tas upp. Så uppenbart. Så självklart. Britt-Inger säger att de lever jämställt. Vad ska hon säga liksom?

Men det är inte helt slut där. Nej, det finns ett guldkorn till. Ett så kallat A day in the life-scenario med Britt-Inger i Gambia. Jag avslutar denna text med att visa Britt-Ingers dag, med lite kommentarer från undertecknad. Jag påpekar även att jag inte tycker det är anus att gamla kvinnor åker till Gambia, vare sig om de knullar med yngre män, gifter sig med vem som helst, eller bor i en lägenhet med en madrass på golvet.
Love one another för fan!

Om Gandalf pratat skotska

Leave a reply

Jag känner att jag måste få ur mig den här texten innan det är försent. Så här när ett nytt år är kommet och ett annat förgånget brukar tankar om döden hitta sin väg till mig. Vad göra åt detta än att bli lite kreativ. Jag har tänkt på vilka enormt stora namn här i världen som just nu avnjuter solnedgången av sina liv. Ett sådant namn är Sean Connery – och han klär i sig rollen perfekt. Under det gångna året har Sean Connery synts i det offentliga vid tennisturneringar, men det hade faktiskt kunnat vara så att han istället åkte världen runt och marknadsförde The Hobbit.

Peter Jackson erbjöd rollen som Gandalf till Sean Connery, men Connery var tveksam, han sade sig inte förstå skriptet. Lite ironiskt med tanke på att det inte finns någon annan skådespelare som fått så mycket klagomål på sig för att tala otydligt och vara svår att förstå. Connery avslutar alla ord som slutar med ett “s” med uttalet “sh”. Tennis blir, när Sean talar, tennish. Connery kontemplerade sitt beslut men filmbolaget var säkra, och pushade hårdare; “det kommer bli succé om Gandalf pratar skotska”. I ett sista bud till Connery sade man att han kunde få 15 procent av de globala box office intäkterna. Lite som när Leif “Loket” Olsson blev erbjuden att få procent på Bingo Lotto-försäljningen istället för en grundlön på 30 000. Loket tackade nej. Connery tänkte på saken men avböjde tillslut. Han förstod ju inte vad alverna sa. Hade Connery tackat ja så hade inte bara Gandalf pratat skotska, utan Connery hade även varit den bäst betalda skådespelaren för en enskild roll. För LotR-trilogin hade Connery fått hela 400 miljoner dollar.

När sagan om Frodo och hans vänner blev en succé ångrade sig Sean djupt. Han blev frustrerad och ville göra om, han ville göra rätt. Han tackade därför ja, till vad han tyckte var en identisk roll i samma typ av film. Han blev det stora affischnamnet för filmen The League of Extraordinary Gentlemen. Det blev helt fel.

LXG som den kallades av Fox blev en enorm flopp. Sean återhämtade sig aldrig från detta nederlag och än idag är LXG den sista film han frontade.

Cary Grant

Men allt mina vänner går upp och ned. För hade James Bond varit förknippad med Sean Connery om inte Cary Grant tackat nej till rollen som James Bond i den första Bond-filmen Dr. No? Självklart inte. Och hade Sean Connery blivit erbjuden rollen som Gandalf om han inte varit James Bond? Knappast. The loser now will be later to win, for the times they are a-changin’ som Bob Dylan så vackert proklamerade.

Men allt skulle inte avslutas med att tredje-pristagaren i Mr Universe 1950 gick ut med svansen mellan benen. Nej nej. År 2006 blev Sir Thomas Sean Connery hedrad som den 34-mottagaren av den prestigefyllda AFI Lifetime Achievement Award. Alla var där och sedvanligt tar Sean scenen med storm. Sedan levererar han i mitt tycke ett av de absolut bästa tal som någonsin framförts. Han pratar med glädje, med sorg, med humor, med ironi, med tyngd och dignitet, och han gör det på ett sätt som får känslorna hos mig att svalla. Det är så vackert, och det är så fruktansvärt bra.

Even though your feet are tired, your heart is not och jag hoppas verkligen att Sean Connery har många år kvar så han har tid att njuta av mer tennish.

China

Leave a reply

Först hade jag på ett ironiskt sätt tänkt skriva hela det här inlägget om porslin. Men ironi kan vara svårt. Speciellt i text. Så, nu får det bli några korta ord om landet Kina istället.

Jag har genom mitt jobb haft det förnämliga nöjet att få besöka Kina tre gånger inom ett år. När jag först satte fot i det enorma landet i öst fick min världsbild en känga. Jag väntade mig något annat än byggnader så höga att det nådde skyn, dyra bilar, Starbucks, nattklubbar med mojitos som gled ned som Fanta i en reklamfilm, och allt det där andra som inte kändes som Kina.
Min känsla var: oj, vad fel jag hade. Dom har det ju jättebra här. Att inse detta hos en själv, dessa fördomar och stereotyper, är aldrig roligt. Att jag sedermera tycker att Starbucks, dyra bilar, skyskrapor, och mojitos signifierar “att ha det bra” är en annan historia som inte bör analyseras av en lekman.

Nu fick ju jag aldrig uppleva den så omtalade kinesiska bygden. De små socknarna gled mig förbi, så även The Great Wall, ty jag var ju där på jobb. Men under mina resor till Peking, Shanghai, och Changchun mötte jag väldigt många intressanta människor. Och så här i vinterns hårda omfång där mörkret tagit kontroll lägger jag ut lite bilder från mina resor till öst.

Många år sedan Det stora språnget lägger jag nu Kina i blickfånget.

Äldre herre jag såg i en gränd i Shanghai. Han satt bredvid en fågelbur och på hans keps går att läsa NIEK.

En man som njuter av eftermiddagssolen i en centralt belägen park i Shanghai. Påminner om Carecas gamla målgest “Flygplanet”.

Den här mannen sitter på historier. Det ser man. Bild tagen strax utanför Den Förbjudna Staden i Beijing. Han arbetade som volontär för staden och satt vakt utanför en butik.

På söndagar i Shanghai så fylls parkerna av föräldrar och deras platsannonser. Vad de annonserar ut? Sina söner och döttrar. En ren och skär människomarknad där CVs hängs upp i hopp om att finna kärleken. Och självklart trygga framtiden för familjens namn.

Två lads som gillar det goda i livet. Varje gång jag tittar på denna bild så tänker jag på Arctic Monkeys debutalbum.

Min mening med dessa bilder är inte att exotifiera ett land och några människor i väst. Snarare är det bara minnesvärda ögonblick som jag nu kan minnas än lite längre. Jag kommer alltid vara fascinerad av det jag inte är van vid, framförallt när det gäller vardagsliv. Och så är det på många platser i världen och hos många människor. Det annorlunda kommer alltid att vara intressant. Hos många kineser var det likadant. För när jag gick runt i Forbidden City och såg ut så här, då var det både en, två, och tio kineser som bad mig att stanna och posera på bild.

Glory Days

Leave a reply

I was eight years old and running with a 10:öring in my hand när jag frågade pappa vart han var på väg. Det var nästan sommar och min far sportade en annorlunda klädsel än vanligt Han såg yngre ut. Han berättade för mig att han skulle på rockkonsert. Han skulle se den amerikanska artisten Bruce Springsteen. Jag minns att jag tyckte det lät spännande att gå på rockkonsert. Det var 1993 och Bruce Springsteen var på besök i vår hemstad.

Den 3, 4, och 11 maj 2013 kommer Bruce Springsteen återigen komma till Stockholm. Denna gång är Friends Arena platsen han spelar på. Det kommer nästan exakt vara 20 år sedan min far såg Springsteen på Stockholm Stadion, men två saker är detsamma som då; jag tycker fortfarande det är spännande med rockkonserter, och Bruce Springsteen är fortfarande lika relevant.

Folk må avfärda Bruce som past his prime, gubbig, och svenne-bananig, men dessa människor har fel. För jag var där 2008 på Ullevi, den fjärde juli, och såg Bruce öppna med Born in the USA medan svenska vänsterkantsungdomar skrek med iförda The Star-Spangled Banner-bandanas på sina huvuden.
Jag var där på Stadion 2009 när Clarence Clemons ställde sig upp från sin stol och spelade den starkaste melodin som finns. Och jag stod där i somras, på Ullevi, när hans brorson Jake spelade samma saxsolo och sedan, med tårar på kinderna, pekade upp mot den mörka men så varma sommarhimlen.
Jag kommer vara där igen när Bruce återigen kommer till landet som de säger att han älskar så mycket.

Och jag hoppas, för din skull, att du tar chansen och får uppleva samma sak. För det är exakt vad det är, en stor jävla upplevelse. Att se Springsteen live är något utav det bästa som finns. Man kan leva på det länge. Det gör stegen lättare och vardagen bättre. Både före och efter själva konserten. Så ta nu chansen och upplev Bruce Springsteen innan det är för sent. Han är en av de största artisterna att vandra denna jord, men om 20 år kanske han inte längre kommer göra det. Så passa på. För om 20 år kanske Bruce är borta, men du kommer definitivt glädjas åt att du fick uppleva denna människa, och jag kommer förhoppningsvis fortfarande tycka det är spännande med rockkonserter.

The icing on the cake

2 Replies

När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Alla mina kompisar ville bli fotbollsproffs. De enda personerna jag då såg upp till, dessa personer var fotbollsproffs. När detta skrivs är jag 27 år gammal. Jag blev aldrig fotbollsproffs. Men vissa människor blir ju det, och idag tänkte jag ta några minuter till att skriva om det största proffset som figurerat under min livstid. Den mannen heter David Beckham.

1986 fick David Beckham åka till Barcelona efter att han vunnit en talangtävling i Bobby Charltons ungdomsakademi. I Barcelona fick han träffa sina idoler, de brittiska anfallarna Mark Hughes och Gary Lineker.

För Beckham var det självklart att det var just Hughes och Lineker som var de starkast lysande stjärnorna i den spanska storklubben.
Under hela sin uppväxt fostrade Ted Beckham sin son till att älska Storbritannien. Blott ovetande om att just hans son skulle bli den mest kända brittiska exporten sedan The Beatles.

David Beckham har precis avslutat sin sex år långa sejour i LA Galaxy och han gjorde det med att vinna titeln hemma på Home Depot Center i Los Angeles. Det var andra raka säsongen David Beckham fick lyfta MLS-bucklan. När han skrev ett femårskontrakt med Galaxy år 2007 ville han inte förändra fotbollens status i USA, han ville göra skillnad. Och så ville han fortsätta vinna. Han lyckades med båda. Det är just detta som gör David Beckham till ett sånt fullblodsproffs. Alla beslut han tagit i sin professionella karriär känns helt korrekta.

När Alex Ferguson insett att hans gunstling David Beckham blivit större än klubben han själv styrde och blev det problem. Ferguson sparkade en sko i Beckhams ansikte som i sin tur gjorde det enda rätta och lämnade England och Manchester. Han hade redan vunnit allt som gick att vinna med Manchester United. Han flyttade till Spanien för spel med några andra galácticos i Real Madrid.

Beckham gick till Real Madrid sommaren 2003. När övergången annonserades befann jag mig på den grekiska ön Kos tillsammans med två vänner. Jag minns inte speciellt mycket från resan i sig men jag har klara minnen av hur jag vid pool-kanten lusläste varenda brittisk tabloid jag kom över för att erinra mig mer information om denna människa som där och då befann sig i sitt absoluta prime. Beckham valde nummer 23 för att hedra sin idrottsliga förebild Michael Jordan. Och på bara några sekunder ville tusentals ungdomar världen över byta nummer i sina pojk- och flicklag. En bra bookie borde redan här ha vänt blicken västerut.

I Real Madrid blev han älskad av både fans och kritiker och allting kröntes med en La Liga-seger i sin fjärde och sista säsong. Det var i januari 2007 som Beckham på en presskonferens annonserade sin flytt till Los Angeles. Jag var på en fest i Jacksonville, Florida, när detta skedde och jag minns hur allting stannade upp och allas blickar vändes mot en stor flatscreen där David Beckham berättade om sitt val. Han talade med samma tonläge och röst som 21 år tidigare när han sagt att Mark Hughes och Gary Linker var de största stjärnorna i Barcelona. Jag minns inte speciellt mycket från festen i sig men jag har glada minnen av hur jag återigen beundrade David Beckham och i detta fall hans mod i beslutet att fortsätta sin karriär i USA. Ett land där fotboll aldrig varit bland de fem största idrotterna. Men Beckham skulle göra skillnad. Jag är villig att säga att utan David Beckham hade vi aldrig fått ta del av detta:

David Beckhams amerikanska kapitel har precis avslutats och 37 år gammal är det nu mycket möjligt att han påbörjar ett nytt kapitel i ännu en fotbollsklubb. Eller så avslutar han sin karriär och fortsätter leva sitt liv utanför fotbollsplanen med sin familj. Oavsett vad han bestämmer sig för är jag säker på att det är ett bra beslut.

Men vad är det som gör David Beckham så fantastisk utöver det faktum att han varit en fenomenal fotbollsspelare i snart 20 år och varför älskar jag honom? Jodå, det finns massor.

– David Beckham gifte sig med en vacker popstjärna.
– På David Beckham ser tatueringar coolt ut.
– När David Beckham fick frågan om vad han tyckte om kriget i Irak svarade han: Du ska inte fråga mig om det, jag är fotbollsspelare, det är det jag kan.
– När David Beckham inte vet om att han blir filmad så agerar han så här:

Som grädden på moset så älskar han Stone Roses och ser så här lycklig och glad ut när han får spendera tid med mina idoler:

Men mest av allt älskar jag David Beckham för att han blev allt det där som jag och mina vänner drömde om att bli. Och det verkar verkligen som han förtjänar det. I de flesta fall blir aldrig drömmar till verklighet, men oftast gör det inte så mycket. Bara känslan av att ha en dröm och blicka mot någonting gör att vi går framåt här i livet. På den fronten har David Beckham gjort skillnad för många människor.

Jag avslutar denna text med att visa mitt favoritögonblick med David Beckham. England ligger under med 2-1 hemma mot Grekland. Svennis får sparken om de misslyckas att ta sig till VM 2002 och en hungrande fotbollsnation är återigen på väg mot ett misslyckande. Matchuret står på 93 minuter när England får frispark. Englands lagkapten har sprungit överlägset mest under matchens gång och ska nu försöka förvalta matchens sista chans. Ett mål och England är klara för VM. Den pressen. Den tyngden på hans axlar. Det ögonblicket. Jag glömmer det aldrig.

A trip through the past when summer’s way out of reach

11 Replies

När jag vaknar på morgonen skyndar jag ut i köket för att värma en stor kanna vatten och dänga i mig lite te. Kaffet är tyvärr slut. Fas nummer två i min process är att slå på datorn, öppna två flikar i Google Chrome och slå in Google samt YouTube. Det jag skriver in i de båda sökmotorerna är: Brian Wilson.

The Beach Boys-geniet, låtskrivaren, alfa-hanen, Kalifornia-sonen, megalomanen, Brian Douglas Wilson har drabbat mig något ofattbart. Jag konsumerar allt jag kommer åt och jag skrattar åt mycket, men jag beundras av än så mycket mer. Brian är när detta skrivs 70 år gammal och inne på solnedgången av sitt jordeliv. Många skrattar idag åt Brian Wilson och det tycker jag man får göra, för mycket av det som sker just nu har komik written all over it. Vi får dock aldrig glömma att Beach Boys är ett av världens genom tiderna bästa band. Skivan Pet Sounds från 1966 har inte bara fått Sveriges bästa skivbutik uppkallad efter sig utan även blivit framröstad som historiens bästa album av NME, Mojo, och The Times (alla UK-baserade tidningar, och vi vet vad britter brukare tycka om jänkar-pop).

Under 60-talet så var Beach Boys vs. Beatles vad Blur vs. Oasis var på 90-talet – och de stora frontfigurerna som möttes var Brian Wilson och Paul McCartney. När Brian Wilson hörde Sgt. Pepper blev han så chockad över dess briljans att han tappade tron på sitt egna text-och melodi-författande och gick in i ett enormt mörker. Efter succén med Pet Sounds väntade hela världen på uppföljaren Smile. De fick vänta tills 2011. Smile blev dåtidens svar på nutidens Chinese Democracy. Wilson vägrade släppa Smile. Han vågade inte. Slaget var förlorat. McCartney hade vunnit.

Det är i efterskalvet av Smile som kommande video-kavalkad inleds. För här kommer jag nu posta mina favoritklipp med Brian Wilson. Detta så att fler än jag kan drabbas av denna underbara karl.
Det är i början av det nya seklet och Wilson åker runt och spelar samtliga spår av Smile inför fulla hus. Äntligen får vi höra låtarna som skrevs i mitten av 60-talet! Wilson är taggad och det är även hans bildproducent. När sista låten för dagen Good Vibrations går in i upptempo vill bildproducenten och Brian att det även bildmässigt ska bli en skjuts. Detta förevigas genom att Wilson skriker ut “Here we go” samtidigt som han abrupt pekar rakt mot sin Hawaii-skjort-beklädda-piano-spelande bandkamrat som i sin tur gör en swipe-over. Det hela ser helt absurt ut.

[42:30 in i klippet]

Nästkommande klipp tas från Buckingham Palace gräsmatta och året är 2002. Drottningen firas och celebriteter inom musikens presens och perfekt slussas in för att hylla her majesty. Wilson är på plats och har dagen till ära klätt ut sig till Ronald Reagan. Tillsammans med det då gigantiska men nu helt bortglömda bandet The Corrs ska de framföra hans högst rankade alster; God Only Knows.
Wilson sägs varit så tagen över att få uppträda inför drottningen att det tog honom flera timmar att välja slips. Att Wilson är tagen av stunden är märkbart då han på:ar låt och The Corrs på ett sätt som är minst sagt udda.

Klipp nummer tre inkluderar ytterligare ett kompositör-geni, Elton John. I detta klipp förklarar Elton sin kärlek till Brian, som för dagen är utklädd till Tommy Söderberg. Fokuserar man på Wilson när Elton fullkomligt öppnar upp sitt hjärta och geniförklarar honom kan man ana ett visst mörker. Vad tänker han på?

Det hela avslutas med att Elton och Brian dammar av Wouldn’t It Be Nice. Ett uppträdande där Brian sitter bakom en keyboard helt utan att använda den. Knäpper sina fingrar dock, det gör han. Och det räcker, för det här är fan fenomenalt. Bara att höra Brian Wilson, här runt 60 år gammal, sjunga raden: “Wouldn’t it be nice if we we’re older than we wouldn’t have to wait so long” med sådan glädje som han gör ger mig gåshud och hopp om livet. Och gåshud mina vänner, det kan man alltid lita på.

Nästkommande klipp inkluderar den nuvarande Beach Boys-line-upen. Bandets kvarlevande medlemmar alltså. Dennis Wilson drunknade 1983. Smått ironiskt att han drunknade då han var den ende i The Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Carl, den tredje Wilson-brodern dog 1997 i lungcancer. Under sitt sista år i livet satt han på en stol under bandets spelningar. På alla låtar förutom God Only Knows. Då stod han upp av respekt.
I alla fall, sommaren 2012 besöker Beach Boys Göteborg. Bruce Springsteen är i staden samtidigt och slår publikrekord. Beach Boys spelar en bejublad konsert inför betydligt mindre publik. Skjortorna är desamma, och låtarna funkar fortfarande, men pojkarna har blivit gubbar.
I denna bandintervju kommer självklart frågor om The British Invasion och fejden med Beatles upp. Mike Love, sångare och frontfigur håller i micken och är sådär härligt rapp och rolig som en frontman ska vara. Beatles-låten “When I’m Sixty-Four” går det självklart att skämta om, speciellt om man redan fyllt 64 år. Detta snappar Mike Love upp och drar ett härligt skämt som resten av bandet uppfattar blixtsnabbt. Alla utom Brian Wilson.
Här är det så otroligt uppenbart att det är just Brian som är gruppens silverback-gorilla. Alla i rummet påverkas av Brians humör. Är Brian glad blir det en bra dag. Därav är det så uppenbart att Mike Love just vänder sig mot Brian efter sitt when I was sixty-four-skämt. Det dröjer två långa sekunder, men sedan skrattar även Brian Wilson. 70 år gammal. Och dagen är räddad.

[2:05 in i klippet]

För att knyta ihop säcken väljer jag att spela min favoritlåt från Brians solo-karriär. Den heter Your Imagination och kom 1998 men sägs vara skriven i början av 90-talet. Brian var under denna period väldigt trasig och låg ofta hemma och nostalgiskt tänkte tillbaka på sin ungdom samtidigt som han fortfarande experimenterade med diverse medel. Det sägs att han var besatt av Björnes Magasin och fick det översatt till engelska av en bekant. Om detta endast är en sägen eller ej vet jag inte. Avgör själva..

Så, det var allt jag hade att berätta om Brian Wilson. För den här gången. Men hur gick det då i fejden mellan Brian och Macca? Precis som mellan Noel och Damon så bråkade de aldrig. De tyckte om och beundrade varandra. När Brian valdes in i Songwriters Hall of Fame var det just Paul McCartney som presenterade honom. De är än idag goda vänner och beundrar fortfarande varandra lika mycket som de gjorde för 50 år sedan. Så. Jävla. Vackert.

Kvinnan som tog mig för en sate

3 Replies

Först ska det konstateras att flygplatser är så fruktansvärt mycket härligare när man är på väg någonstans i jämförelse med när man är på väg tillbaka från någonting. Stansted myllrar av människor när klockan närmar sig 19.00 en kall onsdag i november. Efter en sån där härligt dekadent långweekend i London känner jag att det kommer minst sagt bli väldigt tungt att gå upp och jobba nästkommande dag. Lägg därtill att jag inte kommer öppna dörren till min lägenhet förrän klockan slår early dawn och ni förstår att reseplaneringen inte är ultimat. Men efter en iskall Asahi Superdry på Yo!Sushi, lite mat samt en stor hazelnut latte är jag ändock på så när brukligt humör när jag vandrar mot Gate 42 för att åka hem till Stockholm via Skavsta. Magen är mättad, endorfinerna finns där i någon mån, iPhonen är fulladdad, spellistorna rullar, jag är förberedd för att göra det värsta en människa kan göra – stödja flygbolaget Ryan Air. I detta fall var det en nödlösning baserad ur tjockleken på min portmonnä. Och nu är det bara att make the most out of it. Då möter jag henne, kvinnan som får mitt humör att rasa. Och är anledningen till att jag skriver denna text.

Väl vid Gate 42 står människorna på rad. En stor, lång, svensk kö med resenärer som likt jag kommer missa Sverige vs. England på TV för att istället se England bli till Sverige över ett molntäcke och en iskall Atlant. Kön är brutal och jag tänker för mig själv: är det värt att säga upp bekantskapen med en vän om man förstår att den vännen är en sån person som ställer sig och köar i flera kvart för att gå på ett flygplan istället för att lugnt sitta ner och vänta för att sedan gå på när kön är obefintlig?

Jag går varsamt förbi kön och sätter mig ned på en bänkrad som står placerad längst fram vid kön. Eftersom jag ska vänta tills kön är obefintlig och gå på efteråt är detta perfekt för jag minskar då avståndet jag måste gå efter att jag rest mig upp igen. Och eftersom Ryan Air försöker tjäna pengar på allt vet jag att jag kommer få en plats med extra benutrymme. Då dessa kostar extra blir de sällan köpta och ges därför till de personer som går på flygplanet sist. London-Skavsta-flighterna är alltid i princip fulla så jag vet att jag kommer få en topplats om jag är bland de sista att gå på planet. Detta vet troligtvis inte kvinnan som nu går fram till mig med bryska steg. Jag tittar upp mot henne, frågande, samtidigt som jag tar av mig mina hörlurar. Hon, tittar ned på mig, och fräser ut: “Hörrudu unge man, kan du ställa dig sist i kön?!”

Jag blir tagen på sängen för en sekund innan jag långsamt förklarar: “Jag kommer gå på planet sist, skulle aldrig falla mig in att stå där – med er!”. Nu ska det dock sägas att jag förstår att som familj eller stort sällskap man vill sitta tillsammans och därav står och köar för att få platser just bredvid varandra. Men denna kvinna står helt själv i kön. Utan vare sig make, man, eller mitt-emellan.

Jag försöker koppla bort kvinnans påhopp men det går bara inte. Jag sitter och tänker på henne hela tiden. Trodde hon att jag, 27 år gammal, skulle smitit in i kön när boarding väl inleddes? Herregud. Vem gör sånt? Inte jag i alla fall. Jag lurar systemet, sitter enkelt ensam och väntar på tills alla gått på, för att sedan få mycket bättre platser än alla de som stått och köat i över en halvtimme.

Det går så långt att jag funderar på mig själv och vilken känsla som skulle varit starkast vid en eventuell krasch: rädslan och vetskapen att mitt liv nu kommer ta slut om någon minut eller rädslan, men ändå lyckan, att jag tar kvinnan med mig i fallet? Absurda tankar, men jovisst, dom fanns där. Mörk energi. Så jävla mörk.

När väl boarding inleds sitter jag ensam kvar med några andra enskilda, alltid unga, människor som fattat vinken. Jag försöker möta kvinnans blick när hon går förbi mig och vandrar in förbi boarding-kontrollanterna. Hon vägrar titta mot mig. Men jag vet att hon tänker på mig. För hon hade fel.

Väl på planet går jag förbi henne och ler stolt som en tupp när jag blir placerad på en plats med extra benutrymme medan hon sitter på en B-plats. Ja, en B-plats, mittemellan window och aisle.

Mitt beteende är så här i efterhand extremt narcissistiskt, det vet jag. Men det gör ingenting. För jag vann. Och kvinnan som tog mig för en sate, du förlorade.

Mitt konstiga beteende

Leave a reply

När jag kastar in handduken redan klockan 01.15 under pågående valvaka är det mångt och mycket på grund av två saker: 1. mitt förbannade arbete just nu är så jävla stressigt och jag är helt slutkörd på kvällarna. 2. när jag ser Anders Kraft och Jenny Strömstedt ringa till en familj i Alabama (så jävla kliché) och höra Anders kraftansträngning till att prata engelska med denna Romney-supportande familj är jag tvungen att sätta en kudde för mitt ansikte. Denna korta stund av syrebrist gör att jag sakta slocknar in och vaknar upp sex timmar senare och inser att Barack Obama har blivit omvald President för de Förenade Staterna.

Det är en oerhörd lättnad som sköljer över mig då jag inser att Obama får leda USA i fyra år till. Men lättnaden väger faktiskt tyngre (oxymoron?) över det faktum att Mitt Romney INTE får leda USA under nästkommande fyra år.
Efter denna inledande glädje byts mina känslor ut mot något annat. På TV-skärmen ser jag Mitt Romney tåga ut mot talarpodiet, och inför tusentals gråtande, hulkande, och oerhört besvikna människor förklarar Mitt att han är besegrad och att han har “let his people down”.

Och från det tomma intet blir jag så fruktansvärt ledsen. En kamp mot tårkanalerna inleds och jag biter mig själv i tungan samtidigt som jag säger till mig själv “behärska dig nu för fan” innan jag tågar ut mot köket och häller upp ett glas OJ.

Hur fan kan jag reagera så här? Jag har varit nervös under de senaste månaderna över att USA, det land jag älskar så jävla mycket och som var mitt hem i nära fem år, har varit på väg att välja ett stort as till president. Nu, tack och lov, har nationen tagit sig samman och omvalt en människa med betydligt bättre människosyn. Jag borde vara genomglad och gå iväg till jobbet med lätta steg.

Istället tänker jag på alla familjer som ägnat sin tid och kraft, och även sina besparingar på att hjälpa någon just de tror på att bli vald till president. Jag tänker på alla snälla föräldrar till mina gamla vänner i Columbia, SC, och Jacksonville, FL, som frågat om jag vill ha ett glas lemonade när jag kommit på besök, eller om jag, som inte hade någon familj i USA, ville spendera Thanksgiving hos just dom och bli fullständigt pampered med turkey och mashed potatoes. Just dessa människor som definitivt lagt sin röst på Romney. Jag tänker på southern hospitality och alla familjer som varje söndag går till kyrkan och lär sig vad som är “rätt och fel” enligt vad som skrevs i en bok för 2000-plus år sedan. Inte för att det är just “rätt och fel” det de lär sig utan för att det har pågått i flera hundra år och traditioner ska inte brytas. Jag tänker på alla servitriser i USA som arbetar för slav-löner men som ändå kommer fram med att brett leende och frågar om man vill ha “another refill of sweetened ice-tea?”. Sist tänker jag på Mitt Romney, en man som ägnat varje dag i sju år på att bli president, på att bli bättre omtyckt än en annan man, och sedan får se detta korthus blåsa bort i vinden, på mindre än 24 timmar.

Efter dessa omtumlande tankar kontemplerar jag över hur sjukt det är att så fina och vänliga människor kan ha så, i mitt tycke, felaktiga och omänskliga värderingar. Människor som på andra plan är så jävla mycket bättre människor än vad jag är kan t.ex. tycka att rätten att göra abort borde tas bort, att en kvinna inte ska få älska en annan kvinna och spendera resten av sina liv tillsammans med sin kärlek, att människor som inte är troende bör brinna i ett påstått helvete, och att barn som beter sig illa bör bli bestraffade med ett bälte av sin far.

Att människor som på många plan kan vara så godhjärtade men ha så befängda åsikter och värderingar och ändå tycka att dessa är just godhjärtade och korrekta är troligtvis världens svåraste ekvation och mänsklighetens största problem.

Efter dessa fem minuters extrema tankegång sveper jag glaset med apelsin-juice och tar en kall dusch. När jag kliver ut ur duschen inser jag att de jag tidigare funderat över och ägnat känslor på inte betyder någonting. Varken nu eller om tusen år. This confession has meant nothing.

Taking an Uzi to the Gym

Leave a reply

On a moonless night, in the starkness of the locker room at Xclusive, after working out for two hours, I’m feeling good. The gun in my locker is an Uzi which cost me seven hundred dollars and though I am also carrying a Ruger Mini ($469) in my Bottega Veneta briefcase and it’s favored by most hunters, I still don’t like the way it looks; there’s something more manly about an Uzi, something dramatic about it that gets me excited, and sitting here, Walkman on my head, in a pair of two-hundred-dollar black Lycra bicycle shorts, a Valium just beginning to take effect, I stare into the darkness of the locker, tempted. The rape and subsequent murder last night of an NYU student behind the Gristede’s on University Place, near her dorm, however inappropriate the timing, no matter how uncharacteristic the lapse, was highly satisfying and though I’m unprepared by my change of heart, I’m in a reflective mood and I place the gun, which is a symbol of order to me, back in the locker, to be used at another time. I have videotapes to return, money to be taken out of an automated teller, a dinner reservation at 150 Wooster that was difficult to get.

Så, nu har du läst ett kapitel ur boken American Psycho och det borde inte finnas en enda anledning till att du inte läser resten. American Psycho är författad av Bret Easton Ellis och är ett epos av det sena 80-talets kommersiella stank och glans i New York.

Att bli påverkad av litteratur tycker jag är jävligt häftigt. Tänk att författa texter som påverkar människor till den grad att de förändrar sina beteendemönster, sina liv, sina personligheter. Nu är det inte så att jag personligen går runt som en 80-tals-yuppie med en uzi till gymmet, även om jag faktiskt var utklädd till huvudkaraktären Patrick Bateman på en nyligen arrangerad Halloween-fest.

Hey Paul!

Men människor blir ändå påverkade av texter. För mig är det helt fantastiskt mäktigt på något sätt. I vissa fall tenderar det till att bli hemskt. Men detta är andra historier för andra tillfällen.

En anekdot från mitt egna liv är när jag och sex vänner under en nyårsresa till Åre diskuterar vad som påverkar historien mest, tekniska uppfinningar eller människans enkla tankar,
I stort sett var det naturvetenskap vs. humaniora.
Diskussionen flöt på innan en vän sa. “Vänta, jag har det, diskussionen är ÖVER! Religion så klart. Bibeln till exempel”.
Och så klart var det över. Game. Set. Match.
Sedan att ingen av oss andra kom på det svaret innan säger egentligen en del om hur mycket vi hade förtärt i dryckesväg innan den dialogen tog fart.

Så, ut och läs med er nu. Här kommer ett tre mästervärk, en självbiografi, och en novell som alla fått mig att känna så oerhört mycket. Att bli påverkad. Att känna något och bli påverkad, att förändras och gå från ett steg till ett annat är väldigt starkt och välkomnande hos någon som jagar eskapism i mångt och mycket.

Paul, J.D., Ernest.

About Sebastian Lindholm

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: